Stödtråd vid separation eller skilsmässa

Jag är verkligen i fritt fall sen vi separerade. Mina dagar går ut på att ligga orkeslös i sängen, gå ut och gå med hunden ett par timmar, tillbaka till sängen, fundera på hur det vore om jag vore död, gå ut med hunden ett par timmar när grannarna gått in från sina trädgårdar, sen ligger jag vaken och funderar fram till små timmarna och sover slutligen ett par timmar. Jag misstänker att min föredetta har träffat någon som hon ligger med och det skickade ner mig ännu djupare. Jag äter inte längre och har gått ner från 95 kilo till strax under 80. Jag klarar inte av att vara den pappan jag vill vara och det känns som att det bästa slutet är om jag gick och råkade ut för en olycka och dog.

Hon fick alla vänner i separationen och de vänner jag har kvar är på resor med sina familjer eller jobbar hela tiden, känner mig totalt isolerad. Den enda människan jag pratat med ansikte mot ansikte den här veckan, förutom min son, är min bror som tittade in en snabbis igår. Mina tankar fylls av hur värdelös jag är och hur lycklig min föredetta är när hon ligger med nya. I början av separationen så var jag strikt med träning och att äta bra men all motivation är som bortblåst. Är så desperat över att hitta en mening med tillvaron men är helt ensam med mina tankar och känslan av att vara helt värdelös; som kompis, partner och som vän är överväldigande. Jag har alltid haft lätt med vänner och hade enligt min familj ?nästan för många? och jag hade tidigare aldrig några problem med att dra intresse från tjejer, så allt detta är helt nytt för mig. Det känns som att mitt liv är över.

Jag misstänker dessutom att den hon ligger med är en gammal vän.

Tack! Jag vet att man inte ska självömka och jag försöker hålla fasaden uppe; jag försöker klä mig snyggt och se fräsch ut när jag väl träffar någon. Jag gör jättemycket med min son men jag känner mig helt avskärmad och går på autopilot. Det ger en ännu större känsla av att vara värdelös.

Jag tror faktiskt att jag behöver söka vård. Vissa nätter sover jag inte alls. Jag vet bara inte hur jag ska vara och hur jag ska lägga fram det, för när jag väl sitter framför en läkare så vet jag att jag inte kommer kunna lägga fram det. Min svåger frågade mig idag om jag var deprimerad och jag svarade instinktivt ?ja? men började genast släta över det så att det liksom rann ut i sanden.

Jag vet att jag inte har med hennes privatliv att göra så länge det inte drabbar min son men det gör så ont att tänka på att hon ligger där med någon annan och att vi är historia. Jag hatar att inte vara en viktig person i hennes liv längre, förutom att jag är pappa till hennes barn. Hon är mycket bättre på att vara vänner, jag försöker men tycker att det är hemskt. Varje gång vi ses eller hörs så bubblar allt upp till ytan igen och jag äter eller sover inte efteråt. Jag kommer nog inte klara av det, iaf inte just nu. Hur gör man för att inte tänka på att hon träffar andra?

Alla säger att det blir bättre men detta blir bara sämre och sämre. Ibland kan jag slumra till men vakna med ett ryck då jag tror att hon ligger och håller om mig.

Finns det några bra tips på hur man bygger upp sitt liv från grunden med nya vänner och chansen att faktiskt träffa någon?

Jag är verkligen livrädd för höstmörkret och för att jag kommer ge upp.

Hur länge sedan var det ni separerade?Ja, jag har ett jobb som jag vanligtvis tycker om med bra kollegor men jag ska vara föräldraledig ett tag till.

Jag ligger och plågar mig själv med tankar på hur hon har det så bra med den nya och hur nöjd hon är över att vi faktiskt gått isär. Jag mår så dåligt över att inte bli prioriterad och älskad av henne längre. Jag vill så gärna kunna vara som henne och vara vänner osv. men det får i så fall växa fram. Samtidigt är jag så korkad för jag vet att jag innerst inne tror att det fortfarande kan lösa sig, det kan det inte.

Min självkänsla är i botten så jag klarar nog inte av att fixa en date. Jag tänker ständigt på hur oduglig jag är som partner, trots att jag egentligen ser ganska bra ut och har bra kvaliteter. Det känns bara som att mina tillkortakommanden överskuggar allt som är bra. Det känns som att det bara fanns en för mig.

Tidigare idag så hade jag lite planer men så gjorde jag misstaget att kolla sociala medier och trycktes ner i mitt svarta hål igen. Jag vet inte om det är värst att kolla eller att ligga och fantisera om vad som händer.

Jag är rädd för att känns så här till hösten också och att jag då inte klarar mer. Att jag bara ger upp. Ibland tänker jag hur det skulle vara om man inte längre fanns och då försvinner den värsta ångesten för en stund.

Jag har blivit så fruktansvärt nostalgisk också. Det är väldigt olikt mig då jag av omgivningen uppfattas som ganska pragmatisk.Jag har ju några vänner kvar men de är oturligt nog ute och reser på olika håll eller jobbar på annan ort.

Jag skulle vilja träffa folk under mer avslappnade former. Alla jag pratar med nämner ungefär samma saker som du men det känns så omständigt men samtidigt har jag inga egna idéer om hur jag ska gå tillväga.

Jag hade nog mått bra av att få bekräftelse genom att flörta lite men självkänslan har som sagt aldrig varit lägre. Jag försöker tänka tillbaka på hur jag gjorde förr men ser det bara som att jag hade tur eller något i den stilen. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Det är en ond spiral som jag verkligen måste bryta.

Jäklar vad patetisk jag låter.