Ni som beviljats KS pga övergrepp- vad svarar ni när någon frågar?

Håller tyvärr också med...

Håller med.

Fast alla som varit med om övergrepp och liknande upplever ju inte saker exakt likadant som du dock...

Det är jag nog inte rätt person att avgöra, är inte speciellt insatt i det här med förlossningsskräck nämligen. Svarade mer på just den personens specifika inlägg eftersom jag tyckte det lät lite märkligt att hon verkade utgå ifrån att hon hade rätt att bedöma huruvida andra som varit med om övergrep var tramsiga i sin förslossningsrädsla just för att hon själv också blivit utsatt för övergrepp och trots det just hon personligen samtidigt själv inte inte upplevt någon så form av rädsla/skräck,  detta pga av att olika människor kan ju reagera väldigt olika på att bli utsatta för likadana händelser.

(Men om jag ska säga vad jag tror: Ja, jag tror att det KAN upplevas som betydligt mer skrämmande att genomgå en vaginal förlossning om man nu mår dåligt till följd av övergrepp tidigare i livet, än att t ex ha samlag tillsammans med en person man känner väl samt känner mycket stark tillit till (t ex make/pojkvän), för tänker t ex att man då kan ta det väldigt lugnt, gå försiktigt fram, maken/pojkvännen kan vara väldigt lyhörd inför hur frun/flickvännen mår och tar det hela, dvs man kan göra det hela helt utan stress och krav osv helt enkelt. Medan jag gissar att en förlossning nog mycket väl kan kännas som en mer stressande, främmande och otrygg situation, där man inte försiktigt kan bestämma takten på samma sätt som när man utforskar varandras kroppar hemma i lugn och ro, samt där det involveras personer som man inte alls känner lika väl som en person som man t ex bott tillsammans med i ett antal år. Men det är alltså bara min gissning, för vet inte egentligen.

Och är för övrigt egentligen skeptisk till kejsarsnitt pga av lyx- och bekvämlighetsskäl och liknande, men tänker mig ändå att det kanske kan vara en viss skillnad på detta och stark rädsla. )

Du är ju bisarr! Snacka om noll inlevelseförmåga eller förmåga att resonera och associera. 

Föd du dina barn och ha det kul medan främmande personer i värsta fall gräver i ditt underliv och använder allehanda instrument, klipper i din kropp, medan du plågas och går sönder, eller som du själv skriver "skiter och spricker". Wow, vilken human och trevlig situation, full av integritet. 

Och just det, år 2000 gjordes klipp på över 20% av alla vf. Så det är inte jättemångas kroppar som är "gjorda för att föda". 

Det är möjligt! Men jag skulle inte vara så säker på det. Jag har inte tittat på åldrar dock. Det man vet är ju iaf att när klippen minskade, så ökade bristningar och rupturer. 

Om kroppen, som du säger, inte längre är gjord för att föda barn när man är 30, då borde ju kejsarsnitt vara rimligt.

Eller är du en sån som tycker att då ska man inte skaffa barn? Med tanke på att medelåldern för första barnet är bara månader ifrån 30 år så skulle ju födelsetalen börja minska väldigt snabbt. 

Tror du folk väntar med vilje?

Du har nog inte förstått. Det är inte det fysiska sprickandet som gör att man återupplever övergrepp. Läs på.

Du kan inte tuta i mig att folk spricker så som vid en förlossning EFTERÅT. Bristningar är en sak. Herregud, det får jag av att bajsa ibland.

Flertalet av dina inlägg - Du låter traumatiserad på det viset att övergreppen hämmat och skadat utvecklingen av empatins olika delar och på djupet hos dig. Eller så är det biologiskt - att din begränsade empati ligger i dina biologiska förutsättningar, som dessutom fått sämsta tänkbara utgångspunkt pga övergreppen. Istället för att uttrycka dig så föraktfullt skulle det vara sympatiskt av dig att bara överväga att andra har en bakgrund som påverkar vare sig man vill eller inte.

Jag var också utsatt. Barnvåldtäkt, andra övergrepp och våldtagen som ung vuxen vid flera tillfällen. Det tog många år innan jag kunde ha sex på ett "normalt" sätt, men det blev gradvis bättre för att bli nästan bra. Så kom förlossningen och förstörde allt, även mitt äktenskap. Jag var 27 och lovad ett snitt pga att inte bli traumatiserad igen och för att jag fortfarande hade extremt svårt för att okända rörde mig på kroppen eller tittade på underlivet, för att inte tala om gyn. Jag blev även smittad av könsherpes som liten flicka och var lovad snitt för det också. Jag bor mellan två BB och vi var tvungna att åka till det närmaste på andra sidan länsgränsen där inte mina uppgifter fanns när vattnet gick, en månad för tidigt. De bara skrattade och sa att det skulle gå bra och envisades med att jag inte hade något utbrott fast jag visst hade känningar. Jag hade aldrig sagt emot någon vårdpersonal, inte då heller förstås, så efter några lama försök om trauma och herpes försvann jag in i värksmärtorna. Det gick tack och lov bra med barnet och min anknytning, men en hel massa annat gick åt skogen efter att ha legat uppfläkt i närapå ett dygn och med en smärtlindring som i princip var verkningslös. Jag fick ändå allt man kunde ta.

Det tog mig åtta år att börja gå till gyn, för något som till slut var nödvändigt. Man faller också till slut ur alla listor för cellprov o dyl. Ytterligare fyra, fem år tog det att sluta kräkas och gråta i bilen hem från gyn eller andra undersökningar där man måste visa kroppen eller bli tagen på. I samma veva vågade jag även söka hjälp för att jag kissade på mig sedan förlossningen. Senare började jag också kunna gå till tandläkaren igen vilket också varit svårt pga övergrepp.

Trauman är inget jag någonsin varit sjukskriven för, inte vek, klen eller sjuklig på något vis och i övrigt ett starkt psyke och 100% arbetsför utan sjukskrivningar hela livet. Men att jag inte fick KS gjorde att jag blev traumatiserad igen, kopplat till mitt underliv och situationen av tvång och negligerad. Sexet i mitt äktenskap var kört. Jag lämnade honom till slut så han skulle få vara åtrådd av någon, då lusten dog helt med det nya traumat. Jag hade velat få ett barn till men har avstått pga behandlingen på förlossningen och rädslan att inte få ett KS andra gången heller.