Abortmoståndare, hycklare?

Detta är inte fullt så självklart som du spontant tycker. Tolkningen av vår lagstiftning är inte solklar men den kan mycket väl tolkas som att personalen är skyldig att försöka rädda ett aborterat foster/barn som bedöms livsdugligt.  Du får i så fall resonera som att innan barnet föds äger mamman rätt att ansöka om abort även efter vecka 18 och kan få den beviljad. Men OM man teoretiskt sett skulle ha misslyckats med att döda fostret och det föds ut fortfarande vid kan det i lagens mening betraktas som en egen individ, t ex ska det enligt folkbokföringslagen skrivas en födelseattest om ett fött barn andas vid födsel efter v 22 (inga undantag vid abort så vitt jag vet).

Tja, vem tar hand om de barn, friska, funktionsnedsatta eller sjuka,  som föräldrar, kanske med egen problematik, inte orkar med som nyfödda/femåringar/struliga tonåringar trots att de aldrig övervägt abort?

Föräldrarnas kapacitet eller vilja att ta hand om barnet är helt enkelt inte invägda i reglerna runt vård av barn som bedömts livsdugligt vid födseln. Föds barnet livsdugligt upphör det att ha bäring om man försökt abortera det innan födseln.

Känslomässigt kan jag möjligen ge dig en poäng men det finns olika känslor och subjektiva åsikter runt samma problematiker. Den ena tycker kanske inte man ska försöka rädda önskade prematurer, någon annan inte att man ska lägga samhällsmedel på IVF (som också ökar risken för komplikationer i viss mån), Någon tycker inte man ska lägga resurser på barn som föds med allvarligare komplikationer (en kompis barn föddes med organ utanpå kroppen, hon hade turen att bli så gott som frisk nu men det har tagit åratal och alla klarar sig inte lika bra). Det finns de som inte tycker att personer som inte är självförsörjande i eget arbete och fullt friska inte heller ska erbjudas offentligfinansierad hjälp med fertilitetsbehandling. (dag är t ex vare sig tablettberoende, lågbegåvning eller kriminell livsstil skäl att neka IVF t ex trots att alla ger ökad risk för sociala problem, svårigheter i föräldrarollen och merkostnader för samhället, och alla har en hög grad av social/biologisk ärftlighet.

Vår lagstiftning står inte fri från känslomässiga/moraliska bedömningar men den är det mest neutrala vi har att luta oss mot om inte den som skriker högst ska bestämma. Grejen är att medicinska landvinningar gjort att det blir icke förutsedda avvägningar både vid barn som föds i full tid med grava hälsoproblem och vid sena aborter.Har det kommit en lagändring eller prejudikat som säger detta så har jag missat det, jag kände bara till att det förekommit lokala sjukhusriktlinjer med oklart stöd i lagstiftningen. Vilket beslut är det du syftar på?

Fast det är inte vad som står i SVT-artikeln du länkar till. Det informerar om ett konsensusdokument av olika yrkesföreningar, visserligen framtaget på initiativ av Socialstyrelsen och "lämnats in" dit men av vad som framgår /ännu/ inte med någon officiell status. Det står uttryckligen att det "nu skrivs in i vårdens lokala riktlinjer", inte att det /ännu/ inkluderats i några myndighetsdokument.

Konsensusdokument från branschen har tyngd och kommer säkert att styra praxis på de flesta håll, men i ditt första inlägg framställde du det som att det kommit ett tvingande myndighetsdokument.

Grunden är alltid lag och förordning, som sedan förstås kompletteras med regler och riktlinjer, på riksnivå såväl som lokala, liksom med praxis.Hur menade du nu, felskrivning?? Syftet med abort är ju att döda embryo/foster varav flertalet är livsdugliga innan abort.Livstecken behöver inte innebära livsduglighet, men de kan göra det.
Om det fastställs att den medicinska personalen inte får sätta in behandling i de lilla fåtal fall där man misslyckats med en sen abort så innebär de att de fråntas rätten att göra bedömningen av livsduglighet.
Ett sådant beslut kan naturligtvis våra lagstiftare ta, men frågan är om man inte då behöver ändra nuvarande lagstiftning.

Den typen av principbeslut fattas i så fall inte på medicinsk grund utan på social/moralisk/politisk, på samma sätt som om man generellt skulle besluta att inte sätta in livräddande vård på exempelvis personer över 85 år, på personer med grav utvecklingsstörning eller som lider av viss allvarlig ohälsa eller för den delen sitter i fängelse dömda för grova brott, allt sådant som ganska många troligen skulle stödja på ett principiellt plan.

Sådana prioriteringar förekommer naturligtvis redan. T ex sätts inte samma resurser in vid en äldreäldre hjärtsjuk patient som vid en yngre, inte samma avancerade vård vid en svårt dement patient som vid den som är klar etc etc. Sådana avvägningar bygger dock ofta på praxis snarare än på nedskrivna riktlinjer.

Ja, jag tolkadesom att du hävdade att Socialstyrelsen kommit med riktlinjerna ja

Sedan instämmer jag i att de flesta kommer att följa konsensusdokumentet, även om inget regelverk tvingar dem att göra det.

Något återupplivande har väl iofs aldrig varit på tapeten. Den etiska debatten i den mån den förts har gällt de (ytterst få) fall där man misslyckats med en sen abort så att barnet uppenbart fortfarande varit vid liv när det fötts ut. (Men i likhet med andra prematurer skulle krävt intensivvård för att fortsätta vara det.) 

Personligen tycker jag kanske det borde talas mer om de extremt sena aborter som förekommer i t ex Ryssland och Kina (där vi inte talar barn som behöver prematurvård)  än om att man låter ett fåtal prematurbarn i Sverige självdö efter en misslyckad abort. Men frågan är intressant på ett principiellt plan (Hur försvarar vi att göra skillnad på hypotetiskt sett medicinskt likvärdiga prematurbarn för att det ena varit oönskat av mamman?)

I det här sammanhanget kanske det bör nämnas att vi bara haft fri abort i Sverige sedan mitten av sjuttiotalet. Tror du, på riktigt, att de flesta innan dess adopterade bort de barn som inte var helt planerade, eller blev dåliga föräldrar till dem som växte upp i den egna familjen?
Eller att de helt enkelt visste premisserna - att vaginalsex, särskilt oskyddat, medför risk för graviditet - och vanligen tog konsekvenserna av det.

Politiska beslut påverkar både beteende och värderingar. Ungdomsgraviditeterna sköt i höjden när det kom socialbidrag och det blev en dipp i graviditeter när fri abort infördes t ex.
Frågan är om det idag hade "behövts" så många aborter om folk varit lika försiktiga som innan abortmöjligheten fanns. Även om vi bortser från de etiska avvägandena är de många aborterna dyra för samhället. Inte heller kan man utgå ifrån att det är barn som skulle gått minus ekonomiskt i samhället som väljs bort. Utan statistik att stödja mig på skulle jag säga att många aborter görs av socialt väletablerade kvinnor, ofta i fasta relationer, vars barn statistiskt sett skulle blivit en tillgång för samhället, och många av de födda barnen har föräldrar som saknar god god social förankring.

Halmdocka lite? Inlägget handlade - om du tar dig tiden att läsa det -  om att ha lite perspektiv bland dessa svartvita påståenden om att minsta lilla restriktivitet i dagens aborter skulle medföra bortadopteranden på löpande band.

Om mamman är tillräckligt angelägen att få abort så går det under psykologisk/sociala skäl och godtas vanligen. Det behövs inte kroppsliga anledningar som det ibland framställs.

Det har du säkert rätt i. Men de flesta fixade trots allt inte abort i Polen utan gifte sig med studiekamraten som var pappa eller blev ensamstående mamma.

Att stävja illegala aborter är ett mycket bra skäl att ha lagliga alternativ.

Jag må personligen tycka att mannen har ett ansvar för omvårdnaden men tyvärr går varken pappa eller mamma att tvinga till detta. 

Om ett barn är oönskat eller ej påverkar knappast hur dyrt för samhället det blir under en livstid eller vad det kommer att tillföra, det handlar om andra faktorer. (Såvida du inte utgår ifrån att flertalet oplanerade/oönskade barn tillhör socialgrupp tre med dito överrisk för ohälsa och bristande arbetsmarknadsförankring, eller att det får arbetshämmande psykiatrisk problematik från uppväxten av att vara "oönskat".)

Samhällskostnader för aborter är givetvis inte dyra sett till kostnaderna för uppväxande barn. Men de är dyra sett till färre aborter. Argument om "otur" och ofullständiga p-medel håller inte helt med tanke  på antalet. Kanske egenavgift vid  aborten vore ett alternativ för att täcka åtminstone en del av utgifterna, åtminstone för myndiga med egen nkomst?

Fast att ett barn är oplanerat/från början oönskat innebär inte i sig att det inte blir älskat.

Nu bjuder jag säkert på argument om egenintresse och anekdotisk bevisföring, men jag föddes själv innan den fria aborten så abort diskuterades inte ens, var inte på något sätt planerad och har aldrig upplevt mig det minsta oälskad från något håll i släkten.

Givetvis kan det gå snett, vare sig barnet var planerat och önskat från början eller ej.Grejen är att innan den fria aborten fanns det ingen anledning att grubbla över om barnet var önskat eller ej. Det fanns och så var det med det. Var man i så fall grubblade över var om man skulle gå och gifta sig om man var ogift, hur man skulle försörja sig och ordna barnpassning om man inte var hemmafru. DÅ var vi bara oplanerade, NU kanske vi hade varit oönskade.

Nej, det betalas en liten symbolisk avgift precis som vid öronläkaren och transplantationen, en bråkdel av den verkliga kostnaden även i  okomplicerade fall.

Frågan om högre självavgift vid sådana tillstånd man kan påverka själv är svår och blir lätt infekterad (ska allmänheten betala åtgärderna vid rökarens hjärtåkomma, den klamydiadrabbades cellförändringar, fotbollsspelarens knän eller den överviktiges diskkompression och artros eller abort för den som slarvar med preventivmedel? Och vad händer med den fyrtiosjuårige småparnspappan och hans familj om skattemedel inte betalar för att göra det bästa av  hjärtproblemen för att de råkar vara orsakade/förvärrade av övervikt, rökning och brist på kroppsrörelse..,). Men okänt är ju inte resonemanget. Inom tandvården har vi ju fortfarande egenfinansiering i hög grad.