Min mamma stack nyss

Jag har med satt mig i bilen och bara åkt för att komma bort lite. Troligtvis är det något som legat och pyrt, och nu fick hon nog. Låt hon få andas lite :) Imorgon kan du skicka ett meddelande om att du saknar henne och att du ser fram emot när hon kommer hem igen. Utan krav på att hon ska komma hem, eller när.

Ibland får man nog, så är det bara. Detta är något som hon känner att hon behöver för stunden <3

Ge henne space.
Hur många barn och i vilka åldrar bor hemma? Är det nåt fel på din pappa..?

Jag förstår att du är ledsen. Men precis som kvinnan som skrivit innan mig, ibland kokar det över även för mammor. 

Det har absolut inget med dig att göra, eller att hon inte skulle tycka om dig eller tänka på dig. Men även mammor kan säga saker vi ångrar i stundens hätta, eller bara få nog och måste "andas".

Hon förstod antagligen inte hur hårt du skulle ta det, vi missbedömer också saker ibland. Låt henne få andas, och så hör du av dig imorgon (om inte hon hinner först). Du kan ju fråga henne hur det blev så här just nu? Vad som var så tungt för henne? Och så berättar du att du blev både rädd och ledsen.

Det låter ändå som om din mamma oftast är en bra mamma som visar att hon tycker om dig och finns där för dig. Så hon kommer nog reda upp röran när hon kommer hem.

Jag har själv två barn som jag älskar över allt annat. Men även jag har hunnit säga dumma saker och gjort dåliga beslut. Det har inget med kärleken att göra att saker ibland kan kännas så överväldigande så man bara måste få vara själv en stund. 

Jag fyllde 16 år för några månader sen och min syster har flyttat ut för ett tag sen, så jag är ensambarn i hemmet. Det är inget direkt fel på min pappa, han är en bra pappa som sliter hårt för att vi ska klara oss, men mamma (och jag) har länge misstänkt att han kan ha nån slags Asperger, det är därför han inte riktigt kan fokusera eller göra saker klart. 

Tack för ditt råd, jag ska försöka ge henne lite utrymme för stunden.

Jag förstår och ska ge henne utrymme, ska nog gå och göra annat för att rensa huvudet. Tack för ditt råd! <3

Okej, tack. Det känns bättre nu med alla råd och hur jag ska göra. Jag blev bara så rädd för hon har aldrig stuckit så här, men jag förstår nu givetvis att saker blev för mycket för henne och hon behöver bara lite ensamtid.

<3

Kära vän. Jag förstår att du är orolig. Säkert kommer inget allvarligt att hända. Kan du ringa henne och säga att du är rädd och vill komma till henne? Hon behöver kanske lugna sig lite men du var mitt barn skulle jag iaf inte vilja att du kände dig övergiven.

Eller Har du någon annan du kan prata med? Ditt syskon kanske? Hoppas du inte känner att du måste vara tyst och lugn och inte prata om detta med någon för att det blev så stökigt. Du har rätt att få prata av dig lite.

Kram från en vuxen mamma som hade det stökigt som barn

Nu vet jag ju inte hur gammal du är, men du skriver såpass bra så jag antar du är i tonåren.
Vet du, om din mamma aldrig har stuckit så där innan, då har hon nog bitit ihop bra många gånger : )  För vi är inte mammor år efter år utan att det mellan varven , av olika anledningar, kan koka över eller vi behöver få andas. 

Oftast kommer det rätt oväntat för oss med. Man liksom kan inte alltid förutspå att nu kommer den där sista droppen som kommer få mig totalt upp och ner vänd : )

När mina barn var bara några månader gamla (tvillingar), så var jag så slut körd av allt jobb den tiden förde med sig, så jag gick ut på balkongen och satt där och rökte, med öronproppar i öronen...medan bebisarna fick skrika där inne..

Det var iof ingen lång stund, men det var ju inte vad jag hade tänkt att jag skulle göra. Men jag bara behövde få andas, återhämta mig lite. Jag älskar mina barn, men ibland kan det bli för mycket bara.

Så ta det bara lugnt. Det går ingen nöd på din mamma. Och rädd behöver du inte vara. Vi säger inte upp vårt moderskap bara för att bägaren någon gång rinner över.

En sak jag tänker på när jag läser det du skriver är hur situationen är för din mamma. Ni har just flyttat, till ett renoveringsobjekt. Men en 16-åring och en pappa som inte klarar att fokusera och slutföra saker.

En flytt är ju arbetssam. Det ska packas, flyttas, packas upp, städas ur osv. Kanske det är din mamma som fått dra det tyngsta lasset? Sedan är det ofta ganska rörigt i nya huset en lång tid, saker blir liggande i kartonger osv. Jobbar man dessutom är det lätt att känna att tiden och orken inte räcker till.

Här hemma hos oss har vi gång på gång samma tröttsamma diskussioner om vad som är rimligt att hjälpa till med. Det här är inget hotell, jag lever inte för att passa upp på min man/mina barn. Det stör mig när det lämnas kläder/saker på golvet, disk lämnas framme, allt de har i händerna liksom bara släpps rakt ner när de inte vill hålla i dem längre. Då känner jag att de helt struntar i mitt liv och bara ser till sin egen bekvämlighet.

Ni är i princip tre vuxna hemma. Kan det vara så att det är dags för ett seriöst samtal om ansvarsfördelningen i hemmet? I så fall skulle det säkert uppskattas om det initiativet kom från någon av er andra, och så naturligtvis att ni både vill och har för avsikt att genomföra en förändring.

Jag vet inte alls hur ni har det, och det här har kanske ingenting med din mammas känslor att göra. Det är bara en reflektion utifrån det som kan få mig själv att bara vilja lämna allt och sticka.

Hejsan! Hur går det för er, har mamma kommit hem igen? <3

Hur har det gått?

Har hon kommit tillbaka, eller har ni iaf pratat?