Bonus som med adhd

Är du verkligen säker på att du vill ha ett barn med honom? Det känns som en riktigt dålig ide.

Orkar du med att ta hand om ex, din dåliga sambo och ett adhd-barn samtidigt som du lever helt utan sömn, full av hormoner och en bebis som behöver din uppmärksamhet? Kommar han vara föräldraledig ? Kommer han lyckas bättre med ert barn?

Det är jobbigt att få barn även i världens bästa relation.

Be pappan vara den som hämtar och lämnar barnet om han inte vill ha med dig i diskussionerna om några ändringar!! Hade aldrig accepterat att dom bestämmer nåt och du tror du ska hämta och där är inget barn.

Kan inte ni tvä gå till familjerådgivning/bup för att få rådgivning hur uppfostra barnet? Har du fått tillräcklig info om hur man kan vara mot ett barn med adhd?

Be mannen åtminstånde hämta:lämna hälften av ggr. Då får barnet vara på fritids när pappan jobbar.

Sluta att inte planera nåt. Vill inte pojken med så får barnets pappa ta hand om honom

Sen verkar barnet inte må bra alls vilket såklart försvårar allt. Mamman verkar inte ta ansvar. Du och din sambo måste prata om hur ni vill ha det, vilka regler ska gälla och när är det lämpligt med konsekvenser.

Och prata igenom hur det blir när ni får barn. Du ska inte känna dig ensamstående i er relation och du har rätt att vara en trött,överlyckligt,nyförlöst förstagångsmamma. Låt ingen ta ifrån dig den bubblan!

Känns han som bonus?

Handlar inte om att han inte kommer lyckas med vårat barn för det vet jag att han kommer göra. Sen om han ska vara föräldraledig med vårat barn vet jag inte riktigt om.det är relevant men ja det ska han.

Jag har gått kurs för adhd och förstår ganska mycket. Men förstår ocksp att dr behöver rutiner och struktur för att få vardagen att fungera. Tyvärr tror jag att de har låtit väldigt mycket glida förbi för att slippa konflikter med sonen. Däremot så tycker mamman synd om sonen har hon sagt och ger han därför saker och låter han göra lite som han vill.

Första barns mamma är jag inte :) och min dotter har jag varit ensamstående med fram tills dess att jag träffade min sambo. Helt ensam alltså. Hade varken familj eller vänner....

Jag förstår att jag måste ta upp det med honom och oftast så blir det när jag är som är fast tyvärr och då blir det fel. Men har ni något förslag på hur man kan gå till väga? Vi har en superbra relation och vi älskar varandra över allt annat. Han är väl en aning konflikträdd måste jag väl erkänna...

Han känns som både egen och bonus. Bonus pga att jag vet att han inte är min son och förmått han bor hos oss varannan vecka. Men han känns som min egen för att jag tar hand om.honom som om att han vore min egen och jag bryr mig om han och vill inte att han ska fara illa eller må dåligt vilket jag tror att han gör nu...

Svårt att boka möte hos bup eller rådgivning då mamman och jag inte har kontakt alls och hon inte har några som helst regler och sånt är med honom medans vi ändå vill sätta en del regler för honom.

Min sambo jobbar i butik och som sagt 7 mil från där vi bor och han åker så tidigt så han kan inte lämna i varken skola eller fritids. Vissa dagar kan han nog hämta men då ganska sent. Känns taskigt mot barnen att de ska få gå fram till mellan 16:30-17:30 Om de inte behöver. Och kanske börjar 06:00 på morgonen

Sen det här med att inte orka med ett barn med adhd samtidigt som man får ett till tycker jag inte man kan säga.

Tänkt om våra barn inte hade adhd och så kommer bebisen och den får adhd? Ska vi lömna bort dom då?

Ett barn blir kraftigt försummat och du undrar varför han inte får konsekvenser för reaktioner kopplade till det?

Vart är föräldrarnas konsekvenser för det kassa omhändertagandet av sin son?

DU har rätt att vara med på ADHD-utbildning på BUP. Se till att gå den, tillsammans med pappan (även om han redan gått den). Då får ni en bättre samsyn.
Sen rent generellt så brukar det vara MYCKET viktigare med tydliga strukturer och konsekvenser (inte straff) när man har barn med ADHD. SÅ pappan och även mamman kan behöva gå om kursen eftersom det inte syns hur deras arbete med detta fungerar.

Exempel:
Barnet bör ha fastare rutiner och stöttning. Bör inte lämnas ensam utom i undantagsfall. Ska ha tydliga rutiner tex när man äter, man ruckar inte på lämning om det inte är alldeles omöjligt att hinna i tid osv.

En telefon som går sönder, det händer, särskilt med barn som har dålig impulskontroll. Konsekvensen är att barnet inte har en telefon ett tag tex till barnet hunnit tjäna ihop pengar till en ny. Man gör ingen stor grej av det. Skuldbelägger inte! Utan bara tröstar - tråkigt att den går sönder, nu planerar vi hur du kan tjäna ihop till en ny.
När barnet är 10 år så kan de ha små jobb hemma eller tex sälja jultidningar (om en vuxen går med när barnet säljer, 10 år med ADHD bör nog inte ha så stort ansvar ensam).

Passar inte maten så tar man rester ur kylen eller kokar havregrynsgröt/tar en knäckemacka själv om man är 10 år. Inget annat är OK. Då finns möjlighet att bli mätt så att inte kvällen/natten blir förstörd, men det tar ingen tid eller kraft från de vuxna + att resterna bör ändå gå åt och havregrynsgröt/knäckemacka är billig mättande mat så det är ok att ta.

Varför skaffar man barn ihop med någon som man bara varit ihop med i 2,5 år? Speciellt då det redan finns barn i relationen som har speciella behov?