Tack för era svar råd, det betyder oerhört mycket <3
Anonym (F) skrev 2018-08-17 13:57:49 följande:
Fy faan.... jag måste ta ett beslut om min älskling jag med nu inom snar framtid.... Fy fan, han kom in i mitt liv när allt var åt helvete, mist min bästa vän 1,5 år innan och massa annat skit som drog ner mig i en djup depression. Han räddade mitt liv i princip. Hur fan ska jag överleva, kommer depressionen tillbaka som en jävla käftsmäll?!
Vaknar varje morgon med ångest nu mer och går med ständig klump i magen på dagarna, gråter och försöker skämma bort honom. Vill också veta hur fasen man tar sig vidare.....
Det var liknande för mig.. Också varit sjukskriven för depression tidigare, med panikångestattacker som vardagsmat. Han fanns alltid där och la sitt huvud på mig, alldeles stilla, tills jag lugnat mig.
Jag försökte hitta på saker med honom, då det många gånger gav mig känslan av att allt var som vanligt. Vi fick besked om komplikationen i mitten på juni, vilket utlöste den värsta panikattacken jag någonsin upplevt. Och precis som du, sörjde jag honom redan då.
Det var många som sa till mig att det svåraste var att fatta beslutet, att det kändes lite lättare när det väl hände för att man visste att man gjort rätt. Men det stämde inte för mig. Även fast jag visste vad som skulle hända, så var det som om allt rasade ihop. När han drog sista andetaget så bara skrek jag rakt ut, kunde inte andas och tårarna sprutade. Lyfte upp hans huvud och bara vaggade fram och tillbaka.
Sedan (tror jag) blev jag chockad, började försöka värma upp honom, stänga hans ögon och mun och påpeka hur kall han började bli för min sambo. Om och om igen. Jag sa ?han är borta? hela tiden, och efteråt var det som om min egen själ bara lämnat kroppen.
Vi har börjat leta efter ny lägenhet, köpt ny bil och försöker göra saker. Bara för att jag inte klarar av att fortsätta tuffa på med allt som också var hans. Att se märken i golvet efter hans klor, gå förbi hans favoritplats eller se buren i bagaget ger mig så svår ångest.
Först skulle vi låta honom få med sig sin favoritnalle, men valde i sista sekund att behålla den själva. Han tog alltid med sig den i sängen när han skulle sova, och liksom hängde med den jämt.
Och både jag och min sambo är så tacksamma över att vi gjorde det valet. Det känns som om en liten del av honom finns kvar, och jag har gått runt och burit på den där nallen konstant. Det har hjälpt mig i vissa stunder, på samma sätt som den utlöst förtvivlan andra stunder.. Har också legat i hans säng några gånger (han var en schäfer, så den är stor), och bara känt in alla lukter efter honom..
