Att växa upp med en dominerande mamma

Jag lever med en man som är uppväxt under liknande förhållanden, med en deprimerad martyr-hemmafru till mamma som fortfarande endast söker negativ uppmärksamhet och vill att alla ska tycka synd om henne, vilket dominerade stämningen i hemmet (och fortfarande gör). Min man är till följd härav mycket lyhörd för sinnesstämningar, känslig (gråter lätt), och vill ogärna vara den som först uttalar en vilja/ ett önskemål. Jag är dominant och det märks att han föredrar att jag bestämmer mycket i vardagen, men vi jobbar på att skapa en balans båda två och han har blivit bättre på att kliva fram och jag försöker backa. Med detta sagt vill jag ändå hävda att en lyhörd och känslig man är väldigt fint och han är en fantastiskt kärleksfull och fin pappa till våra döttrar. Man måste inte vara en bestämd alfahanne för att gå hem hos damerna men man kan inte vara helt viljelös heller. Om han aldrig hade sagt ifrån eller inte haft egna intressen så hade han varit helt ointresssnt för mig. Så fortsätt jobba på att ta initiativ i vardagen i ditt samspel med kollegor och vänner så tror jag att kärleksrelationer kommer att fungera bättre också.

Jag ser inte heller någon anledning för dig att försöka skapa konflikter med kollegor eller vänner som ett sätt att öva upp din förmåga att ta konfrontationer. Konflikter är ju jobbigt och skrämmande även för relativt dominanta personligheter. Men träna på att vara den första som uttalar en åsikt varje dag; kan gälla allt från en sakfråga till val av lunchrestaurang.