Skiljas?

Gå i familjerådgivning, där ni kan prata om er relation så att det inte kommer som en käftsmäll. Känner du att hoppet är ute kan det ändå vara bra så att ni vet hur ni ska skiljas på ett bra sätt och hur man förbereder barnen osv.

Självklart kommer det bli tufft, men barnen är värda lyckliga föräldrar och du och din man förtjänar att vara lyckliga, om det så är på olika håll.

Håller med

Tack, ja det kanske är bäst.

Men jag funderar ändå över om det är bättre att stanna för barnens skull..

Deras lycka är viktigare än min. Jag vill inte att de ska behöva bli ledsna. Min man kommer också att bli ledsen.

Sedan är det ju allt annat (mindre viktigt) som blir jobbigt. Gemensamma vänner som man inte kommer att träffa på samma sätt, huset o allt vi byggt upp tillsammans, ekonomin, traditioner mm...

Ibland är livet svårt (jag vet att det finns värre problem).

Jag är skild sen ca två år och känner igen precis all vånda du beskriver. Men jag vill att du ska veta att det finns ett liv efter skilsmässan! Ett härligt, spännande, glatt liv för alla inblandade. En skilsmässa är inte slutet, det är början på nåt nytt.

Att stanna för barnens skull är sällan ett argument som barnen håller med om. De brukar veta att något inte är rätt. Tänk också på att din relation till deras far blir deras förebild... Som skilsmässobarn asner jag att det viktigaste för att ge sina barn en trygg och kärleksfull uppväxt inte är att alla i familjen bor under samma tak, utan att alla mår bra och är lyckliga.

Jag kan berätta för dig vad som händer när man stannar för barnens, mannens och familjens skull. Man trycker undan sina egna behov och lever för att göra alla andra nöjda. Efter 1-2 år så börjar ens egna "jag" tycka att det är meningslöst att existera eftersom det aldrig får komma fram och aldrig blir prioriterad. Till slut är jaget så uppgivet att man börjar fundera över självmord. För det är ju ändå ingen idé för jaget att leva.

Så förklarade terapeuten det för mig när jag kom dit helt nedbruten, och när jag väl förstod mönstret så var valet lätt. Jag skilde mig helt enkelt för att alternativet var att barnen hade en deprimerad och suicidal mamma.

Om du väljer att stanna behöver ni ändå försöka få liv i relationen annars kommer din inte må bra. Terapi är ett gott råd oavsett vad du väljer. Antingen kan ni få hjälp att få liv i relationen eller så får ni hjälp att separera på ett bra sätt.

För mig och min exman ledde terapin till att vi skiljde oss men vi fick i alla fall möjlighet att först göra vårt bästa för att få liv i relationen. Så vi gjorde vårt bästa. Jag har dock vänner som har hittat tillbaka till varandra med hjälp av parterapi. Det kan säkert också vara bra med egen terapi.

Tack för era inlägg

Så sant, samma här. Även mannen o dottern tycker nu i efterhand det blev en förändring till det bättre. Även du har bara ett liv, o du är mer än mamma o fru.

Tänk att det i princip är omöjligt för en kvinna att behålla attraktionen till en man i mycket mer än 5 år om mannen tjänar mindre eller har låg social status. Det måste vara genetiskt att det är oattraktiv med män som inte kan ta hand om sig själva.

I ditt fall tycker jag du ska separera innan ?kollegan? dyker upp och du blir förälskad i denne. (Om han redan inte dykt upp men att du utelämnar det?)

Det finns ju inte så mycket annat att göra då din man inte har några andra fel som ni kan prata om och försöka förändra? Attraktion är inte en knapp man kan trycka på.

Kommer bli sjukt jobbigt men det enda raka är att lyfta det med honom och separera tror jag. Lev själv ett år eller mer. Din man kommer bli arg/förtvivlat osv men låt han bli det och finns där för prat. Efter några månader är han tillbaka och har bearbetat det som hänt.

Lycka till