Min 19åring vill inte jobba eller plugga

Om du inte vill sparka ut honom hemifrån, så börja i alla fall med att kräva mycket hjälp i hemmet - städa, diska, laga mat. Sitter man hemma så ska man tillföra med nåt och inte bara nyttja.

Stäng av internet.

Om det inte beror på psykisk ohälsa (i så fall ska han ju ha hjälp för det), så tycker jag han behöver en spark i ändan! Är man vuxen så kan man sjutton inte parasitera på sin mamma som jobbar och sliter! Han behöver lite tough love, annars går det inget vidare i livet. Från och med nu får han försörja sig själv! (Så hade jag gjort i din sits)

Dagens ungdomar...

Lata o curlade... tyvärr. Inget illa mot dig, de lär av varandra.

Varför inte börja ta betalt för mat, hygienartiklar osv. Löjligt kanske men allt kostar ju.

I värsta fall får du sätta prislappar på allt. En banan 5kr. Bröd med pålägg 10kr osv..

Kan han inte skaffa jobb eller liknande så får han sköta hushållet. Alla måste jobba för brödfödan.

Du kan säkert stänga av elen i hans rum när du är på jobb. Ta med proppen från proppskåpet o skaffa lås.

Hårt mot hårt. Så här kommer det bli nu. Vik inte en tum, tjata inte. Bara konstatera. Du är chef o han är anställd.

Men vad bra! Då behöver han heller inte ha något att spela på, internet, godis/läsk/skräpmat, eller rena kläder och sängkläder. Allt detta ryker tills han åtminståne hjälper till hemma. När han börjar göra det så kan du så smått börja ge tillbaka privilegierna.

Sen bör du också ta ett rejält snack med grabben om hur han mår. En frisk kille på 19 bast fixar och fattar detta själv men din grabb verkar må dåligt.

Har han precis gått ut gymnasiet? I så fall skulle jag (personligen) säga: Okej, ta det här året och fundera vad du vill göra. Men då ska ansökan till högskola vara inne i april, om han inte helt säkert ha andra planer. ETT sabbatsår kan behövas, men bara en gång. Eller kom överens om något annat. Prata med honom om vad han vill göra och när det i så fall blir. Så att du har något konkret och inte behöver tjata många gånger.

Du börjar ta betalt för hans boende hemma. Sätt 1 januari som startdatum. Visa att du menar 100%allvar. Sista ansökningsdag till högskolorna är i oktober så han har tid att bestämma sig för ett basår tex tills han kommer på vad han vill. Vill han inte plugga måste han söka jobb. Åk iväg med honom och prata, försök förstå vad som finns därunder. Du finns där för att hjälpa men 100% av ansvaret ligger på honom.

Den 1 januari säger du att hyran ska in. Om han kan betala föreslår du att sälja saker som han äger. Eller gå till soc. Du är stenhård.

I ärlighetens namn, så skulle du ha börjat redan för 5-6 år sedan. Krav på att hjälpa till hemma, hänga någon tvätt, plocka ur någon diskmaskin, ta en sväng med dammsugaren. Allt sådant som tonåringar kan hjälpa till med, som bor hemma, med yrkesarbetande föräldrar.

Det är inget hotell han bor på liksom!

Nu får du börja med detta nu istället, vid 19års ålder...

Sluta tjata. Sätt istället av tid och ta ett allvarligt snack med din son! Vet han vad saker och ting kostar? (internet/mobilabb./mat/dryck/ett hushåll). Ställ tuffa (re) krav. Hur tänker han själv kring sitt liv de närmaste 1-3 åren? Jobb? Studier? Inkomst?

Är man 19bast, har gått ut gymnasiet, då är man vuxen, han är myndig, han får rösta. Då är det hög tid att ta ett mer vuxet ansvar.

Finns ingen anledning att vänta. Din son kommer att tacka dig längre fram i livet!

Låt han inte slösa bort åren mellan 20-25 med att vandra runt som en zombie utan mening eller mål. Han kommer tappa kompisar, han kommer hamna långt från arbetsmarknaden, han kommer ha svår (are) att träffa en significant other...

Jag var likadan när jag var 19 och nyss hade gått ut gymnasiet. Jag var helt vilsen och visste inte vad jag ville göra. Jag mådde inte direkt dåligt, mer än av känslan att jag var den enda i världen som kände så. Det är många år sedan nu, och som äldre tycker jag inte det är särskilt konstigt att ha en sådan period.