Varför skilde ni er?

Min man drack för mycket på helgerna och det gick ut över familjen på många sätt. Mycket saker han borde tagit itu med hos psykolog istället för att dricka öl men valde den klassiska "drick-och-älta-och-bråka"-mentaliteten istället. Det blev ohållbart och kärleken dog sakta men säkert.

Ett år sedan jag flyttade ut och jag mår mycket bättre. Allt har inte varit enkelt i skilsmässan, den har varit bråkig och stormig och smutsig men det har successivt blivit bättre för varje månad.

Yngsta barnet på 10 drog en lättnadens suck över att slippa bråk och stök och tjafs i veckorna och pappas drickande var o varannan helg. Nu blir det mer kvalitetstid med pappa och det uppskattar båda två. Våra äldre barn är vuxna och bor inte hemma men de förstår beslutet och har inget problem med att det blev såhär.

Ångrar mig ingenting. Jag borde flyttat för längesen...

Mitt ex var otrogen under längre tid.

Det är 6 år sedan. Idag så kan jag inte säga att det är helt läkt ens nu såpass lång tid efteråt. Jag sörjer att barnen inte fick växa upp i en kärnfamilj och att mannen jag levde med under lång tid och skaffade barn med inte längre finns, honom saknar jag mycket. Min personlighet är faktiskt ändrad av upplevelsen, min tillit till människor är inte densamma, jag tror att det finns människor som är bra men att de är skrämmande sällsynta. Har inte haft en seriös relation efter skilsmässan och kan bara säga att jag inte är det minsta sugen, vilket jag tycker är en brist. Men det ger sig säkert med tiden.

Då var de så små så jag skulle inte säga att de reagerade något egentligen. Exet var hemma väldigt lite, han jobbade(?) jämt så jag tror inte att det blev så stor skillnad för dom egentligen. Det var mer att vi flyttade från vårt hus och inte längre hade trädgården, det var och är barnen ledsna över. Men bor man inte i ett storstadsområde så är ju chansen mycket större att man har råd att behålla huset eller köpa ett annat så det är ju skillnad.

Idag så tror jag inte att de bryr sig så mkt om att vi inte är tillsammans längre, det är nog mer att de behöver bo på två ställen som innebär lite utmaningar.

Nej, när jag väl fick ett erkännande att han bedrog mig så fanns det ingen väg tillbaka. Så det finns inget att ångra för mig.

Lite av varje. Dels så jobbade han borta under långa perioder vilket både gjorde att jag fick ta ett tungt ansvar hemma men också i längden innebär att han blev så van vid att slippa göra sånt att han slutade dra sitt strå till stacken även när han var ledig hemma i långa perioder. En typisk dag för mig kunde se ut:

Gå upp kl 4.30 och rasta hundarna.

Väcka barnen 05.15

Göra i ordning frukost och plocka undan efter den

Köra barnen till fritids

Åka till jobbet (heltid)

Passa på att handla på lunchen

Hämta barnen

Laga mat

Diska

Städa

Tvätta

Rasta hundarna

Köra till aktivitet

Hänga tvätt

Åka och tvätta bilen

Göra i ordning barnens väskor inför morgondagen

Duscha

Rasta hundarna

Somna ca 23

Medan hans dag så ut:

Vakna mellan 11-12

Spela dataspel

Åka hemifrån 15-01med kompisar/hobby

Han ville dessutom aldrig umgås eller ha sex, så jag kände att han inte tillförde något alls.

Numera bor jag och barnen i en praktisk lägenhet, har hundarna på dagis och barnen har gångavstånd till allt. Jag har dessutom råd att jobba deltid, och tid att gå på gym och träffa vänner.

Barnen har han varannan helg (knappt) men de märker ingen skillnad egentligen, de såg ju aldrig honom annars ändå.

Vi passade nog inte riktigt ihop från början. Han var lite av en ensamvarg och valde att inte ha en relation efter skilsmässan. Men framför allt var han inte snäll mot min äldste son, han fick en depression, sökte inte hjälp och hela familjen fick lida. Sedan gick han till läkare och fick medicin, men han borde ha gått i terapi också. Det räckte liksom inte och han började dricka.

Det är 14 år sedan. Jag har alltid mått bra efter att vi separerades, kände mig bara lättad. Hittade ny partner efter tre år och har en bra relation.

Inget stort problem för barnen, många av deras kompisar hade skilda föräldrar, så de såg det inte som något dramatiskt. Ena sonen har depression, men det verkar snarare ärftligt i släkten än att det skulle bero på skilsmässan.

Aldrig! Borde ha gjort det tidigare. Men på andra sidan var det skönt att kunna vara helt säker att göra rätt.

Som rubriken lyder: varför valde ni skilsmässa?
Mina känslor förändrades från kärlek till partner till något mer "kärlek till syskon". Eftersom han fortfarande ville ha en normal relation med sex, så blev det ohållbart. Jag valde efter några års smärtsamma diskussioner/funderingar att gå.... (Att mina känslor förändrades berodde mycket på att jag fick dra ett tungt lass med hem och barn - och han tittade på tv. Jag såg honom som en lat men snäll familjemedlem som bodde på samma adress. Dessutom har vi ganska olika grundvärderingar som blev tydligare ju äldre vi blev. Jag var fortfarande tonåring när vi blev ihop.)

Hur länge sen är det? Hur mår ni nu?
Fyra år sedan separationen påbörjades och två år sedan den slutfördes. Vi mår båda fruktansvärt dåligt.

Hur reagerade era barn? Hur mår de idag?
Barnen blev ledsna, men har inte pratat så mycket om det. De tycker det är jobbigt att vi är så ledsna. Boende och vardag har löst sig på ett bra sätt. (Barn i övre tonåren.)

Har ni någonsin ångrat ert beslut?
Jag ångrar mig varje dag (fast vill ändå inte bli ihop igen). Jag har sårat och förstört livet för någon jag tycker väldigt mycket om. Och dessutom förgäves eftersom jag är minst lika olycklig nu som innan vi separerade. Livet känns förstört och jag vet faktiskt inte om jag någonsin kommer bli glad igen. 

Många som nu nickar belåtet här på Familjeliv, eftersom jag inte skilde mig med en "godkänd anledning".... Jag vet att jag får skylla mig själv.

Men va? Hela ditt inlägg skriker av hur många anledningar till skilsmässa som helst. Ser du inte det själv?

Och vad beträffar din ånger.. HAN har ju sårat dig länge genom att inte ta sin del av ansvaret. Eller hur? Varför skulle hans känslor vara viktigare än dina?

Nu var det ju hans beslut men är så glad över att det hände! Han avslutade för att vi inte hade någon gnista kvar. Och det var ju helt sant. Mer som syskon och jag tyckte det kändes obehagligt att ha sex med honom. Väldigt bra person men jobbade mycket och såg inte vad som behövdes göra hemma vilket ledde till att jag var frustrerad varje dag.
Vårt barn var så litet så han minns inte separationen men han uttrycker ändå någon gång då och då att han önskar att vi var tillsammans

Det här är så lustigt, att bli som syskon/vänner för varandra. Känner inte igen mig alls i det. Kan tänka mig att det blir en trevligare skilsmässa av det än där man fortfarande ser varandra som partners men där man tappat respekten och där någon är otrogen och ljuger friskt. Sorgligt när det finns barn med i bilden men kanske mindre annars.

Jag tyckte det var sorgligt ändå och var jätteledsen men då just för att jag tänkte på och oroade mig hur det skulle påverka vårt barn.
Visst det blir kanske lättare att samarbete men det känns ändå som en sorg o ett misslyckande

Vi skilde oss för att vi(iaf jag) inte var attraherad av mitt ex längre. Jag såg honom mer som en nära vän. Jag väntade många år innan jag valde att lämna. För varje år kände jag mig olyckligare och olyckligare. Där var jag, i en relation med en otroligt fin man och pappa. Våra grundvärderingar är lika och vardagen flöt på. Han drog det största lasset hemma dessutom. MEN jag kände mig fruktansvärt ensam, kände ingen lust till honom alls och ställde upp på sex några gånger/år. Jag hade verkligen dåligt samvete och var länge arg på mig själv som inte kunde känna åtrå/lust till min man. Skuldkänslorna gjorde allting tungt och tillslut kände jag bara att jag måste ta tag i det, set var inte rätt mot någon av oss att stanna kvar i relationen.

Nu är det drygt ett år sedan vi skildes, vi har en bättre relation idag och båda är mycket gladare. Barnen tog det bra och mår bra(men det kan bero på att vi vuxna fungerar).

Jag ångrar inte en sekund att jag tog beslutet även om jag ibland får gliringar om att jag var egoistisk och berövat barnen en kärnfamilj. Barnen behöver båda sina föräldrar men de måste inte bo under samma tak.

Han misshandlade mig. Därför begärde jag skilsmässa. Tyvärr blev han hundra gånger värre efter det...

Ja, med barn med i bilden så blir det ngt helt annat. De är viktigare än jag själv, förstår precis känslan av sorg av att inte kunna ge dom den uppväxt man vill. Det är svårt att hacka i sig.

Sen så skall man inte underskatta att det blir lättare att ha att göra med exet när skilsmässan inte varit så ful som den tyvärr kan bli, helt i onödan som jag ser det. På ett sätt så hade det varit enklare om han dött istället, då hade jag haft alla fina minnen kvar utan den där svaga svärtan som hänger med numera.

Blir du svartsjuk på exets nya eller är du fri från sånt eftersom ni avslutade inte som partners i den meningen?

Inte alls svartsjuk på hans nya. Det enda jag reagerat lite på att jag vet att han gått på familjerådgivning med sin nya, o då har de ännu inga gemensamma barn. Det ville han aldrig göra med mig vilket känns kasst. Sen har han förändrats som person efter vår separation så vi är ändå oense om en del saker men man får försöka o samarbeta ändå

Mina barns pappa tyckte att jag var en missunnsam gnällig kärring när jag inte uppskattade att han drack sig full varje fredag och lördagskväll för att sedan ligga och spy hela lördagen och söndagen. När vi träffades hade han ett vitt år för att han insett att han drack för mycket (inget jag fick veta förrän långt senare) och sen höll han sig nykter tills andra barnet hade fötts.

Det är många år sedan nu. Det som har varit tufft för barnen är att han har valt spriten före dem, de slutade sova hos pappan rätt snabbt eftersom det var jobbigt när han var full. Så det har blivit enstaka luncher med honom, alltid på deras initiativ.

Det enda jag ångrar är att jag stannade och "försökte" så länge innan jag gick.

Vi skilde oss på min begäran eftersom han runkade till porr och sedan inte ville ha sex med mig. Han förstörde sin naturliga lust och tände bara på skärmporr. 

Det var min fru som valde att vi skulle skilja, hon har en massa ångest och känner att hon inte har några känslor för mig. Fine för mig, jag vill bara att hon ska få må bra och hoppas på att hon kommer att må bättre. Det är min största önskan.

Vi gjordeskiljde oss för drygt 1 ½ månad sen och jag kan säga att jag inte kanske inte må sådär jättebra. Har börjat prata med en underbar Psykolog vilket har hjälpt mig väldigt mycket, känner att jag som person håller på att mogna och börjar älska mig själv igen.

Vi har två jättefina barn, bästa man kan önska sig. Jag tror att barnen mår bra, har en som är 5 år och en som är 1 ½ år. Har pratat lite med 5 åringen och hon tog det lite sådär hårt vid första samtalet, men detr har blivit lite bätre på det hållet.

Jag ångrar 100%, men jag gör detta för min ex skull och att hon ska få må bra någon gång. Jag kommer att alltid stå där med öppna armar oavsett hur framtiden kommer att se ut, hon är fortfarande en del av mitt liv och min familj.

Jag själv önskade att jag kunna gå tillbaka i tiden för att kunna fixa detta, men det går inte. Vilket jag har börjat acceptera nu.

Kom ihåg om det blir en skilsmässa, gör det på ett fint sätt så kommer det att bli bättre sen, ge bara tiden lite tid.

Vi funkade inte i vardagen, hade inte samma syn på städning, ekonomi, ansvaret för barnen - och vad vi skulle göra på vår fritid. Vi slutade ha roligt ihop, och min sexlust för honom falnade långsamt undan. Vardagen och livet ihop var enormt tungt, som att gå i djup lera....

Vi skilde oss, är idag riktigt fina vänner, men jag har inte ångrat skilsmässan ens en millisekund. Har ny sambo sedan 9 år, där vardagen är helt fantastisk. Vi har roligt, gillar samma saker, hjälper varandra alltid och är sas partners in crime. Numera älskar jag sex, gärna varje dag. Och jag älskar livet!

Barnen tyckte att det var rätt bra att vi skildes. Idag säger mina tonårsdöttrar att de inte fattar hur vi klarade att leva ihop så länge (över 20 år...)