Han vill abort....

tack för ditt svar <3

Jag har bokat en tid hos kurator som jobbar med sånt. Genom typ abortkliniken. (Heter ju inte så men du förstår). Dit ska killen följa med och hoppas någonstans att det ska få honom på andra tankar men är tveksam).

Jag har ställt de flesta av dessa frågor till mig själv. Jag är säker på att jag klarar det ensam. Men det kommer inte vara det jag hade önskat för verken mig eller barnet.

Men en abort känns såååå långt ifrån vad jag vill. Gör ont bara jag tänker på de. Gjorde en när jag var 17. Då fanns inga alternativ för då kände jag precis som min kille nu. Skillnaden var bara att ingen hade ena gått klart skolan. Det fanns inget jobb att ens välja på typ. Vi bodde hemma. Etc etc.

nu är det inte så.

Och jag tror min relation med honom dör ut om jag gör abort.. krävs mycket om jag ska få respekten mot honom tillbaka isf

Om du behåller så kan din pojkvän ändra sig längre fram. Det tar oftast längre tid för en kille att vänja sig.

Om du behåller så kan din pojkvän ändra sig längre fram. Det tar oftast längre tid för en kille att vänja sig.

Oj vilken tuff situation...

Du måste ju själv avgöra hur du vill göra, kanske kan du få kuratorkontakt via MVC för att reda ut dina tankar?

Om jag vore i din sits skulle jag ställa några frågor till mig själv:

Kan jag leva med mitt beslut om jag gör abort?

Skulle jag klara av att ta hand om barnet helt på egen hand?

Hur skulle mitt och barnets liv se ut vid delad vårdnad och varannan veckas umgänge med denne kille?

Hur skulle mitt och barnets liv se ut om killen (och jag själv) väljer att stanna kvar i relationen?

Kan jag fortsätta ha en relation med någon som pressar mig till abort mot min vilja?

Beroende på vilka svar du ger dig själv på dessa frågor kanske det känns som att situationen klarnar.

Önskar dig lycka till oavsett vilket beslut du fattar.

Förstår. Men du skriver att om du gör abort så tar nog ert förhållande slut och om du behåller så blir det nog samma. Så är att behålla det bästa alternativet. Eftersom en abort är slutgiltigt det hjälper inte om du ångrar det sedan. Och du vet redan nu att du inte klarar det.

Det kommer ju ta slut oavsett hur ni gör. Du vill inte göra abort och han vill inte ha barnet. Det är ju rätt moget av honom att flrstå att han inte borde bli pappa nu. Klarar man inte ens av att jobba så blir det svårt att ta hand om barn. Den extrema sömnbristen, stressen, omställningen osv som kommer kräver en stabil person. Att få barn utlöser ibland depressioner även hos pappor.

Dessutom är er relation extremt ny och det minskar oddsen ytterligare.

Så utgå från att du blir ensamstående om du behåller.

Kan du ge ditt framtida barn det liv du vill ge hen? Är du redo att stå helt själv? Även när du inte sovit på 3 månader? Även när du måste vabba mer än du kan gå till jobbet?

Är du redo att sitta själv och glädjas åt bebisen?

Du vill inte göra abort. Men vill du ha barn med en man du knappt känner, som är sjuk och som inte vill ha barnet? Är du redo att lämna barnet till honom och en eventuell styvmamma för umgänge?

Jag väntade med barn till jag var över 30. Främst för att mitt ex var en arbetslös, psykiskt sjuk man som knappt kunde sköta om sig själv. En bebis med exet hade varit en katastrof för barnet.

Sedan mötte jag min drömman! Han har allt jag någonsin önskan och han är stabil och allt sånt. Det är underbart att ha barn med väldens bästa make och pappa. Barnen avgudar honom och vi lever en lycklig kärnfamilj. Gå inte miste om chansen att få barn med en riktigt bra man. Du har fler chanser att få en trygg familj.

Men valet är bara ditt! Lycka till!

Just nu så är det bara du som väljer vilket liv ditt framtida barn ska få. Ingen annan har den makten. Tänk på vad du vill ge ett barn i framtiden. Hur vill du att ditt barn ska växa upp? Svårt val.

TS, hur ser ditt kontaktnät ut? Mamma, syskon, vänner?

Om din kille inte blir kvar i ert liv kanske det finns någon annan som kan vara med och stötta dig?

Jag fick mitt första barn ensam och det är inte alltid så lätt. Vakna nätter, kolik, jobb och dagis.

Nu vill jag inte skrämma dig men det är bra att tänka långsiktigt också.

Jag har aldrig ångrat min dotter och det är värt alla jobbiga perioder som varit!

Varför är din pojkvän sjukskriven, en fysisk åkomma eller psykiska problem? Vad känner du till om hans familj? Är kanske psykiska problem något som finns i familjen?

Då bör du kanske inse att du behöver känna till det för att se till att eventuella ärftliga förutsättningar kan kompenseras av hur du formar ditt och barnets liv.

TS, klart att man vill ha pappan med i bilden!

Aldrig trodde jag att min dotters pappa plötsligt skulle vända oss ryggen.

Men man får försöka göra det bästa av situationen.

Jag har inte varit i den situationen där abort har kommit på fråga, men om jag tänker på det så skulle jag nog inte kunna genomföra en abort. Jag är nog inte så stark.

Om du bestämmer dig för att behålla, så vem vet, kanske träffar du en man som vill ha barn och ser ditt barn som sitt eget.

Jag träffade en sån man. Han älskar min dotter som sin egen, behandlar henne som sin egen, aldrig hört honom prata om henne som bonus utan alltid som ?min dotter?.

Hon är medveten om att hon har en biologisk pappa och dom har träffats vid flera tillfällen men han har fortfarande inget intresse för henne.

Långt inlägg, men det jag vill förmedla är att det kan bli bra fast inte biologiska pappan finns med.

Jag tror (men jag kan ha fel) att du redan vet svaret. Du har en situation med förutsättningar som du inte önskar - du vill såklart dela en lycklig graviditet med en glad pappa, en pappa som du kan lita på till hundra procent kommer orka och vilja ställa upp till hundra procent vad som ön händer osv. Och nu har du inte det , du har en osäker situation, där det i nuläget är så att mannen inte vill bli pappa, och i nuläget inte har en stabil tillvaro.

Men det är också saker som kan förändras, föräldrarollen kan fp människor att växa och utvecklas i rekordfart, det skulle kunna hända din kille också. Men det vet du inte, och kan inte räkna med. Du behöver kunna räkna med dig själv och det du kan kontrollera/erbjuds dig själv och ditt eventuella barn - din familj, dina vänner, din styrka. Och jag tycker ändå det är vanligt att man hör om pappor som vänt om helt när barnet väl är kommet eller till och med vid ultraljudet i v 20 (känns som det är först då männen förstår på riktigt att det är ett barn det sa bli ;) )

Du skriver att du inte står ut med tanken på abort, att det känns fel i hela dig. Och det är där jag tror du har svaret. Om du inte står ut med en abort, då är det inte ett alternativ för dig. Det är det för andra, och med tanke på andra, men inte för dig. Och då hamnar du i en situation som du inte önskar - där din upplevelsen att få barn blir helt annorlunda än du skulle vilja och kanske egentligen behöver. Men det tror jag att du klarar. Speciellt med det nätverk du beskriver. Om din kille inte ändrar sig och inte kan e dig det du behöver så får du sörja det och kämpa på, och ta stöd av andra. Det kommer du fixa.

Allt i livet blir inte exakt på det sätt man tänkt sig , och det är verkligen mycket sorgligt, speciellt när något händer som påminner om ett trauma (som att du blev lämnad av din pappa) Men att tänka utifrån tex om barnet kan ha anlag för adhd osv tycker jag är helt för mycket, vi är väl ändå inga hundar på en kennel som ska avlas perfekt och i perfekt tid känner jag?? Människors liv är inte perfekta, och det är faktiskt helt okej, vi är väldigt lyckliga ändå emellanåt de flesta av oss.

Försök landa i vad DU vill, det kommer ge dig styrka och stadighet. Du har rätt att göra som DU vill. Du är inte taskig mot någon, varken killen eller barnet , om du väljer att fortsätta graviditeten. Och du kommer fixa det, om det är det du vill. Lycka till!!!