Bellelelle skrev 2018-08-09 09:41:43 följande:
Jag vet ej varför alla här skriver och tycker att det är jag som gör fel... Kanske vi text inte är så välskriven så alla tolkar det fel..
Det är jag som har kämpat i flera år för att barnen skall ha en så "normal" relation till sin pappa som möjligt. Aldrig någonsin har jag visat eller sagt åt barnen vad jag egentligen tycker om deras pappa, för de skall de absolut inte behöva ta! Aldrig någonsin. Däremot drivs han av ett hat till mig och använder sig av barnen för att komma åt mig. Vi har haft gånger när barnen varit totalförstörda för att pappa sagt si och så om mig och att jag bara förstör pappas liv osv. vilket inte alls är sant.
Du säger att jag förstör deras framtid. Vet du hur mycket det sårar? Har du själv kämpat för dina barn till den grad att du inte ORKAR "kriga" längre med pappan??
Varför skall jag ALLTID få kämpa för att HAN skall vilja ha barnen? När HAN borde kämpa för dem. Vi har hållit på så i flera år och jag orkar inte göra det längre. Han styr och ställer om hur och när han skall ha barnen men när det kommer till kritan upplever jag inte alls att han egentligen vill. Inga avtal håller. I perioder fungerar det bra men speciellt nu när han hittat en ny flickvän så falerar allt igen, han minskade från 4 dygn i månaden till 2 dygn. Dessutom under de två dygnen barnen var hos honom besökte de farmor största delen. Gissa hur ledsna barn det var som kom hem, som knappt hade fått vara med pappa. Barnen har gråtit flera kvällar för att de saknar honom. Men vad skall jag göra?
Tycker du uppriktigt att det är på mig att fixa så att pappan börjar ta ansvar och ser vad barnen behöver?
Jag får ta så mycket skit, han hoppar på mig, kränker mig, gång på gång. Bryr sig inte om att ha barnen när det är tänkt att han skall ha dem. Missar avslutningar. Missar födelsedagar. Pratar illa om mig inför barnen. Ropar åt mig inför barnen. Men jo, det är nog mig det är fel på..............
Jag menade inte mitt inlägg som ett påhopp. Det ber jag om ursäkt för. Det är inte meningen att du ska känna dig sårad. Även om jag förstår att det lätt blir så när man får höra något som inte är i led med sina egna förväntningar på reaktioner.
Ska svara på din fråga först. Ja. Jag har krigat precis som du. Jag krigar än idag. Jag är den som står för alla kostnader efter snart 10 år. Den som bekostar kläder både hos mig och mitt barns pappa. Jag är den som får ta vårt barn merparten av tiden för att pappan inte har tid. Jag är den som får ställa upp på varenda informationsmöte, utvecklingssamtal, läkarbesök m.m. Jag lever med oerhört mycket ansvar. Oerhört många dagar då jag får bita mig i tungan. Jag packar väskor med irritation många gånger och frustar över att det ska vara så svårt för pappan att ordna en egen garderob. Jag känner med dig i alla dessa saker. Jag vet hur svårt det är.
Periodvis har vårt barn gråtit och inte velat till sin pappa. Periodvis som hållit i månader har vårt barn ringt till mig för att säga att det saknar mig och vill hem till mig. Det har bråkats och bråkats över att barnet måste iväg från mig. Jag har haft dåligt samvete, tvekat och våndats.
Men så har jag i mitt yrke en lång erfarenhet och många kontakter som arbetat i ännu fler år med detta, jag har forskning i ryggen och kontakter med både barn och vuxna som präglats av psykisk ohälsa för att det blivit fråntaget en förälder. Oavsett om den andra föräldern menat det som välmening eller ont uppsåt. Det spelar ingen roll.
Faktum är att det spelar ingen roll om mamman eller pappan med ont uppsåt saboterat ett umgänge eller om det gjorts av ren kärlek och välmening att barnet ska "ha det bättre". I slutändan är resultatet i princip detsamma - En tonåring och sedan en vuxen som inte mår bra. Som saknar något. Som skuldbelägger den andra föräldern. Som skuldbelägger den förälder som inte fanns där. Som skuldbelägger sig själv. Som känner sig bestulen på en viktig roll i sitt liv. Som känner sig bestulen erfarenheter, upplevelser, kärlek. Det kan inträffa när de är 15 år, 20 år, 40 år eller på gamla dar när de börjar bli gamla och mer och mer likna känsliga barn - då de minns tillbaka och saknar och längtar och känner att deras liv inte varit det som det kunde ha varit.
Vad jag vill säga - Din konflikt med pappan, din irritation gentemot honom, alla de stunder då du vill ge upp och tycker att "Men JAG då?!" - Det är en liten bråkdel av det som sedan sker inom barnet som blir till en vuxen. Det är inte värt att tänka att "Hur länge ska JAG orka?" för.. Jo, hur länge som helst. För ditt barn.
Dina barn måste få en ärlig chans att bygga upp sin alldeles egen relation till sin pappa. Som oavsett vad någon annan än tycker om.. är en viktig person i deras utveckling. Oavsett vem pappan är eller hur han är. Han bidrar med något viktigt i deras utveckling, oavsett om det till slut leder till att de själva tar avstånd när de är äldre.. Men då har de fått en ärlig chans att ha den erfarenheten att de kan basera sitt beslut på riktiga upplevelser.
Och barn kan inte välja när de är för små. För mycket makt i ett barns händer skapar oreda i hjärta och huvud. För de baserar val på helt andra premisser än vuxna.
