Vilken ålder sova själv?

Gör det som känns rätt för er och er bebis, TS!

Vi flyttade in vår son till eget rum när han var strax över 3 månader och han älskade sin nya säng från första natten! Innan hade han sovit oroligt på nätterna och vaknat många gånger, men från och med första natten i sitt eget rum i spjälsängen har han sovit som en prins hela natten. Helt utan trick eller några konstiga "metoder" från vår sida.

Jag förstår dig helt hur du menar och tycker att du kan prova när du själv känner att han är "robust" nog att ligga i egen säng i eget rum.
Vi köpte en bra babymonitor också så att vi lättare hör om han skulle vakna.

Men herregud, vad är det för fel på dig? De allra flesta låter sina bebisar sova i egen säng, ofta får de ligga i en vagga i sovrummet första tiden för att sedan byta till eget rum. Det är inget konstigt med det och när bebisen vill ha närhet kommer denna säga ifrån på skarpen och då tar man helt enkelt upp bebisen. Om bebisen sover gott finns det absolut ingen anledning att ta upp den till föräldrarnas säng.

Men förklara för mig om du skulle ta upp en bebis som sover gott i sin säng i sitt eget rum till föräldrarnas rum? Var i sådana fall skulle poängen vara med att störa "närhetstörstande" bebisen som sover så sött?

Jag kan dock instämma med att 6 veckor låter lite väl tidigt för evigt rum. Vår plan var från början att han skulle sova i eget rum från dag ett, men när vi kom hem med honom och lade den lilla, lilla bebisen i spjälsängen kändes det inte bra alls... Han såg så liten och skör ut (han var en väldigt liten bebis, vägde bara 2,7 kg när han föddes.

Så vi rullade in en vagga i vårt sovrum istället för att dels minska risken för plötslig spädbarnsdöd (man hör ju lättare om de andas om de ligger i samma rum och vi hade inget andningslarm, bara en babymonitor). Dessutom var vi tvungna att mata honom var tredje timme eftersom han hade svårt att gå upp i vikt och då blev det smidigare om han ändå låg i samma rum. Vid tre och en halv månaders ålder tyckte vi dock att han var så stor och robust att det var bättre att han låg i eget rum. Både för hans och vår skull. Vi kunde ha sex utan att oroa sig för att han skulle vakna (det är sjukt svårt att komma med ett barn i samma rum kan jag berätta) och dessutom sov han mycket, mycket bättre i eget rum.

*eget, inte evigt

Vad är osmakligt? Att vi hade tyst sex i samma rum när han sov hårt i sin vagga med höga kanter när han var ett litet spädbarn och inte kunde lyfta sig?