Osäker

Att konfrontera är väl det dummaste man kan göra om man vill få fram någon typ av sanning. Hon har redan börjat förneka. Att konfrontera förstärker bara detta förnekande.
Att konfrontera är också riktigt korkat om man vill rädda förhållandet. Vid en konfrontation blir det oftast så att båda parter tenderar att bränna alla broar.

Om TS vill få fram sanningen så måste han vara smart och taktisk. Att invagga sin partner i falsk trygghet och sedan typ lite detektivarbete brukar alltid få fram det allra mesta av sanningen.

Glöm inte att de flesta förhållanden kan överleva en otrohet, om båda parter önskar det.

Om man är smart och taktisk, och gör sin hemläxa med lite finurligt detektivarbete, så har man med tiden mycket goda möjligheter få reda på det allra mesta.
Om man konfronterar förstärker man bara förnekelsen. Om den andra redan har börjat förneka ska det väldigt mycket till för att man i en konfrontation kan få någon att ändra sig.
Konflikten förstärks och förnekelsen förstärks. Särskilt förstärks förnekelsen inför sig själv, det är som en skyddsmekanism. På så sätt blir förnekelsen bara starkare och starkare.
Konfrontation medför konflikt.
Om man vill rädda förhållandet bör man självfallet undvika hemska konflikter. Men om man redan har bestämt att även minsta lilla otrohet innebär ett absolut slut på förhållandet så kan ju konflikt och konfrontation vara ett sätt att avsluta.

Men som sagt, de flesta förhållanden kan överleva en otrohet.
Därför bör man själv bestämma sig för hur man vill hantera problemet. Vill jag att en eventuell otrohet ska innebära slutet eller vill jag försöka rädda förhållandet? Sedan handlar jag utifrån det som är mitt mål.

Jag har själv erfarenheter av båda sidor.
Utsatt för otrohet och jag valde att avsluta förhållandet. 
En annan gång utsatt för otrohet och valde att acceptera (inte förlåta...) och att rädda förhållandet. Det håller än idag efter 15 år och är ett fantastiskt bra och kärleksfullt förhållande.
Jag har själv varit otrogen, men utan att bli påkommen.

Nej Anonym, nu ger du uttryck för dina egna inskränkta förutfattade meningar. Jag har aldrig sagt att jag har varit otrogen i mitt nuvarande förhållande.
Läs om, läs rätt..!

Nja, jag har lite svårt att förstå era resonemang.
Skulle efterfest med okänd person vara en ödesfråga medan otrohet inte är en ödesfråga?
För mig kan otrohet vara en ödesfråga som avgör om förhållandet ska ta slut eller om det går att rädda.
Men om det enbart har varit en efterfest med en okänd person, och inte särskilt mycket mera, så tycker jag inte att det är en särskilt stor fråga. Men självfallet bör man ömsesidigt reda ut var gränserna ska gå.

Ömsesidig ärlighet i förhållande är självfallet en viktig fråga.
Men att konfrontera tror jag inte säkerställer ärlighet utan tvärtom bara förstärker förnekelsen.
Om TS är osäker på hennes ärlighet så tror jag att lugn och metodisk smartness är ett bättre sätt att få fram någon sanning.

Men hela tiden tycker jag att de flesta här verkar förbise det viktigaste; vad vill TS med förhållandet? Ska en otrohet innebära slutet eller vill han rädda förhållandet? Innan detta är utrett kan ingen säkert säga vad som är bästa sättet.

Enligt statistik, och enligt personer som arbetar professionellt med sådana frågor, så överlever de flesta långvariga förhållanden en otrohet. Otrohet är ju trots allt inte särskilt ovanligt sett över tid.
Om alla parter vill så finns goda möjligheter att gå vidare efter en otrohet.
Men jag har aldrig sagt att det är enkelt...