Stödtråd vid separation eller skilsmässa

Kändes nästan som om du beskrev min man i inlägget till ?separerad? ovan.

Min svärmor sa att hon känt på sig det. Svägerskan är en rätt självupptagen typ som sällan märker andras sinnesstämning och jag och min man tjafsar inte öppet. Till skillnad från dig då så står min svärfamilj mig inte nära och de har aldrig brytt sig om mig.

De är 7 resp 5 år gamla. Vi har kommit en bit i processen. Den värsta tiden är helt klart i början men det är fascinerande att se hur fort barnen accepterar och lär sig att leva i den nya situationen. Det är nästan så man känner sig lite korkad för att man haft det som en av anledningarna till att hålla ihop, att det skulle vara bäst för dem. För de vuxnas del är det nog så att när det gäller vissa av de tyngre delarna i en skilsmässa så är det bara tiden som kan läka såren, men det gör den. Bara man håller huvudet ovanför vattenytan den första tiden så BLIR det i regel bättre. Det svåraste är väl att våga ta första steget.

Ja, de kan bli rädda. Och ledsna. Men samtidigt normaliserar barn fort saker som sker, tyvärr. Jag har i många år försökt stötta på olika sätt. Har tagit nästan all föräldraledighet för att han psykiskt inte orkat med att vara föräldraledig, bokat familjerådgivning som vi gått på och sökt annan form av hjälp, beställt "självhjälpsböcker" som han inte läst, uppmuntrat honom till att söka hjälp för sina aggressionsproblem och dåliga mående, eller testa någon alternativ behandling, försökt att prata, kommunicera o komma med förslag på lösningar, funnits där för att sköta om och skydda barnen, alltid hjälpts åt med barn och hem. Dock känner jag nu att det spelar ingen roll att man tex går på familjerådgivning när han aldrig tar upp något av det som sagts där sedan hemma, inte visar någon vilja till att jobba med sig själv och relationen utan väljer att stoppa huvudet i sanden. Jag försöker lyfta saker men det leder ingen vart. Då är det till slut lätt att tappa motivationen till att stötta honom, en person som fortsätter att bete sig elakt och kränkande mot mig och barnen, som fortsätter att såra, och vars förhållningssätt mot barnen jag inte kan ställa mig bakom. Ändå vill han fortsätta i relationen trots att han inte orkar/hinner jobba på den eller sig själv, säger att det kommer bli ett ännu värre helvete om vi går isär. Inspirerande!

Jag har aldrig gjort någon orätt mot honom eller svikit på minsta sätt som skulle kunna försvara att han lägger skulden på mig och att jag skulle orsaka hans beteende, men han har en inställning att det alltid verkar gå att skylla på någon annan, att det beror på andra eller omständigheterna att han behöver bete sig så som han gör. Men jag är trött på att bli kritiserad och beskylld för minsta motgång, så nej, jag kan inte ge mer stöd nu. Det räcker nu. Han måste själv ta ansvar för sitt eget mående och sätt att hantera situationer. Det är jag som behöver stöd nu, till att bli stark i mig själv och bygga upp min självkänsla igen, att inte fortsätta låta mig tutas i att jag orsakar allt utan på riktigt förstå att hans agerande är hans ansvar, att inte trycka ner mig själv med otillräcklighetskänslor, och våga ta steget ur detta. Inte bara barn normaliserar dåliga relationer och mönster, så gör även vi vuxna...

Vill inte föra detta vidare till mina barn.

Du behöver inte ursäkta dig här. Jag har en känsla av att du är ganska lik mig. Jag är en känslomänniska. Bryr mig om att alla mår bra. Har en tonåring med NPF Aspergers och en 5 åring som ofta går in i affekt. Jag går på möten, söker kunskap, läser böcker och sätter upp vardagsstruktur.

Han däremot förnekar, det är väl smidigt. Avstängd.

För 3v sedan kom jag på mig själv att tänka att vi kanske kunde bo ihop, för barnens skull. Men så såg jag honom sitta i fåtöljen, med mobilen, och ignorerade att ena barnet slått sig. Så att jag, som ammade bebisen, fick trösta och fixa plåster. Nä. Jag gick runt med ett stresspåslag. Låg alltid på max när han var hemma. Fick ett tryck över bröstet när han kom hem på kvällen. Tassade på tå.

Nu mår jag bra! Känner mig fri! Som när man körde bil första gången efter man tagit körkort Jag behöver inte titta på klockan och våndas. Vi skulle skiljt oss för länge sen. Fast å andra sidan, då hade jag inte haft min minsta skatt.

Bebisen ja... Han var inte ens med på förlossningen, tyckte att jag kunde ta tåget hem från bb. Höll honom 5 korta ggr på 6 månader. Hur avstängd kan man vara?

Han har bara haft tid att ha barnen några ggr nu på nästan 3v, alltid iväg på sitt intresse. Stackars barn!

Det låter väldigt jobbigt Har din man någon diagnos eller historik på psyk? Det du beskriver låter inte alls bra. Vad menar du med att han "psykiskt inte orkat med" att vara föräldraledig? Fungerar det bra när han har barnen så att det känns bra att han har dem på halvtid?

Så han blev deprimerad av att vara föräldraledig..? Tror du att det var på grund av det eller var det en slump att det sammanföll med föräldraledigheten?

Min sambo vill separera eller bli särbo. Han säger inte varför och säger inte heller att han inte älskar mig. Jag ska dessutom ha vårt tredje barn om ca 3 veckor. Och han vill att jag flyttar så fort som möjligt. Vägrar dessutom diskutera något ang praktiska lösningar mm.

Jag är helt förstörd. Kan inte äta eller sova. Ska kolla på en lägenhet nästa vecka men det är en liten 2a och det funkar inte rent praktiskt egentligen. Har 2 barn sen innan med så rent löjligt egentligen att ens titta på den, 6 st i en sån liten lägenhet

Känns mest som jag drunknar nu. Hur överlever jag? Hur ska jag få svar från honom om vad som pågår och varför? Jag känner mest att jag accepterar inte detta och han kan rent praktiskt inte slänga ut mig väl?

På ett sätt, folk tycker ju att det är en bra man på det viset. Dock kom han hem i fredags efter att jag varit själv mån-fre och så gnällde han på att diskmaskinen luktade illa och att jag inte rättat till filt och kuddar i soffan, så det kändes bara så skönt att inte längre behöva ta åt mig av hans missnöje.

Svårast är att inte berätta all skit han gjort och sagt eftersom jag inte vill att folk ska ogilla honom.

Hur går det för dig i övrigt?