Fråga till er som har minst 2 barn

Faktum är ju att pseudotvillingar löper större risk för psykisk ohälsa...

Och tvillingar köper mindre risk för ohälsa:)

TS, jag har två stora som redan flyttat. 2 år i åldersskillnad, hade gärna haft dem hemma längre!( de var 20 och 21 då de flyttade)

De små får gärna bo hemma lite till.

Har fem år mellan mina. Fördel: äldre barnet fick 100% i flera år, är trygg och nöjd. Nu är hon 11 och kan till och med hämta lillasyster på dagis ibland (endast cykelväg dit). Nackdel: de leker inte så mycket på samma nivå, man måste ragga kompisar till lillan. Men som helhet tycker jag att åldersskillnaden har gett oss en lugn och harmonisk tillvaro och det får gärna dröja med att de flyttar hemifrån. Vår åldersskillnad mellan barnen var helt planerad, har haft lätt för att bli gravid när vi har velat.

Mina är 1,5 och 2,5 och jag vill aldrig att de flyttar hemifrån Jag och brorsan växte upp med samma åldersskillnad, och mamma ville att vi skulle bo hemma längre än vi gjorde (jag flyttade vid 18 och brorsan vid 22). Hon kunde inte få fler barn efter oss. Jag kan inte heller få fler biologiska barn, så det kommer bli tomt när våra barn vill flytta

Där är exakt 12 ½ månad mellan mina pojkar.. graviditetstiden på 9 mån. inkluderad, med andra ord vart min gravid >tre månader efter första kom ut ca. och från mellersta och sista minstingen är det 1 ½ år. (18 månader) så ja trådskap, där ligger något i det du skriver. Nu är dom första som sagt två pojkar och dom har sagt att dom vill flytta omedelbart och tösen vill bo hemma hela livet, ja, det är konstigt!?

Ja de är kanske trötta och slutkörda? Jag har tre barn, inte så tätt men äldsta har funktionshinder och yngsta är bara drygt 1år. Så det är slitsamt och man längtar absolut ibland till de blir större. Förstår att det inte känns lika med bara ett barn.

Har fyra barn med olika åldersskillnad, minsta åldersskillnad 2,5 år. Har spridit ut dom just för att jag vill ha småbarn länge. Vill verkligen inte att de ska växa upp så fort som de gör.

Tre barn, pseudotvillingar (16 mån mellan) och sladdis 9 år yngre.

Nu är jag för gammal för fler barn, annars hade de nog blivit ytterligare en.

Tycker det är drygt att minstingen inte har syskon att leka med.

De första kom tätt av otur, visst kommer de att flytta typ samtidigt också, .men inget jag ser som en fördel alls

Nu är mina barn fortfarande så himla små, äldsta på 18 månader och tvillingarna är två månader bara, men jag sitter absolut inte och längtar tills de flyttar. Det verkar lite märkligt att skaffa barn, tätt dessutom och sedan längta till ett liv "utan" dem igen.

Däremot kan jag ofta längta fram lite i tiden, men det tror jag många föräldrar gör. Jag kan till exempel längta tills nästa sommar då småttingarna har blivit lite större, eller längta till jul när bebisarna börjar hänga med lite mer så det bli roligare för storasyster här hemma.. men att de skall flytta ut? Nej.

Jag har just nu en tolvåring och en ettåring. Så vi har valt att ha många år emellan. Och lilla barnet har fått mig att inse hur gammal den äldre killen faktiskt är! Och känslan av att vi bara har dem till låns är väldigt stark.

Jag hoppas att jag har förlängt tidsperioden med barn/ungdomar i huset genom detta. Det finns många skäl till att vi väntade med syskon men just att de skulle flytta hemifrån ungefär samtidigt har jag aldrig tänkt på förr. Nu är jag glad att vi förhoppningsvis slipper få det så!

Har en 2-åring och en snart 12-åring. Tanken på att stora barnet skulle kunna flytta hemifrån om 6 år känns absurd och det är verkligen inget jag längtar efter. Samtidigt inser jag att målet med föräldraskapet är att barnen ska växa upp till trygga och självständiga vuxna, och jag försöker förstås göra mitt bästa för att förbereda honom så gott det går. 

Har två biologiska och ett bonusbarn. Min äldsta är 7 och bonusen 6,5 år. Yngsta är 10 mån.

Iochmed åldersskillnaden så fixar de äldre mycket själva. Speciellt 7åringen. Känner inte direkt att jag vill att de flyttar hemifrån, nen visst vore det skönt om de större liksom ?växte till sig? lite, gör deras ålder är ju överjävlig ibland. 6 åringen är ju verkligen i lilla tonåren och 7åringen tror redan att han är 15.. störigt emellanåt. De är ju i mina ögon ofta för små att göra mycket ensamma men känns som att behöva göra det med/åt dem ibland blir jobbigt med en så liten som verkligen behöver all uppmärksamhet.

Vi kommer med stor sannolikhet bara ha en yngsta bo kvar hemma själv med oss i iallafall ett par år. Visst känns der aom att det blir lugnare än att ha 2 STORA (vuxna) och en tonåring.. som alla har stark vilja, än två utflugna och en stor hemma. Men inget jag längtar efter. Den yngsta får GÄRNA va liten länge, lär inte bli fler barn här hemma..