Bonusdotter saknar mamma, känner mig värdelös och ledsen

Kan det vara så att dottern vet att mamma mår dåligt och art hon oroar sig att mamma ska göra något dumt när hon inte är där?

Hej!

Lång historia.. men..

Jag & min sambo har bott ihop i 3 år och har båda barn sedan ett tidigare förhållande. Barnen är nära i ålder och har väldigt roligt ihop.

Snart efter att vi flyttat ihop påbörjades en rättegångsprocess ganska omgående. Mamman sökte om ensam vårdnad och mindre umgänge för pappan då hon ville flytta till sin nya pojkvän. Hon ljög i tingsrätten och försökte få pappan att framstå som hotfull och dålig. Han hade barnen då tis-sön varannan vecka, alltså inte en full vecka. Den här perioden ville barnen inte till mamman alls. De grät varje gång de skulle dit och berättade om hur hon skrek, grät, slog sönder saker och tog för hårt i dem när de bråkade. Efter första förhandlingen i tingsrätten fick hon inte medhåll och lade ner allting. Kort därefter fick sambon halva boendet. Hennes pojkvän lämnade henne i samma veva. Hon grät då hela dagarna och sa till barnen att hon var ledsen och inte ville leva utan sin pojkvän. Därefter åkte hon in till psyket där hon var i ca 4 månader. Sammanlagt bodde barnen heltid hos oss i nästan ett halvår, de träffade henne någon timme i veckan men inte mer. Och även det var motvilligt från barnens sida.

Jag älskar dessa barn som mina egna och de har ALLTID trivts här. Mamman har barnen åter varannan vecka sedan någon månad tillbaka då hon fått mediciner och mår bättre. Det är fortfarande väldigt ofta dock som hon ber oss att ha barnen oftare när hon mår dåligt. Hon säger att barnen jämt bråkar och hittar på dumheter och att hon är slut. Behöver barnvakt om vi inte kan o.s.v.

De senaste veckorna har 8-åringen gråtit efter sin mamma när hon kommer hit. Mesta tiden av dagen leker hon och är glad, men så kommer stunder när hon bara saknar mamma inte vill vara här. Hon har ALLTID trivts här förr. Alltid varit glad och längtat hit. 

När hon gråter efter mamma brukar jag erbjuda henne att ringa (det vill hon aldrig dock). Säger att det är okej att känna så, att hon har ju faktiskt världens bästa mamma. Fråga om jag kan göra något så att det känns bättre. Pappan tröstar på sitt sätt, men ungefär samma. (jag är arbetslös så jag är hemma med barnen efter skolan). Hon säger att hon tycker att det är jobbigt när hon ska hit. Inget är dåligt här, inget kan vi förändra. Hon vill bara vara med sin mamma.

Hennes bästa går såklart före allt.. men jag ljuger om jag säger att det inte gör ont. Jag gråter på kvällarna och känner mig hemsk för det måste kännas ännu värre för pappan som alltid funnits där för dem. När mamman ljugit om att hon ska festa istället så har han hämtat dem. När de gråtit så har han tröstat. Plåstrat om när de slagit sig. Hämtat och lämnar och älskat dem. Nattat dem varje kväll. Men jag gråter ändå. För jag älskar henne. För att jag har varit hennes mamma när hennes egen mamma inte orkat.. Kramat henne. Tröstat. Myst i hennes hår. Legat hos henne när hon drömt mardrömmar. Svarat på hennes frågor som är för pinsamma att fråga pappan. Tagit med henne på bio när hon ville vara ensam. 

Förutom den hjärtskärande känslan över att hon gråter efter mamma och säger att hon inte ens vill åka hit, så känns det bara skit. Det känns skit att vi behövt slåss om halva boendet i tingsrätten. (Då ville hon förstås inget hellre än att bo med oss). 

Mamman vill inte ha barnen mer (pga sitt dåliga mående och att barnen jämt bråkar där). Samtidigt så vet jag inte om hon är så hjälpsam med att dottern ska trivas mer här. Syskonet trivs jättebra här och där är inga problem alls. Pappan har föreslagit 3-2-2 boende som hon ska tänka på. Pappan & mamman har inte heller något superbra samarbete. De bråkar inte men kan knappt prata om umgänge/boende utan att det tar dem tillbaks till tingsrätten och rädslan för varandra. 

Ibland vill hon inte bo hos mamman mer heller. Ibland gråter hon av rädsla att mamma ska vara sjuk och att hon inte får träffa henne. När hon inte gråter efter mamma så är hon glad, leker och har roligt med min 9-åriga dotter. Som är hennes bästis (mamma bekräftar att min dotter är saknad på hennes veckor). Hon är ganska ensam i skolan där hon inte har några vänner hon leker med. Inte mobbad eller utfryst, men hon har ingen hon leker med. (Barnen går på olika skolor).

Gud, nu blev det skitlångt. Fler med samma upplevelser? Vad gör man? Är det en fas? Går det över? Jag är jätterädd därför att min egen dotter kände samma sak och bor nu heltid hos mig. Hon älskar sin pappa men här är hemma. Tänk om sambons dotter känner samma sak? Jag känner mig splittrad. 

De senaste veckorna har 8-åringen gråtit efter sin mamma när hon kommer hit. Mesta tiden av dagen leker hon och är glad, men så kommer stunder när hon bara saknar mamma inte vill vara här. Hon har ALLTID trivts här förr. Alltid varit glad och längtat hit. 

När hon gråter efter mamma brukar jag erbjuda henne att ringa (det vill hon aldrig dock). Säger att det är okej att känna så, att hon har ju faktiskt världens bästa mamma. Fråga om jag kan göra något så att det känns bättre. Pappan tröstar på sitt sätt, men ungefär samma. (jag är arbetslös så jag är hemma med barnen efter skolan). Hon säger att hon tycker att det är jobbigt när hon ska hit. Inget är dåligt här, inget kan vi förändra. Hon vill bara vara med sin mamma.

Hennes bästa går såklart före allt.. men jag ljuger om jag säger att det inte gör ont. Jag gråter på kvällarna och känner mig hemsk för det måste kännas ännu värre för pappan som alltid funnits där för dem. När mamman ljugit om att hon ska festa istället så har han hämtat dem. När de gråtit så har han tröstat. Plåstrat om när de slagit sig. Hämtat och lämnar och älskat dem. Nattat dem varje kväll. Men jag gråter ändå. För jag älskar henne. För att jag har varit hennes mamma när hennes egen mamma inte orkat.. Kramat henne. Tröstat. Myst i hennes hår. Legat hos henne när hon drömt mardrömmar. Svarat på hennes frågor som är för pinsamma att fråga pappan. Tagit med henne på bio när hon ville vara ensam. 

Förutom den hjärtskärande känslan över att hon gråter efter mamma och säger att hon inte ens vill åka hit, så känns det bara skit. Det känns skit att vi behövt slåss om halva boendet i tingsrätten. (Då ville hon förstås inget hellre än att bo med oss). 

Jag hade svårt att lämna morsan även när hon mådde bra. För då var det ju kul att vara med henne. Och hon kunde vara " mamma" om du förstår.

Och man visste ju aldrig när det skulle vända.

Det enda ni kan göra är att finnas där för barnet som en trygg och framför allt säker plats att vara där hon får vara det barn hon är.

Min styvmor bara fanns där hon gjorde inget speciellt bara var en mycket trygg vuxen, egentligen den tryggaste personen i mitt liv.

Hon tassade inte runt på äggskal utan behandlade mig normalt och ställde krav.

Och älskade mig för den jag var.

Ledsen för rörigheten i mina inlägg. Förstår att det kan uppfattas som att något som hände för 3 månader sedan händer nu o.s.v.

Jag trodde inte att mamman ville ha barnen mer. Men åh andra sidan är det inte jag som pratar med henne i telefonen, det är min sambo.

Förstår nu, några dagar senare, att min reaktion är överdriven. Men jag kan inte hjälpa det, haha. Det känns så jobbigt att vara den som blir bortvald. Oavsett vems barn det är. Jag försöker tänka som så att bonus såklart älskar oss också. Bara för att hon hellre vill vara med mamma just nu betyder inte det att hon älskar oss mindre. Jag älskar ju inte mina barn mindre för att jag ibland längtar efter egentid med min sambo.

Tack för allt stöd hörrni. Fan vad svårt det är att bo med någon annans barn. Man stöttar upp, tar hand om, finns där. Älskar och försöker. När man inte kan ge samma som mamman kan. Bonus har sagt så många gånger att hon älskar mig. Senast förra veckan kramade hon om mig hårt flera gånger och sa att hon älskar mig. Jag får släppa känslan av att inte räcka till, försöka åtminstone.