Skilsmässa, hur gick det sen?

För mig blev allt jättebra. Träffade snabbt en ny jättehärlig, inga bråk med exet, god relation. Livskvaliten steg något enormt. Läs boken happy happy. Det är en bok som lyfter fram det öositiva med att skiljas och kan stärka dig i ditt beslut. Det krävs trots allt mod och beslutsamhet. Men det kommer vara så värt det! Lycka till

Separerade förra sommaren, relationen hade pågått i 13 år och vi har också två barn i skolåldern.

Har aldrig ångrat beslutet! Som någon skrev ovan, livskvalitén steg hundra gånger om!

Jag och mitt ex har en ganska bra relation, men vi har små tjafsat lite ang saker som har med barnen att göra.

Jag träffade ny efter ett halvår men det tog nyligen slut. Mitt ex träffade ny vid samma tidpunkt, jag har bara hälsat på henne men hon har träffat barnen mycket hos deras pappa och de tycks verkligen fungera, barnen pratar gott om henne.

Själva separationen var ganska bra men också jobbig eftersom vi tvingades bo ihop i flera månader efter att vi tig vårt beslut. Då hade man liksom kvar allt det man störde sig på fast tusen gånger värre.

8 år sen min skilsmässa med barn inblandade. Nu är de tonåringar, då var de små.

Ångrade ni er någon gång?
Nej, jag har aldrig ångrat att jag skilde mig, däremot sörjer jag fortfarande kärnfamiljen som inte existerar längre, och jag ångrar hur skilsmässan gick till då det blev skilsmässa pga otrohet från min sida. Sen tror jag vi hade skilts ändå men just det med otrohet var väldigt onödigt.

Hur lever ni idag, träffat ny som det funkar bättre med eller lever ni själva?
Nej, inte träffat någon. Har haft ett par relationer sedan skilsmässan som inte funkat, inte lätt att få det att funka när man har ett stort bagage med sig, och han med. Nu har jag levt själv så länge så nu är det ännu svårare tror jag. Jag letar inte aktivt och saknar oftast ingen, men ibland kommer ensamheten över mig och då mår jag fruktansvärt dåligt. Tror att när barnen flyttar hemifrån så kanske behovet blir större att träffa nån. Kommer dock aldrig mer bo ihop med någon, särbo tror jag är idealiskt.

Är ni vänner/ovänner med era ex?
Tog några år att bygga upp en ny relation på nya villkor, de första åren var vi definitivt inte vänner. Nu funkar det bra. Vi kommunicerar bra kring det som rör barnen, kan fira födelsedagar ihop, i övrigt ingen relation till varandra.

Blev skilsmässan bra eller dålig med mycket bråk?
Ja, som sagt. Jag var otrogen så han var arg och sårad ganska länge. Jag vet inte om han har förlåtit det än, vi pratar aldrig om det. Jag befann mig också i kaos just då så ingen av oss mådde bra. Otrohet var en feg väg som jag gärna skulle haft ogjord. Jag är inte samma person idag som jag var när vi var gifta och inte han heller. Men vi hade sannolikt inte varit gifta idag även om jag aldrig varit otrogen.

Har ert ex gått vidare och hur är er relation med ev bonusförälder?
Han har ny sambo som han träffade nästan direkt i samband med skilsmässan. Jag gillar henne, hon är bra för honom och för barnen. Hon och jag har ingen egen relation till varandra men kan absolut träffas och pratar som bekanta när vi gör det, alltså ingen djupare relation till varandra.  

Nej, ångrar inget. Skilde mig för 14 år sedan (barnen var då 16, 10 och 8).

Träffade ny partner tre år senare och har en väldigt bra relation.

Försöker ha så bra relation som möjligt, och det är väl okej, men har inte mer kontakt än nödvändig, och det är så han vill ha det.

Han var inte direkt glad över att jag ville skilja mig och försökte djävlas en del. Jag ignorerade det och det blev bättre så småningom.

Nej, han har bestämt att han inte vill ha en relation. Han har alltid varit ensamvarg. Uppenbarligen ville han mest ha barn, inte en partner egentligen.

Jag håller också på att samla ihop livet ordentligt för att begära skilsmässa från min man som jag varit ihop med i snart 24 år och gift i 15 år med.

Det jag gruvar mig mest över är faktiskt att han efter skilsmässan träffar någon ny och faktiskt kommer att vara sådan som jag har önskat att han skulle vara i vår relation, men aldrig har varit.
Att han inte saknar kossan för ens båset är tom liksom och först då inser vad det är jag försökt få till under alla våra år tillsammans och att han skärper till sig och lever så med sin nya.

Jag har nämligen sett det hända bland bekanta som skilt sig. Där kvinnorna bönat och bett att männen ska vara delaktiga i hem och barn, men männen "vägrat" inse sin del av ansvaret.
Så fort frun är borta ur bilden har det fungerat utmärkt med varannan vecka.
Då går det att laga mat och skjutsa till träningar, köpa kläder i rätt storlek och städa hemmet osv.
Jag har försökt förklara detta för maken, men han fattar inte/vill inte lyssna. Jag har föreslagit att vi skulle köra varannan vecka utan att skilja oss, men det förstod han inte alls vitsen med.
Han är alltid ursäktad för att köra sitt eget race eftersom han jobbar. Bara man jobbar så slipper man tydligen allt ansvar för hem, barn, relation osv.

Jag skulle gärna vilja ha input från er andra i tråden angående min situation.

Jag skilde mig för tre år sedan, på mitt initiativ. Jag drog ett mycket tungt lass med barn och hushåll. Dessutom var min man ofta nedstämd pga sitt jobb. Han var även borta stora delar av dygnet eftersom jobbet låg tio mil bort. Det visade sig också med åren att vi hade olika syn på barnuppfostran - något som man inte kan veta innan man fått barn ihop med någon. Han gick, enligt mig, över gränsen för vad som är acceptabelt i bemötandet av barnen när de varit "olydiga" vid några tillfällen. Allt detta sammantaget gjorde att min kärlek dog.

Jag träffade en ny man väldigt kort efter skilsmässan och vi klickade direkt. Vi är betydligt mer lika till sättet och har överhuvudtaget mer gemensamt. Han har också barn som jag kommer bra överens med, och mina barn tycker att min nye och hans barn är helt okej. Vi bor dock inte ihop, eftersom jag tycker att man ska skynda långsamt med bonusfamiljer. Jag har ingen längtan alls efter att bo ihop, eftersom jag bara ser nackdelarna med det: fler konflikter, mindre tid för barnen under barnveckorna, samt att jag inte orkar en flytt igen. Jag tror att jag fortfarande är dränerad på energi efter skilsmässan.

Min exman ville inte alls skiljas, och trots att vi gick i parterapi tyckte jag inte att han förstod mig, så jag framhärdade. Under de första två åren efter skilsmässan behandlade han mig väldigt kyligt, och han har varit ännu mer nerstämd, vilket barnen har tyckt varit jobbigt. Han har inte sökt psykologhjälp, vilket jag tror att han behövde.

Så träffade han en ny, och då plötsligt gick det bra att behandla mig med värme igen. Jag tror att han främst sörjde pga att han inte ville vara ensam. Men jag tror att han fortfarande älskar mig. Han trivs i mitt sällskap, och har vid ett tillfälle yttrat att det inte finns någon som jag.

Det här får mig att vackla. Jag har fortfarande enorma skuldkänslor över att mina barn inte får växa upp i kärnfamilj. Jag är en självuppoffrande person och vet att jag förmodligen skulle må bäst av att ta ansvar för mitt beslut på riktigt och göra det bästa av mitt nya liv, t.ex. genom att våga satsa ordentligt på min nye, fine man. Men jag blir inte kvitt tanken att jag kanske skulle kunna laga min trasiga familj, göra barnen glada och lappa ihop relationen med exmaken. Minnena bleknar ju, och jag är rädd att jag inte minns hur dåligt vi hade det. Kanske är min exman förändrad nu också, när han har tvingats ta delat ansvar för barnen.

Jag tror också att jag har lite panik över att en annan kvinna bor i mitt fd hus och tillbringar tid med mina barn. Kanske påverkar det mina funderingar.

Barnen har alltså varit väldigt ledsna och det har varit jobbigt med den frostiga relationen till exet, men nu verkar alla andra ha landat. Och då börjar jag må dåligt igen och ifrågasätta mitt val... Varför gör jag det? Och hur ska jag tänka?

Jag vore SÅ tacksam för alla svar, för det här är inget som jag vågar diskutera med mina vänner.

Jag skulle säga att det är bättre att ni fortsätter ihop som rumskompisar tills det blir outhärdligt för nån av er. Tycker din partner samma sak, att ni är mest vänner? Stanna för barnen och familjens skull.

Jag och mitt ex har ett barn ihop och vi separerade för ca 3 år sedan. Han tog det dåligt, mår fortfarande dåligt och tar ut mycket över barnet. Vägrar samarbeta, kommunikation förutom akutsaker, och barnet har mått dåligt och börjat skolka. Jag har mått dåligt, blivit utbränd, varit sjukskriven och börjar äntligen må lite bättre igen.

Jag tror att detta är lite vad jag funderade över i någon inlägg ovanför ditt.

Du drar det tyngsta lasset och din man fattar inte. När ni skiljer er så klarar han av att ta ansvar för barnen sina veckor och sedan träffar han en ny och blir glad och kan fortfarande ta ansvar. Allt det som du efterfrågat tidigare, men aldrig fått gehör för.

För mig skulle en sådan här sak knäcka mig ytterligare. Jag väljer att gå för jag orkar inte mera. Jag orkar inte känna mig utnyttjad och värdelös eftersom det uppenbarligen inte är värt att lyssna på mig och jag är inte värd att visa någon som helst hänsyn i någon form och inte heller värd att bry sig om eller att visa att man älskar mig. Jag ska liksom bara finnas där glad och kåt och fixa allt.
Skulle då en annan kvinna komma och mannen klarar av det jag så innerligt önskat så skulle jag verkligen få bekräftat att jag är en värdelös människa som inte är värd någonting.
Det skulle verkligen knäcka mig. 

Och jag skulle nog vara mer arg, ledsen och besviken än fundera på att försöka vinna honom tillbaka. Har han inte lyssnat på mig tidigare under alla år och behandlat mig som skit så lär han inte ha ändrats över en natt och helt plötsligt vara en bra far och älskvärd make/partner. 
Till slut tror jag faktiskt att han kommer att falla in i gamla invanda mönster även med sin nya. Att den "perfekta" fasad som nu visas i början bara är en liten nyförälskelsefas.

I alla fall min man har många mil att gå i mina skor innan ens hälften av allt han gjort mot mig i är förlåtet - därmed inte glömt. Skulle ta många år innan jag skulle kunna lita på honom och det skulle vara en sådan daglig psykisk påfrestning att hela tiden leva med misstankar och funderingar kring hur länge han skulle "sköta sig" osv så det skulle jag aldrig orka.

En del missbrukar alkohol och dem passar man på hela livet när de blivit nyktra och det är det samma med arbete. En gång arbetsnarkoman alltid arbetsnarkoman.

Tack för tips, ska läsa den! Härligt att detta blev så bra för både dig och ditt ex. Har ni barn tillsammans?

Tack för svar! Samma situation här, vi äger ett hus tillsammans så om vi tar detta beslut är det mycket logistik som ska lösas och det kommer ta tid. Det känns jobbigt men kommer bli ett nödvändigt ont