Sertralin, värt besväret??
Har i ganska exakt fem veckor ätit Sertralin, 50 mg de första fyra och sedan ökning till 100 mg sedan 1 vecka då jag inte upplevde någon positiv effekt på 50 mg. Jag är nu väldigt kluven till fördelarna med att fortsätta med medicineringen och om det verkligen är "värt" det...
Lite bakgrund är att det gick väldigt snabbt och "kaosartat" till innan jag påbörjade medicineringen, hade förmodligen en mildare depression efter en separation och hade kört KBT några gånger under en period men upplevde på det stora hela att jag mådde rätt hyfsat... sen fick jag som en blixt från klar himmel (åtminstone upplevde jag det så) en panikångestattack och mådde rätt kasst några dagar efter det, uppsökte då VC och efter att ha träffat min husläkare blev jag rekommenderad att börja ta Sertralin.
Åkte på rätt ordentliga insättningsbesvär nästan direkt, kraftigt förstärkt ångest, minskad aptit, minskad sexlust (vilket jag har förstått kan hänga kvar under hela behandlingen) etc. och har tagit Oxascand ändra fram tills nu, börjar bli dags att trappa ut det dock enligt min läkare. Vid höjningen till 100mg kom det oxå en del ökad ångest även om det inte kändes lika kraftigt som när jag började med medicinen. Har förstått att det tar ett tag innan kroppen vänjer sig när man ändrar dos så väntar väl nu på att det ska stabilisera sig. Väldigt frustrerande med ångesten.
Det jag nu funderar över är.... Pga det som hänt så har jag haft anledning att verkligen rannsaka mig själv och vad som är orsaken till mina problem, tidigare så försökte jag förtränga allt vilket även gjorde att KBTn inte gav så mycket resultat, läget är dock annorlunda nu och jag har börjat träffa samma person igen och det känns som vi har betydligt mer att jobba med då jag har en rätt klar bild av de problem som jag behöver bearbeta och känner mig redo att ta tag i dem på allvar. Sertralinet ska som jag förstår det vara en stöttepelare i processen att ta tag i sitt liv och sina problem men just nu tycker jag det stjälper väldigt mycket mer än det hjälper. Inser att det kanske tar mer tid för verkan att komma igång och att doseringen kan vara fel, men kan man ta tag i problemen utan medicin och de biverkningar som den ändå ger känns det ju som en betydligt bättre lösning.... Är det värt det?? Känner mig lagom sugen på att spendera en massa tid på att laborera med doser och fortsätta ha en kemiskt framkallad ångest om jag kan slippa det...
Någon som har liknande erfarenheter? Hur tänkte ni kring det?