Partner vill flytta med mig till Sverige - barnen kvar i UK

Det gått 1,5 år men jag svarar ändå.

Mitt bonusbarn har flyttat till eget boende och har hjälp från LSS för sina diagnoser. Det har varit en lång resa men hen har tagit studenten och håller nu på och lär sig svenska. Hen har varit stabil i något år nu. Jag är inte längre livrädd för hen, även om tilliten nog aldrig kommer att finnas där helt och hållet.

Åren sen jag skrev mitt första inlägg har varit oerhört jobbiga. Jag har fyllt 30 och 35, gjort färdigt min utbildning, blivit mamma till två egna barn, renoverat hus, fått drömjobbet. Jag har stångat mig blodig över att få hjälp åt mitt bonusbarn och att få min sambo att erkänna att något inte är bra. Samtidigt så har jag tacklats med skuldkänslorna av att ha splittrat en familj, rivit upp ett barn från sina rötter och inte kunna älska (eller ens tycka om) detta barn. Jag och sambon har gått i familjerådgivning till och från, och vi kommunicerar lite bättre nu - även om vi tänker helt olika. 

Mitt yngsta bonusbarn, nu inte 12 längre utan 19, bor fortsatt kvar hos mamman i England. Jag har träffat honom en gång de senaste fem åren, sambon två gånger. Han träffade sina småsyskon för första gången förra julen. Han har sporadisk kontakt med sin pappa över instagram men min sambo har aldrig råd att åka över och hälsa på. Jag skulle ev kunna ha råd att köpa en biljett åt honom någon gång per år, men jag har slutat att bry mig. Jag tror allvarligt att min sambo kunde om han försökte.

Mycket av det som skett de senaste åren. Från hur min sambo hanterat sin fd familj, hur han vägrade inse att det stora barnet var sjukt, rädslan det gav mig som nybliven mamma, hur ensam och gaslightad jag kände mig, har varit svårt att acceptera. Någonstans längs vägen så har jag insett att jag inte är kär längre. Min sambo hävdar att han älskar mig än, men jag har ärligt talat svårt att se hur det är möjligt efter allt som hänt. Jag har inte heller varit den person han trodde. Jag har tacklats med egen psykisk ohälsa och jag har inte klarat av att älska hans äldsta barn som mitt egna. Jag har en stor dysfunktionell familj här i Sverige, en av dem bor med oss och kommer ej överens med min sambo , sådant har tärt på honom.

Just nu så går jag och funderar på om och när jag borde avsluta vårt förhållande. Känslan finns inte kvar och jag inser att jag mer och mer börjar attraheras av andra (har hänt två gånger de senaste åren). Tanken på att vara ifrån mina barn hälften av tiden gör dock att det känns omöjligt. För när vi har diskuterat separation så har min sambo sagt att denna gången ska han minsann ha sina barn minst hälften av tiden, det ska inte bli som med de två äldre barnen. På ett sätt är jag ju självklart glad att han "steppat upp" för våra gemensamma barn, men samtidigt bitter över att vi inte skulle haft dessa problem om han steppat upp för de äldre barnen från början och detta innebär att jag är ifrån mina barn, vilket jag inte kan föreställa mig.

Jag har också sett en sida hos min sambo som oroar mig när vi haft större bråk. Han blir helt kall och empatilös. Han skulle vara helt omöjlig som medförälder. Just nu är mitt psykiska mående så dåligt att jag är osäker på om jag kommer orka strida med honom i en vårdnadstvist och samtidigt ha energi över att vara en bra mamma.

Den som lever får se.