Hon vill inte träffa min son

Anonym (Orolig) skrev 2018-08-13 13:41:37 följande:

Jag har en sjuårig son sedan tidigare. Nu har jag träffat en ny kvinna sedan tre år som inte har barn sedan tidigare, och vi är särbo. Vi träffas de veckor jag inte har sonen.
Min nya kvinna är inte så pigg på att träffa sonen, och hon är inte så barnkär över huvud taget. Vi har träffats kanske fem gånger på de här tre åren. Sonen börjar undra varför han aldrig får vara med när och träffa min nya, och vara med när vi gör roliga grejer.
Sonens mamma har träffat en ny, och dom bor ihop och den "bonuspappan" är närvarande i vardagen i det hemmet. Min nya har antytt att vi kanske kan flytta ihop senare när min son blir stor nog att han klarar sig själv. Hon fantiserar om att sonen kanske flyttar utomlands tidigt eller flyttar långt bort. Jag vill att min nya kvinna träffar min son mer och att dom bygger upp en relation. Hon säger att hon också vill det, men att det sker "i hennes egen takt". Jag inväntar hennes initiativ, men jag ser inte att något händer på den fronten. Min nya kvinna har uppenbara problem med att inte vara nummer ett för mig. Är vi på fest så blir hon väldigt lätt störd av att jag pratar med andra och inte "ser" henne. När vi träffats tillsammans med min son har hon ibland blivit arg för att min då femåriga son får mycket uppmärksamhet av mig. Hon har svårt att förstå att barn kräver mer uppmärksamhet än vuxna. Hon är en väldigt intelligent medelålders kvinna annars, så just detta tycker jag är ganska märkligt.
Men nu är jag orolig för framtiden. Sonen blir ju större. Han förstår redan att min nya kvinna inte vill träffa honom. Jag befarar att när han blir lite större och börjar välja själv vem han ska vara hos, så kommer han välja bort att vara hos mig om det en svartsjuk svärmor här, som aldrig riktigt verkat velat träffa honom. Han är så snäll, så han skulle aldrig säga det. Men jag förstår ju att det är så han kommer tänka.
Jag älskar min son, och han är det viktigaste som finns för mig. Hans behov går alltid först för mig. Jag älskar också min nya kvinna, men inombords gör det mig rasande att hon verkar tänka att min son ska växa upp och flytta utomlands så att hon slipper se honom. Jag vill ju att han ska vara hos mig så mycket som möjligt. Mitt hem är hans hem, och så kommer det förbli, oavsett hur gammal han är. Jag har försökt förklara för min nya kvinna att det man måste ge ett barn är TID tillsammans, men hon envisas med att vi ska träffas på tre timmars playdates en gång i halvåret och då ska hon överlämna en present. Så bygger man inte en relation i min värld, men jag når inte fram med det. Jag och sonen kan förstås inte spontanbesöka henne, utan möten måste förhandlas och förberedas minutiöst.
Finns det någon som har några råd hur jag ska göra i den här situationen? Kommer min son att kunna växa upp och förstå? Min nya är inte på något sätt fientlig, utan är snäll mot min son när vi träffas, sedan tar hon ut sin frustration på mig efteråt. Hon är benhård med att saker måste ske på hennes villkor för att det ska funka för henne.
Någon som växt upp med en avlägsen/frånvarande svärmor? På ett sätt är det ju värre med någon som är ständigt närvarande, lägger sig i, och visar sitt missnöje där. Men kylan talar ju sitt språk också, något som ett litet barn så väl förstår.

Allt du beskriver om henne ger bilden av att hon är väldigt omogen och självupptagen. Och det kanske hon är för att hon själv inte är förälder. Om hon går och tror att bara din son växer upp så ska han försvinna ur ditt liv - vem har det så egentligen? De flesta vuxna umgås med sina föräldrar även i vuxen ålder och de flesta föräldrar vill ha en relation med sina vuxna barn och ev barnbarn när den tiden kommer. Hur blir det sen då, när sonen din är vuxen? Är han välkommen hem till jul? Får du lägga tid på att träffa barnbarnen? Eller ska du bara ägna dig åt henne och hennes behov?

Att hon inte är barnkär är en sak, men din son är inte bara ett barn. Han är en egen liten person som finns i ditt liv och han är där för att stanna.

Jag personligen skulle inte välja att leva med en person som önskar att mina barn ska försvinna ur mitt liv, varken när de är små eller äldre. Mina barn är några av mina viktigaste personer i livet och så kommer det att förbli hela mitt liv.

Anonym (omogen)

Äldre 14 Aug 08:04

#33

Ess skrev 2018-08-13 20:35:40 följande:

Hon har ju valt, hon vill inte flytta ihop förrän sonen flyttar ut.
Även om man inte gillar barn så kan man bo ihop, så länge föräldern själv sköter sitt barn och inte tvingar det på en. Men ungen finns ju ändå där, så det hade varit lättare om han varit tonåring. För då hade det inte varit så lång tid att stå ut.

Och hon fantiserar även om att sonen även när han är vuxen ska flytta utomlands och på så sätt vara ur vägen för henne. En mycket osympatiskt och omogen inställning till relationer och familjeband.

Ungen som du skriver är inte en unge, han är en liten människa, en egen person, en önskad och efterlängtad person som är viktigt för sina föräldrar. Han har rätt till en uppväxt med vettiga människor omkring sig och också rätt att senare i livet ha en vuxenrelation med sina föräldrar utan att nya partners till föräldrarna ska önska bort honom ur tillvaron.

Ungen som du skriver ska inte stås ut med, han ska behandlas med kärlek, omtanke och respekt av alla i sin närmaste omgivning, inte behöva ha föräldrars partners som står ut och önskar honom all världens väg.

Som tur är verkar just den här pappan (TS) ha förstått att han inte kan slumpa bort sitt eget barn för att en känslomässigt omogen kvinna önskar det. Tyvärr verkar många, ffa, pappor vara beredda att göra allt möjligt vidrigt för att tillfredsställa sin nya kvinnas ego, men det TS skriver om hur han resonerar ger mig hopp om livet och föräldraskapet.

Du kanske tycker att det går bra att bo med barn som du bara knappt står ut med. Men inget barn borde någonsin behöva stå ut med att leva med en vuxen som ser det på det sättet. Ingen vuxen borde utsätta ett barn för sån känslomässig misshandel.

Anonym (omogen)

Äldre 14 Aug 13:38

#44

dsfkjhdkfj skrev 2018-08-14 12:30:29 följande:

Du har rätt i mycket av det du säger MEN att säga att det fattas något grundläggande hos kvinnan är fel, att du eller ts anser det är en sak men inte nödvändigtvis en sanning för den här kvinnan eller alla andra barnlösa.

Det borde fattas något grundläggande hos kvinnan utifrån mannens synsätt om dom ska vara tillsamman för hon har ju gjort klart från början vad hon vill ha och inte vill ha.
Det är ju faktiskt ts som förälder som gjort fel, om man nu ska prata om rätt och fel, då han har valt att vara tillsammans med denna kvinna på dessa premisser eftersom han är föräldern.

Hon har inte gjort fel eller varit oärlig, hon har valt hur hon vill leva ts däremot startar ett förhållande med någon som inte vill träffa hans barn, han har slösat både sin egen tid och denna kvinnas tid om han gör slut pga av att hon inte vill träffa hans barn, om han nu inte fortsätter vara ihop med henne, det låter inte helt omöjligt men då ligger fortfarande inte felet hos henne eller hur för som du sa "det här borde vara en definitiv dealbreaker för den som sätter sitt barn först"

Jag tycker nog att man kan säga att det fattas något grundläggande i känslomässig mognad om man som vuxen beter sig såsom TS beskriver att den här kvinnan gör.

Att avkräva av en partner att den inte får ägna någon annan någon som helst uppmärksamhet det är osunt beteende och tyder definitivt på att något fattas.

Man kan inte säga att man slösar bort någons tid genom att vara tillsammans eller göra slut. ett förhållande är alltid ett risktagande och kan ta slut på den enas eller bådas initiativ. TS ska väl inte behöva fortsätta med denna känslomässigt handikappade kvinna bara för att han annars slösat bort hennes tid! Hög tid i så fall att göra slut på något som är dödfött.

Oavsett TS barn så verkar den här kvinnan vara oerhört krävande och kostsam att vara i relation med. TS kanske inte har lust med det oavsett sonen.

Anonym (omogen)

Äldre 15 Aug 12:35

#64

Anonym (-er) skrev 2018-08-15 12:21:15 följande:

Detta

Men som vanligt på FL fokuseras det på kvinnian istället för att faktiskt lägga skulden där den hör hemma dvs på den förälder som låtit detta fortgå i 3(!) år

Han har väl hoppats att hon skulle komma sig i relationen med hans son. Och väntat med att flytta ihop (hon ville väl inte det heller kanske) med tanke på sonen. Ibland tar det tid innan man förstår vad det är som skaver och hur pass allvarligt det skaver. Vissa skav kan man ju leva med, andra inte.

Jag tycker inte att kvinnan har fel i sina önskemål om att leva fri från barn i sitt liv. Men hon har fel i att förvänta sig att leva med en pappa och samtidigt vara fri från hans barn i sitt liv. Mannen har inte heller fel i att önska sig en kvinna som är involverad och knyter an till hans son, men då är det inte just den här kvinnan han kan bygga vidare med.

Sonen i exemplet har inga som helst valmöjligheter i detta utan är helt utlämnad till pappans beslut om sina relationer, och i det här fallet verkar pappan ta ansvar för sonen och se till att inte blanda in den här kvinnan mer i deras liv.

Hon vill inte träffa min son

INNEHÅLL