Hjärtesorg
Jag vet att du inte kan se detta nu och det är inte meningen heller jag måste bara få ut orden. Jag går sönder sönder sönder, jag går i bitar...du har blockat mig överrallt med all rätt. Det var inte jag det var morfinet. Morfinet börjar gå ur mig nu, men jag har mycket kvar bredvid mig. Ska jag ta mer? Vill bara ta varenda karta och döva smärtan som äter upp mig. Jag vet ju att du älskar mig och att du vill vara med mig egentligen...precis som jag vill vara med dig. Hatar den omgivning som hindrar oss att vara ett tillsammans pga homofobi.
Saknar din hud, dina smekningar och som du redan vet att dra mina fingrar igenom ditt silkeslena hår. Saknar att gå ner på dig, saknar hur du tittar upp mot mig och iaktar mig när du får mig att njuta. Saknar att ha dina bröst i mina händer, dina mjuka läppar mot mina. Saknar att hålla dig i handen och att ligga bredvid dig och småprata. Saknar att prata med dig på telefon. Att duscha med dig och att bara vara med dig. Saknar ditt fnittriga skratt och ditt mhmm i mitt öra. Saknar allt vi planerade att göra, saknar att jag inte få uppleva Köpenhamn med dig. Saknar allt hopp och drömmar jag planerade att få göra med dig mitt hjärta <3
Jag älskar dig S mer än vad du någonsin kommer förstå och mer än vad någonsin förstod själv. Nu är du med henne istället för mig för att inte kan visa min kärlek till dig öppet. Kanske är det här ett farväl eller så kanske jag bara vill att du skall se. Det var ju trots allt här du och jag fick kontakt första gången. Mitt hjärta slits itu och sorgen är starkare än jag. Morfinet ligger här bredvid...