För oss som tempar för att bli gravid

Åh grattis! :) Haha, skrattar lite åt din sambo. Min hade inte heller varit med på noterna.

Svårt det där med att berätta eller inte. Jag står otroligt nära min mamma så kommer nog ha svårt att inte säga något till henne i alla fall.

Ååh!! Får gåshud över hela kroppen! Längtar så efter dagen jag kan berätta för min sambo :)

Va fint, tråkigt att han inte förstod det där med bullen i ugnen, haha. Stort grattis till er! Jag har aldrig fullföljt en graviditet, men har känslan av att jag inte heller vill berätta för någon förrän ca v12. Men innerst inne tror jag att vi kommer berätta för närmaste familjen tidigare. Vi är väldigt tajta med sambons familj, bor nära. Så de skulle nog ändå misstänka något tror jag :)

Grattis igen .-.-.

Haha, man kan inte välja rätt alla gånger ;) Jag hade inte heller kunnat lägga en bulle i ugnen, han hade nog inte fattat det :P

Har en bild i huvudet hur jag ger han ett par babytossor eller något plagg (jag virkar en del så har gjort lite bäbisplagg för att de är ett lagom stort projekt haha) i ett paket, men kanske inte har sånt tålamod heller. Kanske bara blir att jag ger honom stickan när den dagen kommer, vem vet :P

Utomlands med tjejerna kanske kan bli svårt, om ni "brukar" dricka alkohol? Det kommer inte vara något problem för mig att avstå från alkohol utan att väcka misstankar en tid då jag lider av kronisk migrän så avstår ofta idag också..

Du o killen får prata ihop er och kanske bestämma ihop hur ni ska göra? :)

Nä har inte fått några (kända) missfall, blev gravid för några år sedan, men avbröt den då jag och min dåvarande sambo precis höll på att gå isär och hade det väldigt dåligt. Otroligt tufft beslut men är "glad" idag att jag inte behöver ha kontakt med honom. Sen vi började försöka nu har jag aldrig plussat tyvärr :( <3

Har länge drömt om att göra något speciellt när den dagen väl kommer :)

Ja då kanske du kommer behöva berätta det för dom. Kanske bra att prata med din kille först så det är "ert" beslut :)

Då vet du ju hur det käns <3

Tack!! Någon gång ska det väl ta sig tycker jag ;) <3

Om den dagen kommer kommer jag definitivt berätta för min mamma, bror och bästa vän direkt. Som du säger så kan man behöva stöd i början tänker jag - även om allt går vägen, risken finns ju tex att man mår riktigt dåligt. Sen får min man bestämma hur han vill göra på sin sida.

Vad kul att allt gick bra och du fick ju 2-3 v på CB, så ditt hcg har ju stigit. Jättebra! Underbaaart!!

Jag berättade för familjen direkt och för mina bästa vänner. Resten fick vänta längre, till 12 v ungefär.

Stort grattis! Jag berättade för en nära kollega samma dag som jag plussade, hon visste att vi försökte. Närmsta chefen fick veta v11 o släkten kring v13 (julafton). Vi har varit tillsammans i 10år o har haft en del *press* o *förväntningar* från våra familjer sen typ ett halvår in i förhållandet så kände att vi verkligen ville ha det för oss själva ett tag innan de *fick som de ville*. Jag är lite sådär tvärt-om o tycker om att visa för folk att de minsann inte kan komma här o påverka mig med sitt tyckande o vad som passar dem att vi gör... Till svärmors förtret ibland ;). Då jag mått bra hela tiden o inget syntes så väntade vi ända till efter RUL med att berätta på våra jobb, dvs v20. Men alla gör ju så klart det som känns bäst för dem!

Min man berättade också bara för en vän tidigt sen ville han hålla på det för resten. Blev lite en sport att se om det gick att hålla ända till rul, iaf för min del (för mannen var det ju inga problem, haha). Men sen började det blir krångligt med klädsel så då gick vi ut med det. Mannen satte ett låååååångt streck på semesterlistan som sitt avslöjande på jobbet, som i den där V75-reklamen på tv, lite kul :P. Ja, är i vecka 22 nu så det var inte länge sedan. Var mer aktiv i denna tråden för några månader sedan men får fortfarande notiser så är inne och läser lite ibland :).

Använde clearblue fertilitetsmonitor för att bli gravid. Fungerade jätte bra för mig.

Alltid best att avgöra själv (och med partner) när det är best att av slöja. Berättade faktiskt för min chef VÄLDIGT tidigt. Hade inte berättat för övrig familj än. Jag och maken har varit med om 2 missfall därför tyckte vi att detta var bästa lösningen. Tack och lov är man i vecka 24 nu så oron är minskad och familjen talade vi om för någonstans runt vecka 12.

Jag börjar bara tappa orken nu. Det känns så otroligt långt bort. 

Med februaris intåg har det nu gått sex månader sen jag slutade med p-piller och jag börjar känna att min kropp förråder mig. De första tre cyklerna var väl ok, bortsett från en kort lutealfas, men jag börjar inse att det nog bara var för att p-pillrena hängde kvar. 

Nu sitter jag här på CD34 utan någon ägglossning och känner bara att jag inte orkar. Vi har inte träffat en enda ägglossning på fem cykler pga långdistans och andra omständigheter och den här lär inte vara något bättre. 

Gyn lyssnade inte på min rädsla om långa cykler för att jag ändå ägglossar själv, läkaren lyssnar inte på min rädsla om att min sköldkörtel påverkar mina cykler negativt (men även min allmänna hälsa) för att jag ligger inom referensvärdet fast för högt om man vill bli gravid och jag har inte råd att betala flera tusen kronor i timmen för att någon fertilitetsexpert ska kunna hjälpa mig med andra icke-medicinska sätt att fixa till min kropp. Rosenrot och munkpeppar verkar inte funka på vänster äggstock (men eventuellt på höger eftersom förra cykeln var kortare) och baserat på mina andra fertilitetstecken (tapp och flytningar) har jag varit redo för äggdropp två gånger redan den här cykeln. 

Det är så tärande mentalt att sitta där och se tecknen när man tycker att man borde ha ägglossning kalendermässigt men sen inte få någon temphöjning. Så går det ytterligare en vecka utan temphöjning. Och ytterligare en. Samt att veta att hade vi bara bott ihop hade jag kunnat strunta i det här och köra på varannan dag. Och att längta så att hjärtat gör ont efter en bebis plus att veta att det troligtvis är det som skulle göra att vi bor ihop igen.

MEN; jag så glad för din skull och tycker att du hade ett helt fantastiskt sätt att berätta för din sambo! Hoppas verkligen att du får njuta av det här nu och att du mår bra hela graviditeten igenom. 

Tack. Jag ska boka in ett nytt gynbesök hos en annan (men på samma mottagning) och ha som back-up efter läkarbesöket.

Ja, planen var ju att han skulle följa efter, men nu har det gått tre år så då börjar det kännas som att det aldrig kommer hända.

Yup. Det är lite catch 22 - han kan inte komma hit om han inte har ett jobb (vi har inte råd på bara min lön) men han kan inte få ett jobb om han inte är här. Var samma för mig när jag bodde där, jag fick en intervju på sex månader. När jag kom hem hade jag två jobberbjudanden inom en vecka. Men eftersom han inte pratar tillräckligt bra svenska kan vi inte räkna med det/riskera det med honom..