Anonym (Separerad) skrev 2018-07-22 10:37:30 följande:
Hur gamla är barnen?
Blir de rädda? Blir du rädd när mannen beter sig så? Då kan man helt klart säga det, ?detta beteendet är inte ok, det gör mig orolig? eller liknande. Var och en behöver ta ansvar för sina handlingar. Menar mannen att du orsakar hans beteende? Om det är så kanske han behöver stöd av något slag för att hantera det.
Ja, de kan bli rädda. Och ledsna. Men samtidigt normaliserar barn fort saker som sker, tyvärr. Jag har i många år försökt stötta på olika sätt. Har tagit nästan all föräldraledighet för att han psykiskt inte orkat med att vara föräldraledig, bokat familjerådgivning som vi gått på och sökt annan form av hjälp, beställt "självhjälpsböcker" som han inte läst, uppmuntrat honom till att söka hjälp för sina aggressionsproblem och dåliga mående, eller testa någon alternativ behandling, försökt att prata, kommunicera o komma med förslag på lösningar, funnits där för att sköta om och skydda barnen, alltid hjälpts åt med barn och hem. Dock känner jag nu att det spelar ingen roll att man tex går på familjerådgivning när han aldrig tar upp något av det som sagts där sedan hemma, inte visar någon vilja till att jobba med sig själv och relationen utan väljer att stoppa huvudet i sanden. Jag försöker lyfta saker men det leder ingen vart. Då är det till slut lätt att tappa motivationen till att stötta honom, en person som fortsätter att bete sig elakt och kränkande mot mig och barnen, som fortsätter att såra, och vars förhållningssätt mot barnen jag inte kan ställa mig bakom. Ändå vill han fortsätta i relationen trots att han inte orkar/hinner jobba på den eller sig själv, säger att det kommer bli ett ännu värre helvete om vi går isär. Inspirerande!
Jag har aldrig gjort någon orätt mot honom eller svikit på minsta sätt som skulle kunna försvara att han lägger skulden på mig och att jag skulle orsaka hans beteende, men han har en inställning att det alltid verkar gå att skylla på någon annan, att det beror på andra eller omständigheterna att han behöver bete sig så som han gör. Men jag är trött på att bli kritiserad och beskylld för minsta motgång, så nej, jag kan inte ge mer stöd nu. Det räcker nu. Han måste själv ta ansvar för sitt eget mående och sätt att hantera situationer. Det är jag som behöver stöd nu, till att bli stark i mig själv och bygga upp min självkänsla igen, att inte fortsätta låta mig tutas i att jag orsakar allt utan på riktigt förstå att hans agerande är hans ansvar, att inte trycka ner mig själv med otillräcklighetskänslor, och våga ta steget ur detta. Inte bara barn normaliserar dåliga relationer och mönster, så gör även vi vuxna...
Vill inte föra detta vidare till mina barn.