Stödtråd vid separation eller skilsmässa

Har du pratat med honom om skilsmässa ännu?

Vi har klarat av de besök som ska göras; släkt som planerat att komma har varit här. Jobbigt som bara den, men när min man började gnata på mig om all möjlig skit igår så sa jag bara att jag skippar den gemensamma utflykten. Stannade hemma och städade mattor med våld och rökte (vilket jag normalt inte gör). Kände mig lika stark som Bridget Jones ungefär!

Hatar att ha semester, orkar inte vara en bra mamma, skäller och gnäller på allt och alla. Gråter och självömkar om vart annat. Hatar solen också förresten. Ge mig regn och frikort för att häcka soffan.

Här kommer en rapport från *andra sidan*!

Jag och barnens mor växte ifrån varandra. Inga konflikter, inga bråk, hyfsat jämställt faktiskt, men våra olikheter överlevde inte åren i småbarnsträsket

Efter 20 år gick vi isär, då var yngsta barnet 2 år. Hennes beslut, men jag insåg redan där och då att vi inte kunde fortsätta.

Det var så smärtsamt! Visste seriöst inte var jag skulle ta vägen, var spyfärdig av all sorg och vanmakt.

Men:

- vi skötte allting cleant och snyggt.

- vi berättade tillsammans för barnen.

- varannanveckaslivet funkade bra från första början.

Ja, allt blev bra! Barnen mår bra, och barnens mamma och jag har en jättefin relation.

Jag älskar henne! Men inte så att det går att vara ihop. Och hellre nära vänskap än en dålig relation där kärleken dött.

Och: det är viktigt att visa sina barn att man ibland måste fatta svåra beslut för att få det bättre. Den som lever olycklig och säger att det är *för barnen skull* - vilket självbedrägeri, och vilket skuldbeläggande mot barnen.

Så till er som står vid vägskälet vill jag säga:

- Det finns många skäl till att du står där idag.

- Livet kan faktiskt bli bättre. För alla inblandade.

Vet inte alls vad som hänt med honom och dessutom bryr han sig inte alls om det kommande barnet nu utan jag får lösa alla praktiska problem själv. Han vägrar prata och flyr hela tiden, beter sig aggressivt och går på samtal via nån instans där de tydligen tycker att det är ok att strunta i mig och kommande bebis. Det enda jag fått ur honom är att han vill att vi ska flytta isär. Ingenting om oss eller framtid mm. Har så mycket frågor och funderingar men får inga svar

Det var nog den klassiska döden-i-småbarnsträsket. 3 barn på 5 år, åratal av trötthet och försummad relation. Och det i kombo med olika behov av närhet, bekräftelse etc etc: alla våra olikheter formligen exploderade (utan bråk som sagt).

Vi gjorde nog så gott vi kunde, men till slut var vi inget annat än *kollegor i Projekt Familjen*. Vilket bara lämnar vanmakt och vantrivsel, när kärleksrelationen man byggt allt på inte längre finns där.

Livet är bättre så här! Visst, kunde jag byta tillbaka så skulle jag såklart vilja bo med barnen på heltid. Men inte till priset av den relation vi hade haft om vi hängt ihop än idag...

Ibland är det nästa bästa alternativet det bästa!

/ hälsar 3-barnspappan

Han har haft hela semestern på sig att hämta sina kläder så igår slängde jag ned det i påsar. Jag och barnen hjälptes åt att bära bort de 10 påsarna. Skönt!

Han har nästan aldrig barnen. Och oavsett vilken tid på dygnet jag hör av mig här han oftast inte tid att prata om barnen. De gånger han har tid får jag inget vettigt svar...

Men jag mår bra! Och nästan alla barnen mår bra. Det är näst minsta pojken som saknar sin pappa. Han visar det med aggressiva utbrott. Adhdliknande beteende. Ska träffa skolpsykologen imorgon.

Det går bra. Vardagen med pussel och jobb har rullat igång. Vi är ännu på god fot och hjälper varandra.

Dock har jag blivit träffat av blixten och träffar en man just nu. Väldigt opassande, men ändå härligt att känna sig lite levande igen. Har inga intentioner om att göra honom officiell eller dra barnen förstås.

Det går bra. Vardagen med pussel och jobb har rullat igång. Vi är ännu på god fot och hjälper varandra.

Dock har jag blivit träffat av blixten och träffar en man just nu. Väldigt opassande, men ändå härligt att känna sig lite levande igen. Har inga intentioner om att göra honom officiell eller dra barnen förstås.

Jag är faktiskt skild idag :) brevet från tingsrätten damp ner i brevlådan. Känns lite overkligt faktiskt.

Annars är inget riktigt klart än. Barnen bor vv och vi håller på att sälja huset. Det känns som att denna hösten kommer tillvaron falla på plats igen. Jag hoppas vi är på så pass god fot att vi kan lösa bodelningen också utan bodelningsman. Men det återstår att se. Exet har en del skumma idéer.

Vet inte om jag vågar säga förälskad, men underbart att vara intresserad av någon och gå och längta efter sms och träffar. Har träffat en man som absolut inte är alls lik min man, totalt annorlunda och det är uppfriskande. Att känna behovet av att ha någon nära rent fysiskt och inte bara känna obehag och stress från sin partner.