Ge upp allt och leva som en loser resten av livet?

Det är ju frågan vad du själv anser är ett värdigt liv det verkar som att du själv har en förutfattad inställning till hur detta ska definieras. Genom att döma andra dömer man oftast sig själv på kuppen.

Jag misstänker att din definition av lycka i själva verket är en fälla konstruerad av kapitalism för konsumtionssamhället och det kollektivt sociala.

Vad jag har sett så är de du förmodligen skulle kalla vinnare i många fall bara en fasad av lycka och bakom sig existerar en mängd problem eller ignorans som bara sopas under mattan.

Vad är misär? Jag har sett misär och jag har även sett fattigdom och kombinationer av de två. Vad du beskriver låter inte som något av det. Men det beror såklart på vad man utgår ifrån.

Klurade vidare på detta ifrån en rent logisk bas. Sett till hur vissa formas till att bli vad TS refererar till som losers som saknar driv och ambition så kom jag fram till detta som är upp till läsaren att tolka själv vilket läsaren i vanlig ordning kommer påstå är dess egen konstruktion och inte originalförfattaren.

Måhända så är det något långsökt, men häng med och läs ändå för jag vet ju att det är det du vill. Men frågan är hur trevlig du egentligen är som person och hur liten eftertanke som du egentligen har kring detta. Ditt inlägg speglar din personlighet.

Läste att det som brukar beskrivas som mandela-effekten beror på att minnen byts ut selektivt och skrivs över med liknande minnen som liknar originalet. Om så är fallet. Antag att man inte kan lita helt på sitt minne. Vad är det då som antyder att man ö.h.t. kan lita på känslor då dessa till stor del utgår från känslomässig respons som även det baseras på minne.

Vad kan då egentligen anses vara äkta av dessa två? Rimligtvis inget av de två utan det framstår snarare som att det är formbart likt vatten.

Vad implicerar då det? Som jag ser det, så ska man bli som naturen. Vild och otämjd.

Men om allt bara blir kaos likt naturen eftersom ordning bara är en fiktiv konstruktion manifesterad genom människan. Vad har då utveckling, civiliserat beteende samt begrepp som empati och sympati (samt samtliga saker du menar är vettiga att ägna sig åt) för logiskt värde?

Till mitt stora förtret finner jag då att det pekar mot att man lika gärna kan skita i allt och gå från dörr till dörr och nacka allt som ens påminner om intelligent liv och så fortsätter man oförtröttligt tills inget är kvar. Men efter det vad är poängen sedan?

Eftersom man redan kan avgöra att kärlek och allt som hör det till är helt utan syfte och dess enda logiska funktion blir att skapa merarbete för en själv då biologin helt tydligt bygger på ett logiskt (men biologiskt rätt) felslut.

Alla upplevelser (som TS verkar sätta ett värde på och därför fördömer andra för) som har ett känslomässigt värde är eller blir (även favoritsysslor blir tråkiga om man) ett självbedrägeri. Allt där emellan har till synes endast som syfte att fördröja en eller flera från den insikten.

Det finns mer än tillräckliga bevis i data som visar på att djur i fångenskap, speciellt fåglar börjar plocka fjädrar. Människors beteenden kan variera lite mer. Vissa utvecklar självskadebeteende medan vissa istället evolverar till att indirekt eller direkt plåga och terrorisera andra och finner ett värde i detta.

Så rörande att bråka med andra för deras tämligen harmlösa livsstil är oärligt mot inte bara andra men även dig själv, i min mening. Nu har jag, som du hade för avsikt, tänkt åt dig och givit dig ett formulerat svar, eftersom du av allt att döma är tillräckligt smart för att låta andra göra det jobb som ditt obetydliga och högst insignifikanta ego inte klarar av att göra själv.

Nu ska jag göra något annat med min tid istället för att spendera den på den här tråden och du eller den psuedoidentitet du väljer att posta under denna gång.

Hej påre!

Jag är en sådan loser som gett upp allt. Men det beror på att jag alltid blivit motarbetad i mitt liv av folk som har terroriserat mig, mobbat mig, velat sabba för mig och försökt förstöra mitt liv. Folk som har varit avundsjuka för att jag haft ambitioner och velat komma någonvart.

I längden pallar man inte med sådant psykiskt. Och jag har idag stora problem med panikångest och är alkoholist, är förtidspensionerad och orkar bara ta dagen som den kommer. Det enda jag ser fram emot är nästa fylla som ska lindra min ångest och panikångest och mitt självförakt. Det är när jag dricker jag känner att jag lever och mår bra. Alkoholen är mitt liv, tragiskt nog.

Jag avundas inte längre folk som lever ordnade svensson-liv med fast anställning, villa, volvo och vovve. De har ju ansvar så det räcker och blir över med sina arbeten och sina barn och har knappt någon fritid att tala om. Jag skulle inte palla att leva ett så stressigt och krävande liv. Jag har helt hoppat av ekorrhjulet för länge sedan.

Det är ju inget naturligt tillstånd att prestera noll och bara leva på andra. Så tänker mig att det väntade är dåligt mående. Tror det är bra att engagera sig i någonting även om man inte lönearbetar. Bara för att känna meningsfullhet. Typ föreningslivet, välgörenhet, kyrkan, studier.

Nu betyder det inte att såna som inte lönearbetar skulle sakna ambitioner. Var har du fått det ifrån? Eftersom du funderar i de här banorna så kanske det som du kallar för normalt och anständigt liv inte är något som gör dig särskillt lycklig?

Man lär sig "acceptera sitt öde" efterhand. Visst har det känts väldigt hårt många gånger när man ser hur alla klasskamrater man gick i skolan med har lyckats med karriärer eller fått sina drömyrken och lever ett anständigt ,värdigt liv med allt vad svensson-liv innebär. Men jag tror inte de är så lyckliga under den där fasaden. I jämförelse med dem lever jag ju fritt och kan göra vad jag vill med min tid. Så det där med allt ansvar som följer på att ha arbete och barn att ta hand om och se efter sitt stora hus, städa det m.m. det avundas jag dem verkligen inte.

Det är lättare att lära sig acceptera sin lott när man tänker på vad andra har för bestyr som man verkligen inte saknar.

Nej! Detta är ingen snyfttråd utan en tråd med funderingar. För jag har upptäckt att det verkligen finns människor som verkar gett upp allt och lever resten av sina liv som losers.

Ett bra exempel är killarna i Eurocop (

). Idag är dessa två herrar snart 40, lever på försörjningsstöd och bara busringer runt till folk hela dagarna. De verkar alltså ha gett upp exakt allt vad ett anständigt liv heter och accepterat livet som losers. Även en gammal bekant till mig lever idag på soc, sitter hemma hela dagarna och gör absolut ingenting med sitt liv och verkar också gett upp alla ambitioner på att leva ett normalt liv.

Nu till min fråga. Tror ni att det är möjligt att leva ett liv på botten av samhället och ändå må ganska bra? För jag tänker ibland att om man gett upp allt och verkligen skiter fullständigt i att leva ett ordentligt liv så vore det väl rätt skönt. Ingenting att bry sig om och ingenting att sträva efter utan bara leva ett liv i misär och acceptera det.