Samma syn på uppfostran?

Måste man ha det för att bo ihop? Om man inte har gemensamma barn menar jag? Men varsitt litet barn.

Jag är väldigt trygg i mitt sätt att uppfostra barn har utöver den lilla två i övre tonåren som jag på det stora hela känner mig att jag "lyckats" med. De är trevliga empatiska och kloka. Det har jag också fått mycket feedback på av utomstående(lärare Att de är väldigt fina barn som är lätta att ha med att göra på olika sätt.

Nu har jag träffat en man som jag upplever har en annan syn på barnuppfostran än jag. Han upplever dock inte alls skillnaden som särskilt tydlig. Så jag antar att den antingen är subtil eller att han är rätt omedveten om de saker jag tänker på.

Om jag ska försöka ge exempel så handlar det om saker som att jag generellt sett inte tycker "barnet ville" är ett skäl att frångå saker man själv tror på.

Istället får man (tycker jag) prata med barnet om varför. Och skapa en form av förståelse både hos sig själv och barnet om vad som är viktigt och varför.

Han och jag kan vara rörande överens om sakfrågor. Och när jag sen försynt påpekar att hans barn /han inte följer det. Är det ofta svaret jag får "h-n ville / inte..."

Jag tycker tex också att det är viktigt att barn en fattar varför de inte får göra saker. Så att de låter bli även när man inte ser på. Han är mer för att regler är regler. Typ.

Jag jobbar på att mina barn ska växa upp till empatiska kritiskt tänkande vuxna med en stabil kärna. Han tänker mer skolgång mat aktiviteter. Ja ni fattar kanske:).

Nu ska ju inte det här handla om barnuppfostran i sig. Men jag ville bara förklara hur jag menar.

Jag kommer inte ändra min barnuppfostran till hans. Jag kommer inte heller orka lägga ner en massa tid och möda på att försöka ändra hans till min. Vi måste ju också alla få vara oss själva. Och han väljer ju sitt sätt att vara. ( även om han faktiskt ofta lyfter mina stora barn som exempel på hur han hoppas att hans barn ska bli när h-n blir äldre. Och jag i mitt stilla sinne då tänker att jo men då kanske du..).

Är det nån idé? Är vårt förhållande om man tänker traditionellt med gemensamt boende osv dödfött?orkar man återkommande se saker man tycker är fel i sitt eget hem ? Kan två barn som växer upp tillsammans ha olika uppfostran utan att det blir galet?