Ni som är korta?

Tror att folk lättare lägger märke till och kanske lägger lite mer vikt i sitt bemötande på att man har ett lite typ ?barnsligt? utseende om man även är kort än om man är lång och ser yngre ut, så kan nog vara en kombination av längd + utseende tänker jag.

Jag är också 160 cm och ser ung ut. Får ibland visa leg på systemet fast jag är över 40... Det kunde förut vara lite störande, och jag när jag var yngre kunde jag uppleva att folk till en början inte tog mig på allvar på jobbet. Men de är bara att överbevisa dem. Numera har jag så mycket erfarenhet att problemet inte uppstår. Går man in i situationer med självförtroende så hinner de man träffar inte få förutfattade meningar.

Jag tror det samverkar. Som kort kommer pondusen inte naturligt och ser man dessutom ung ut så bidrar det ytterligare. Men man får jobba på det. Jag har jobbat i ett stort projekt där projektledaren är en kvinna som är ännu kortare än mig (knappt 155 skulle jag gissa) men hon har en utstrålning som gör att man direkt inser att det är hon som bestämmer. Det är coolt. :)

Jag hade några jobbiga situationer när jag var ny då jag kände mig osynliggjord eller förminskad. Men jag blev mest irriterad på dem i stället för att må dåligt själv. Minns ett tillfälle när jag blev ombedd att hämta kaffe pt tre herrar men då förklarade jag bara vänligt var fikarummet låg och svor lite åt dem i mitt inre. Det vikriga är ju att de man står närmast vet vem man är och vad man kan och uppskattar det. Om det sen trillar in nån okänd som missbedömer läget, då är ju det deras miss, inte din.

Sen har jag fördelen att ha snöat in på ett expertyrke så jag är i princip alltid den i rummet som kan mest inom mitt område numera och då lyssnar ju folk.

Yes,  jag är kort. 160 cm. Yes, jag tas ofta ofta för att vara betydligt yngre än jag är. Yes, det finns en hel del nackdelar med att vara så här kort (senast igår fick jag 7 pepparkakspaket i skallen i affären.... och det är ju lögn att nå ner i vissa frysboxar....) och se så ung ut (vissa förklarar självklarheter och många frågar efter min egentliga ålder). Ok, det hjälper säkert inte att jag klär och fixar mig som om jag vore typ 17 heller ibland.....  Men, men, det går att hantera. 

Nu är jag ju ca 165cm. Men det är inte direkt världens skillnad. Så... ja. Det är klart det finns nackdelar. Men jag brukar vända mina nackdelar till fördelar. Till exempel var jag alltid näst kostast i klassen. Då bad jag bara läraren att för en gångs skull börja hos den kortaste då längd faktiskt är något man inte kan rå för (o många andra hade ju klackskor).

Att folk inte lyssnar på mig... tja jag är ju en tjat-måns så jag får folk att lyssna på mig, haha. Om ingen lyssnar på mig och jag känner att de ser ner på mig, väntar jag ut samtalet och såfort det blir lite tyst säger jag högt "lyssnade ni på mig eller?!" o då om de inte gjort det drar jag det igen. Och sen kan jag också upprepa samma mening typ 1000 gånger för att vara irriterande och få uppmärkssamheten och då kunna säga det en gång till när alla faktiskt lyssnar. Såklart fungerar det inte alltid, men man får ju känna av situationen och hitta sina egna sätt att hantera det på. Och vara besvärlig o ta plats är också viktigt - men oerhört svårt!

Saker jag ser som problem trots allt: jag når inte allt i en vanlig ICA butik (korta armar antar jag) och når inte heller ner till botten av frysboxarna utan att typ dyka i frysboxen (ganska skönt i värmen som varit, haha).

Detta irriterar mig dock oerhört: följande hände på ICA för någon vecka sen. Jag stog vid en hylla o tittade för att bestämma mig för vad jag skulle ha. Då går en äldre kvinna med 2 barn fram till mig. Kvinnan säger "titta vilket långt svart hår dem tjejen har" (jag har långt MÖRKBRUNT hår, till nedanför midjan. Men mitt hår ser svart ut i vissa ljus o folk brukar säga svart så det är fine). Äldsta barnet frågade mamman om det är riktigt hår vilket mamman säger att hon tror att det är (och det är det). Sen ställer hon sig bakom mig och tar i mitt hår som om hon skulle sätta upp det i en tofs och drar liksom fingrarna genom det (svårt att förklara korrekt). Då blev jag irriterad och sa till henne "jag är inget treårigt barn".

Vad jag vill säga är att någon helt för mig okänd person absolut inte har rätt till att gå och ta i mitt hår och känna på det för att det är lent eller mjukt eller whatever. För mig känns det som att bli behandlad som ett litet barn, vilket jag inte är.

Nu är jag ju ca 165cm. Men det är inte direkt världens skillnad. Så... ja. Det är klart det finns nackdelar. Men jag brukar vända mina nackdelar till fördelar. Till exempel var jag alltid näst kostast i klassen. Då bad jag bara läraren att för en gångs skull börja hos den kortaste då längd faktiskt är något man inte kan rå för (o många andra hade ju klackskor).

Att folk inte lyssnar på mig... tja jag är ju en tjat-måns så jag får folk att lyssna på mig, haha. Om ingen lyssnar på mig och jag känner att de ser ner på mig, väntar jag ut samtalet och såfort det blir lite tyst säger jag högt "lyssnade ni på mig eller?!" o då om de inte gjort det drar jag det igen. Och sen kan jag också upprepa samma mening typ 1000 gånger för att vara irriterande och få uppmärkssamheten och då kunna säga det en gång till när alla faktiskt lyssnar. Såklart fungerar det inte alltid, men man får ju känna av situationen och hitta sina egna sätt att hantera det på. Och vara besvärlig o ta plats är också viktigt - men oerhört svårt!

Saker jag ser som problem trots allt: jag når inte allt i en vanlig ICA butik (korta armar antar jag) och når inte heller ner till botten av frysboxarna utan att typ dyka i frysboxen (ganska skönt i värmen som varit, haha).

Detta irriterar mig dock oerhört: följande hände på ICA för någon vecka sen. Jag stog vid en hylla o tittade för att bestämma mig för vad jag skulle ha. Då går en äldre kvinna med 2 barn fram till mig. Kvinnan säger "titta vilket långt svart hår dem tjejen har" (jag har långt MÖRKBRUNT hår, till nedanför midjan. Men mitt hår ser svart ut i vissa ljus o folk brukar säga svart så det är fine). Äldsta barnet frågade mamman om det är riktigt hår vilket mamman säger att hon tror att det är (och det är det). Sen ställer hon sig bakom mig och tar i mitt hår som om hon skulle sätta upp det i en tofs och drar liksom fingrarna genom det (svårt att förklara korrekt). Då blev jag irriterad och sa till henne "jag är inget treårigt barn".

Vad jag vill säga är att någon helt för mig okänd person absolut inte har rätt till att gå och ta i mitt hår och känna på det för att det är lent eller mjukt eller whatever. För mig känns det som att bli behandlad som ett litet barn, vilket jag inte är.