Julibebisar 2018

Hallå!

Här tänkte jag att vi som har fött i juli 2018 kunde samlas och diskutera allt möjligt kring bebistiden och alla tankar och känslor man kan tänkas ha.

Jag födde andra barnet den 19 juli, på bf+12. Det blev igångsättning men eftersom jag redan var öppen 5 cm så gick det snabbt och smidigt, från att de tog hål på hinnorna så tog det sex timmar innan vår dotter var född.

I morgon blir hon en vecka gammal och vi håller fortfarande på att vänja oss vid omställningen. Jobbigast är det för sonen på 2,5 år men trots allt så tycker jag ändå att han tar det relativt bra, men det är ju klart att det är svårt att plötsligt inte vara ensam om mammas och pappas uppmärksamhet.

Själv är jag full av hormoner och kan gå från att vara världens lyckligaste, till att gråta av förtvivlan, på bara ett par minuter. Sedan vänder det tillbaka igen. Och så håller det på, fram och tillbaka, upp och ner. Hoppas att det stabiliseras snart.

Hur ofta äter era bebisar ungefär? Här är det typ 2 timmars mellanrum dygnet runt...

Hur mår alla mammor? Hur går det med era små knottar?

Hur är nätterna för er?

Min lilla pojk här är vaken på nätterna och sover hela dagarna..

Jag heltids ammar men nu på kvällarna/nätterna så är han så hungrig o blir int tillräckligt mätt på min bröstmjölk så har provat ersättning och han slockar typ direkt efter han har fått i sig lite.. Ammar först, sen ger ersättning. Men på dagarna blir han mätt på bara bröstmjölk? Fattar int..

Jag ammar inte och vi kör på samma koncept som med sonen: Dr Brown?s flaskor, Semper magdroppar och Nan Sensitive. Allt för att magen ska funka så bra som möjligt. Dock går det sådär. Hon somnar ifrån när hon äter (kanske för att maten kommer för sakta?) och sen vaknar hon efter ett tag och har så himla ont i magen :( Hon bajsar men det går trögt att få ut det och rätt ofta behöver hon lite hjälp, hon blir väldigt lugn om man håller upp fötterna mot magen.

Min sambo tar fortfarande nätterna, dels har han mindre sömnbehov än jag och dels löper jag stor risk att drabbas av förlossningsdepression så vi/han gör allt för att undvika det till möjligaste mån. Jag var deprimerad när sonen var nyfödd och jag var deprimerad under hela graviditeten och jag känner igen så mycket av alla tankar och känslor som smyger sig på emellanåt :/ En del riktigt mörka tankar som bara ger mig ännu mer ångest. Men sen så kommer min fina fina son och ger mig en kram och skingrar de mörka molnen åtminstone för en stund.

Gällande blödningarna så går det väldigt upp och ner här. Jag får som störtfloder emellanåt, för att sedan bara ha lite brunt avslag ett par timmar. Dessutom mår jag rätt kasst rent fysiskt, varje kväll känner jag som influensasymptom. Jag kopplar det till att min kropp håller på att avsluta mjölkproduktionen men jag vet inte. Jag vet bara att jag har ont överallt, är supertrött och känner mig lätt illamående.