Svårt att slappna av i vänskap

Du uppfattas som social och trevlig, och vänskaperna har avlöst varandra och det har varit intensivt många gånger. Men någonstans har det ändå funnits en spänning inom dig, dvs. du har inte helt kunnat slappna av. Du har dessutom stort behov av egentid/ att få vara ensam. Jag känner delvis igen mig i det här scenariot.

För mig har alltid vänner varit det viktigaste i mitt liv, eftersom jag inte hade en trygghet i min familj. Men jag har varit med om både total avslappning, dvs. klockren personkemi, och de där prestationskänslorna beroende på vänskapsrelation. Lite prestationskänsla finns det nog i majoriteten av våra relationer, dessvärre. Men dessa ska inte vara närvarande hela tiden, utan bör vara ett inslag från och till. Det är naturligt också att prestationskänslor existerar den första tiden i en påbörjad relation. För alla relationer kräver kontinuitet, investering och tid för att den där grundläggande tryggheten ska uppstå. Prestationskänslor är också ett tecken på att vi inser att man bör ta ansvar över en relation, för det ska vi. Att bygga relationer, varaktiga sådana, oavsett det rör sig om relationer med romantisk karaktär eller vänskap bär med sig krav och ansvar.

Men sen finns det de vänskaper som kommer som skänkt från ovan, allt är så naturligt från start. Dessa är dock unika inslag i våra liv, och de kommer när de kommer. 

Mitt råd till dig är att se över din självtrygghet, för det är ofta utifrån den prestationskrav uppstår. Kan jag verkligen duga som jag är bara? Våga möta den rädslan, och det gör du enbart genom att utsätta dig för nära relationer och arbeta på dem. Många varaktiga vänskapsrelationer är precis som ett äktenskap. vilket innebär att du tar ansvar för dem. Ditt behov av egentid kan också grunda sig i en slags otrygghet, för det är enbart i ensamheten du kan vara helt avslappnad, helt dig själv, det är där du hämtar din kraft. I sådant fall kan det vara lite utav en felaktig tillflykt, eftersom ensamheten snarare handlar om din enda trygghet.

Tack för ditt svar. Kloka tankar. 
När jag läste och tänkte på det så har jag ju också varit med om sådana relationer med vänner där allt har känts klockrent. Men sedan ändras ju saker, någon flyttar etc och så blir det inte lika okomplicerat och då har jag förlorat flytet eller vad man ska kalla det. 

Sedan om jag ska vara ärlig har jag inte varit en bra vän på så sätt att jag  inte direkt kämpat när jag borde ha gjort det. I några fall upplevde jag att jag gjorde bort mig och istället för att reda ut saken så drog jag mig bara undan och gav upp. Ägnade mig åt mitt eget istället. Eller, vilket nog varit det vanligaste, har jag haft det tufft, jobbiga saker i min ursprungsfamilj har gjort att jag varit deppig/utsjasad och jag har nästan aldrig pratat med någon enda vän om svårigheter. Jag har alltid varit den som mer har lyssnat. Underhållit. Engagerat mig i praktiska intressen, fixat fester och annat när jag var yngre. Men jag har inte "bjudit" särskilt mycket på det som har känts jobbigt. Nu när jag blivit äldre förstår jag att jag på ett sätt varit självisk som inte delat med mig till vänner. Eller hur man nu ska se det. Jag har inte gett dem sådana förtroenden. Och kanske ska det till för att vänskapen ska stå sig? Jag gillar din liknelse att det är som ett äktenskap. Jag tycker själv att jag har lyckats med mitt förhållande till min på ett helt annat sätt. Där vet jag mer hur jag ska bete mig. 

Det låter klokt det där med att jobba på självtryggheten. Jag är en trygg person på det sättet att jag litar på mig själv och har gjort många saker andra inte skulle ha vågat. När det gäller jobb och annat. Men jag är inte trygg i relationer till vänner. Intressant tanke. Jag har inte riktigt tänkt på det så, men det låter rätt. Kanske kan man använda tryggheten från områden där den finns till det här området?

Ville bara säga tusen tack för ditt svar också. Du har gett mig något att tänka på och inspiration att kämpa på. 

Jag tror att vi är trygga i olika sorters relations-konstellationer, och detta lär vi oss medan vi växer upp. Detta är något inlärt, i mer eller mindre medvetna minnen. Jag tror bland annat att det handlar om vad vi tros förväntas av oss i dessa olika relationer. T.ex. i förhållande till vår partner, äldre eller yngre människor, vänner eller föräldrar/människor som påminner om våra föräldrar. Vad har vi tidigt lärt känna och vad förstår vi oss på. 

Mycket bottnar i trygghet, och det vi känner igen och har lärt oss fungera för oss kommer vi fortsatt att prioritera i första rum vad gäller relationer. Sedan har det såklart också med olika behov att göra.

Jag hade en psykolog en gång som pratade om vikten av att kunna "vila" i en relation/relationer. Jag tolkade det som att vi bör få fritt utrymme att uttrycka våra egna behov eller vågar ta plats på det sätt vi vill eller behöver. Då känner vi oss hemma.

Måste säga att det var en intressant tanke att det varit själviskt av dig att inte dela med dig av dig själv till vänner. Jag har nämligen också haft dessa svårigheter med vissa personer, och det är såklart viktigt med reciprocitet i vänskapsrelationer. Men sen får man komma ihåg att dessa andra också har ett ansvar att försöka få oss att känna tryggheten att uttrycka oss, eller också väcka intresset hos den andre att vilja dela med sig. Det kräver för vissa en god lyssnare, med genuin uppmärksamhet. Och en del är ju också rädda för att bemöta svåra känslor hos andra, tyvärr. Förtroende kommer inte gratis. Men att dela svårigheter med varandra, det är nog kärnan i många nära relationer.

Vad är det som har påverkat dig negativt i din ursprungsfamilj?

Jag är uppvuxen i en alkoholistfamilj. Min pappa var periodare. Så det var huvudproblemet. Sedan växte min mamma upp i en dysfunktionell familj med en mamma som aldrig riktigt kunde se henne som sin dotter (min mormors egna ord) vilket hon kunde med mammas syster. Det satte naturligtvis spår i min mamma och hennes sätt att hantera relationer. Det är väl ganska troligt att jag också ärvt en del av hennes....svårigheter samtidigt som vi hade det så svårt i vår familj. 

Vi pratade aldrig om situationen hemma. Det var verkligen "elefanten i rummet". Jag var utåt en väldigt sprallig unge och mina egna tankar är att jag utvecklade en förmåga att liksom separera livets olika delar. Och mig själv. Jag visade bara upp en viss del. Pratade bara om vissa saker medan andra saker aldrig berörda. På ett sätt är det väl alltid så för alla att en viss del av oss delar vi inte med oss av? Men min egen analys är att de gått lite väl långt i mitt fall och att jag inte delat en stor del av mig själv med vänner. Jag har liksom haft en "vän roll". Eftersom jag är ganska bra på att snappa upp vad andra människor tycker/känner etc så har jag dessutom (omedvetet) ägnat mycket energi åt att läsa av personer och försökt vara någon person som ska passa dem. Så mitt eget jag har mest kommit fram när jag varit för mig själv. Eller i viss mån senare på jobbet där jag var mer fokuserad på att jobba än att skapa relationer.

Jag har bearbetat mig själv på olika sätt genom åren och rent intellektuellt förstår jag nog en hel del saker. Men sedan sitter beteenden och annat väldigt djupt. Jag fastnar ofta i tankar om vad som är normalt. Det räcker inte riktigt för mig att ha en känsla, till exempel det KÄNNS som att jag vill berätta för Lisa om detta, jag försöker nog oftast istället tänka ut hur jag ska bete mig. På samma sätt har jag svårt att avgöra om jag till exempel har RÄTT att vara besviken/ledsen på en vän. Det har nog lett till att jag vid ett flertal gånger hellre har dragit mig ur kontakten än gjort något åt det, till exempel ta upp något med vännen. Allt detta tar energi och det blir enklare att vara själv. 

För några år sedan läste jag Brene Browns Mod att vara sårbar och det var någonstans där jag började tänka att det kanske till och med är själviskt att inte dela med sig av sig själv. (förstå mig rätt, jag håller med om att det inte kan göras hur som helst till vem som helst. Och att det beror på mottagaren också.)

Nu blev detta visst en roman. (Men jag övar i bästa kbt anda på att inte be om ursäkt för att jag skrivit så långt utan tänker att jag har rätt att breda ut mig på familjeliv precis lika mycket som andra. :)

har du själv hittat någon förklaring till att du har (haft?) liknande svårigheter med vänskap och att kunna slappna av i vänskap?

Det lät förresten som ett underbart fenomen, det att vila i en relation. Jag känner nog faktiskt att jag gör det med min sambo  och det är ljuvligt när jag tänker på det. Självklart och befriande på något sätt. Det tar jag genast som en vision att kunna göra med någon vän någon gång också. Tack för inspiration! :)

Bred gärna ut dig, jag tror att det är bra för oss bägge att behandla ämnet. Jag har inte svarat på ett tag eftersom jag varit upptagen, inte för att jag anser att ditt inlägg var för långt.

Så vissa av dina behov blev inte särskilt hörsammade och i många situationer, kanske redan i ett tidigt stadie, fick du vara anpassningsbar och inkännande. Föräldrar som har egna problem att ta itu med, får det ju ofta svårare att vara närvarande. Egocentrism och egoism är fiender till kärleken, så var det för mina föräldrar.  Vad händer då med barnet? Det är väl rätt enkelt, denne får svårt att sätta gränser i relationer senare i livet, den upplever dessutom lättare otrygghet med andra människor och rädsla i att uttrycka sig. Jag tänker att beteendet vi lärt oss är lite utav ett felkonstruerat överlevnads-sätt. Lite som "det finns en risk att jag förlorar denna människa om jag uttrycker negativa känslor eller behov, det finns en risk att jag förlorar denna relation". Detta är ju ingen nyhet direkt. En rätt logisk slutledning.

Faktum är att det också leder till egocentriska vuxna barn, och det är många av oss som är det på ett eller annat sätt. Jag tänker att vi som anpassar oss efter vad den andre tänker, säger eller känner, det är ju också egocentrism. Vi lurar dem på sätt och vis. För dessa människor köper ju ett osant koncept. Visst är vi kanske lyssnande och empatiska individer, men kanske inte så pass tillfullo det vi utger oss för att vara. Vi ger dem hela handsken och undviker samtidigt att vara en börda/besvärliga, för att garantera att de inte kommer att avvisa oss och bevisa för oss det vi själva fruktar, att vi typ är oälskbara. 

Som vi har diskuterat tidigare, vill vi alla finna den tryggheten i våra relationer som leder till frihet, friheten att få uttrycka våra behov och vara dem vi är.

Vad gäller att du antar att nästan alla döljer vissa delar från andra. Med vissa människor delar jag allt, med andra delar jag bara lite, och det är för att vissa människor inte heller klarar av att bemöta andra. Det är liksom deras handikapp, inte ditt ;) Det är lite synd om människor som inte klarar av att hantera själsliga krämpor hos andra, vad är dem rädda för ? 

En sak jag reagerar på är att du drar dig ur en relation innan du ger den andre chansen att göra rätt för sig. Det är ur min synvinkel oetiskt och oansvarsfullt. Lite som att ghosta någon. Att det tar för mycket energi, det ligger i dig och det är en brist du bör jobba med. Att lämna någon ovetandes kan orsaka lidande.Som sagt, det är mitt perspektiv på saken. Konflikter leder ofta till en fördjupning av en vänskap om de sköts på rätt sätt, vänskaper kan bli ännu bättre faktiskt, men ibland sämre för att efter ett tag bli bättre igen. Det gäller för bägge att vara mogna nog att möta sina inre rädslor och utvecklas i det. Det är faktiskt något jag t.o.m. rekommenderar om du är intresserad av självutveckling. 

Jag tror att när jag haft vissa svårigheter så handlar det om på vilket sätt man känner sig avslappnad att kommunicera/kommunikationsstilar, om den andre är på samma nivå, om den andre verkar genuint intresserad men framförallt om den andre verkar öppen och trygg med dig. Om den andre känns tafatt och otrygg så smittar det och man sluter sig. Allt jag vet är att jag behöver känna förtroende för den andre för att jag ska öppna mig och kunna komma närmre, likt som den andre för mig. Ibland kan också en överdriven respekt för den andre sätta käppar i hjulen (man vill inte göra bort sig). Det finns otaliga exempel.
Men även det jag tog upp här ovanför om rädslan för att bli avvisad, man vill undvika den där känslan av att man är ovärdig. Och det är något som jag får jobba på :)