Skiljas?

Sant.

Du drar den största av alla lögner ovan. Ett dysfunktionellt förhållande med bråk är inte bra för barn iof. Men vems fel är det att föräldrarna bråkar istället för att kommunicerar, släpper sina mobiltelefoner, kärar ner sig i kollegor osv. Att barnen mår bättre är bara en ursäkt för föräldrarna själva som inte klarade av vad som krävs i en vuxen relation.

Alla barn mår bäst med både mamma och pappa på heltid, slippa bo i kappsäck och flyttas runt som en Ikeamöbel på blocket.

Det man också väljer när man separerar är att missa sina barns halva liv.

Självklart finns det ibland undantag men det är de som bekräftar regeln. Separationer är inte oundvikliga om man är beredda att jobba lite.

Nej. Jag drar ingen lögn. Du kanske har en annan åsikt, men de som tycker olika från dig är inte per automatik lögnare. Så lägg av med påhoppen.

Min åsikt är baserad på mina erfarenheter, såväl självupplevda som andras berättelser. Jag mådde tusen gånger bättre när jag hade växelvis boende jämfört med när jag bodde med båda mina föräldrar. Flera vänner säger att de önskar att deras föräldrar skilde sig många år tidigare för att de mådde dåligt och har tagit skada av sina föräldrars dysfunktionella relation. Är vi alla undantag? Kanske. Kanske inte. Men våra åsikter räknas lika mycket som någon annans. Så du för inte alla barns talan.

Vems fel det är att en relation inte fungerar tycker jag inte alltid är relevant om relationen redan har kraschat eftersom det som regel innebär att barnen tar skada. Ibland är det rätt att kämpa, men ibland är det också rätt att ge upp. Att stanna kvar i en olycklig relation för barnens skull tycker jag är fel. Stannar man kvar ska man göra det för sin egen och relationens skull, men det är en helt annan situation. Här tog TS upp om man skulle stanna just för barnens skull.

Följer tråden, går i samma tankar... olycklig men min sambo tycker att allt är bra. Orolig för barnen, eftersom jag själv växte upp som skilsmässobarn.

Vi är vänner. Min man vill och känner mer för mig än tvärtom.

Någon skrev att vi är förebilder för barnen. Givetvis är vi det! Inga stora bråk med hårda ord. Men de ser ju inte heller pussar och kramar på samma sätt som innan...

Jag känner ingen kärlek, mer än vänskaplig kärlek.

Någon skrev att jag kanske utelämnar att jag blivit kär i någon annan. Beror alla skilsmässor på att någon har träffat en annan? Eller otrohet? Kan det inte vara så att man förlorat känslorna ändå?

Rådgivning och terapi får nog bli lösningen trots allt... Jag är mån om barnen och vill att det ska bli bra för dem. Det är en hemsk tanke att missa halva deras liv, som någon skrev, men då kanske jag har mer energi och glädje den andra halvan? Detta är inte lätt :(

Rådgivning o terapi hjälper er båda, antingen att ni fortsätter tillsammans eller att skilsmässan blir så "bra" som möjligt.

Samma sits för mig och jag och min man har ett barn.

Känner som du att det blir uppslitande. Bättre vänta till sen tonåren.

Mem du har ett försprång om du har bättre inkomst. Det är bra.

TS, hur går det för dig?

Tack för frågan.

Just nu har jag mest undvikit att vara ensam med min man. Det är ju semestertid och barnen ska få ha lugn och ro över sommarlovet.

När rutinerna börjar återgå ska jag ringa familjerådgivningen och prata med dem.

Hur går det för dig?

Samma för mig. Blir det tjafs så förstör det för vår dotter.

Men känner vrede inombords dvs arg på mig själv för att jag stannar. Dock säkert tufft att klara allt själv ensam med.

Dvs varannan vecka livet och hela skolplikten och dess ansvar som förälder att barnet klarar skolan. Längtar tills vår dotter är myndig...