Hur överlever man utan barnen?

Jag saknar sällan mina barn när de är hos sin pappa. Vi har inte hela veckor så är aldrig ifrån dem längre än 3-4 dagar åt gången.

Jag fyller min barnfria tid med mina intressen, träffar vänner, jobbar över, tränar och dejtar. Eller så njuter jag bara av att ha lugn och ro för mig själv hemma. Tycker tiden ifrån dem går superfort och om jag saknar dem så kan jag ringa eller smsa eller skicka snap.

Fyll tiden med sånt som får dig att må bra så kommer du nog vänja dig.

Känner igen mig. Är skild sedan fyra år. Jag tycker absolut att det blivit mycket bättre. Den första tiden är saknaden enorm, fysisk i kroppen tyckte jag!

Jag tror man får tänka att det är en sorgeprocess som tar tid. Vartefter tycker jag att jag fick mer och mer utrymme för andra känslor än saknad. Har passat på att jobba, träna, träffa folk etc när jag inte haft barnen så att barnveckan varit mer ?ledig?. Med tiden har jag kunnat ta vara på tiden och ha roligt den ensamma veckan. Men saknaden försvinner aldrig helt. Jag har fått tänka att den bär jag med mig, men det är inte bara den som finns. Och att saknaden är en del av den gränslösa kärleken jag känner till barnen.

Jag saknade inte barnet så mycket, men det gick bara ett par dagar mellan att vi träffades (korta byten). Jag tyckte det var skönt att kunna vara jag, att se på TV om jag ville utan att någon tjatade, gå ut med kompisar, leva på micromat...

Jag kände mig väldigt instängd i vårt förhållande då exet aldrig lagade mat, aldrig åt middag med oss, aldrig ville göra något som familj, inte tillät att jag bjöd hem folk, inte gick med på att hämta vissa dagar så att jag kunde jobba heltid mm mm mm så jag hade ett extremt stort behov av JAG-tid när jag väl flyttade.
Efter 11 månader fick jag dock ett barn till (på egen hand), så jag vet ju inte om jag skulle ha börjat sakna efter ett tag.

Jag klarade det inte så bra, så mycket tid att fylla med något..

Efter nästan ett år som separerad köpte jag en häst som är min passion förutom barnen. All tid som jag inte har barnen hänger jag i stallet. Mitt sätt att hantera tomheten..

Finns det något du brinner för kanske?

Följer...

Har haft barnen på heltid alltid och ska nu börja fasa in den yngsta till vv vilket känns jättejobbigt. Och ev även den äldsta sedan (olika pappor). Ingen aning om vem jag är utan dem heller...

Har fått en depression som jag ska gå i gruppbehandling för så jag hoppas det hjälper. Det hade nog varit jättebra att träffa någon i samma situation där och kunna följas åt. Men jag tror också det hjälper att skriva och dela med sig här. Har dock försökt innan men fick bara massa arga meddelanden om att jag skulle tycka att jag har mer rätt till barnen än papporna vilket jag givetvis inte tycker. Men man kan ju sakna dem och må dåligt och vara orolig för hur det kommer att bli ändå.

TS är dina barn små? Du kanske mest varit mamma sen de kom och tappat dig själv? Lite som en identitetskris?

Är själv separerad och jag tycker veckan utan barn går fort. Men vi har alltid delat lika på ansvaret sedan dag 1, då kanske omställningen är mindre.

Jag träffar aldrig mina barn på deras pappa vecka.Det känns sorgligt och tycker synd om mina barn att det får ha sin Mamma bara varannan vecka.

Jag träffar aldrig mina barn på deras pappa vecka.Det känns sorgligt och tycker synd om mina barn att det får ha sin Mamma bara varannan vecka.