Förtvivlad! - lång text..

Hur gamla är ni? Hur många barn vill han ha? Och du?

Skiljer sig antalet åt eller bara att du vill ha dem senare och han nu?

Det är inget fel att gå till kurator, det är jättebra :)

Jag ville ha barn förresten och det tog 3-4 mån innan jag började älska mitt första barn. Innan dess kändes det bara som vilken bebis som helst (jag gillar inte barn särskilt mkt) och inte som mitt barn. Men efter det kom plötsligt kärleken.

Så det kan bli bättre snart.

Jag lunde känna panik i början, typ" vad fan har jag gjort?! Ska det vara så här jobbigt resten av livet nu?"

När min dotter var runt 3-4 månader försvann det helt och jag ville/vill aldrig bara uran henne :)

Under graviditeten undrade jag mycket om jag verkligen ville ha barn, eller om jag bara skaffade det för att det kändes som ett vettigt nästa steg i vårt förhållande eller liknande. Jag ångrade mig aldrig, men upplevde det som väldigt jobbigt att bli förälder och plötsligt inte kunna prioritera mig själv först längre, inte kunna göra vad jag ville när jag ville det osv. Känslan försvann med tiden och kvar fanns kärleken! Vill bara få dig att känna att det är inget fel på dig, däremot tror jag att det vore bra om du pratade med en kurator via mvc/BVC för att få hjälp att bearbeta känslorna. Försök låta bli att ens tänka på syskon idagsläget för att slippa stressa över det.

Jag tycker absolut att du ska kontakt med en kurator. De är ju utbildade just för att lyssna på andras problem, för att ge dig stöd och råd, så du kan må bättre. Deras jobb är att hjälpa andra. Så nyttja den möjligheten!

Jag är inte i samma sits som du, men jag kan ändå förstå de tankar och känslor som stormar genom din kropp. Jag blev dumpad av min pojkvän halvvägs in i graviditeten och med det kom många av de tankar som beskriver. När jag var i relationen såg jag på graviditeten genom en rosaskimrande dimma, men när han gjorde slut blev verkligheten ett bäcksvart uppvaknande. Livet förändras på så otroligt många sätt när ett barn kommer till världen! Över en natt ska allting plötsligt utgå från en annan individs behov och man är för evigt låst vid sitt barn. Tyvärr är det tabu att dela med sig av de här tankarna... Precis som du skriver så förväntas man bara vara tacksam och lycklig över sitt barn.

Men du får lov att må precis som du gör! Du ska inte förneka de tankar och känslor som du upplever, utan istället lära dig att hantera dem. Alla reagerar olika av en graviditet och efter en förlossning. Kanske är det du har en förlossningsdepression, men det spelar väl ingen roll vilken etikett det har? Det viktiga är att du mår bra och att du har en bra relation med ditt barn och din sambo. Så jag tycker att du är inne på helt rätt spår när du funderar på att ta kontakt med en kurator. Då kan du få hjälp med reda ut och förstå dina egna tankar och känslor kring dig själv, det barn ni har och eventuell diskussion om fler barn.

Lycka till!

Jag tycker verkligen att du ska prata med någon om detta. Jag var väldigt osäker på om jag skulle tycka om att bli förälder när jag var gravid, hade aldrig egentligen haft någon önskan om att skaffa barn. Men en längtan började växa så smått och vi blev gravida, när vår som kom blev jag fullständigt nedslagen av kärleken jag känner för honom. Gråter fortfarande av lycka ibland, och han är 3 månader nu.

Känner många där den villkorslösa kärleken kom när barnen blev mer ?personer? och mer uttrycksfulla, för andra kom det ännu senare.

Men som sagt, prata med någon om detta. Om inte annat så för barnets skull.