Hej på er!
Är det någon som har erfarenhet och/eller tankar om att bo kvar väldigt nära varandra efter en skilsmässa med barn med i bilden, som ni vill dela med er av? Vi funderar på detta alternativ och väger för- och nackdelar. I vårt fall skulle det innebära på samma gård fast i olika bostäder, och där vi skulle ses varje dag. Både underlättande och utmanande samarbetsmässigt!
Tar gärna emot er input som kanske kan hjälpa till!
Tycker det låter som en riktigt bra lösning. Försök komma överens på förhand om regler och förhållningssätt. Typ bådas rätt till privacy och förklara för barnen vad som gäller.
Syftet är i så fall en mjukstart/övergångsperiod under några år tills barnen är större, för att enkelt kunna samarbeta och hjälpas åt med barnen och gården. Och att barnens pappa får möjlighet att under tiden hitta ett bra boende för honom och barnen (när de är där) på annan plats och inte behöva sätta sig i vilken liten trång lya som helst...
Ja, även om det inte känns så just nu så har du ju rätt i att en ny kärlek kanske kan dyka upp fortare än man tror... (eller aldrig. ) Då blir det ju svårare...hmm.
Tanken är nog god men är det en realistisk plan? Just nu vill ni varandras väl och ve men har ni tänkt nån plan om det faktiskt inte funkar? Kan ju dyka upp många faktorer som gör att saker skiter sig . Jag skulle själv vara oerhört försiktig att sätta varandra i beroendesits när ni en gång valt att separera. Ni vet inte hur omställningen från par till föräldrar faktiskt påverkar er alla.
Jag skulle välja att bo ihop tills en permanent bostad faktiskt finns för en av er och sen ta separationen där och då.
Tror inte alls på att utsätta barnen för två separationer , det kan bli väldigt fel.
Tycker det låter som en riktigt bra lösning. Försök komma överens på förhand om regler och förhållningssätt. Typ bådas rätt till privacy och förklara för barnen vad som gäller.
Ja precis, riktigt viktigt att tänka till kring detta och ha en plan, samt uttrycka det på rätt sätt till barnen!
Förstår din tanke. Har också ett observandum kring att vara i (fortsatt) beroendeposition. Är också rädd att det kan bli fel, det är ju tänkt att hjälpa barnen, inte stjälpa. Samtidigt kommunicerar vi mkt kring det och är transparenta mot varann. Vi är också av samma åsikt att vi inte har minsta intresse av att starta om med någon form av bonusfamilj. Så det kommer inte bli tal om ngt samboskap, i så fall mer träffas och umgås med en ev ny partner...
Men exakt, från par till enbart föräldrar... klurigt. Förvisso har vi levt distanserat länge med skilda sovrum mm så frågan är om skillnaden blir så dramatisk...
Den största skillnaden är ju att inte längre tänka som en familj och enhet. Ni är från och med nu två separata familjer med egna förhållningssätt. Separata ekonomier och du tar dina egna beslut och han tar sina och ni har inte längre rätt att lägga er i varandras privata beslut.
DET är en utmaning, hur bra vänner ni än må vara och det är där det kan bli gnissel som gör att ni måste ha en plan B.
Så även om ni nu har separata sovrum är det milsvidds skillnad från att vara på riktigt separerade.
Och ja även dejting och ny kärlek kan komma från ingenstans. Min exman och jag har skilt oss och han var den som ylade och skrek att han vägrade skiljas, jag var hans livs kärlek osv.. Skilsmässan har inte gått igenom än och piff från ingenstans så presenterar han en ny flickvän.. Han som för tre veckor sedan var så lessen för att vi skulle skiljas.
Så jag råder er till att tänka ordentligt på det här. Ni måste ha en utväg om det skiter sig om ett halvår.
Ja, håller med - en plan B måste upprättas. Vi har diskuterat detta och har en alternativ plan som han verkar helt införstådd med. Men man är ju ändå lite tvek; när det verkligen kommer till kritan, följs den planen då utan groll?
Det är ju ett så konstigt fenomen det där, det du beskriver att din man gjorde. Det verkar ju inte vara helt ovanligt, särskilt hos män.... de klamrar sig desperat fast allt de kan, men sen helt plötsligt är man "ersatt".
Syftet är i så fall en mjukstart/övergångsperiod under några år tills barnen är större, för att enkelt kunna samarbeta och hjälpas åt med barnen och gården. Och att barnens pappa får möjlighet att under tiden hitta ett bra boende för honom och barnen (när de är där) på annan plats och inte behöva sätta sig i vilken liten trång lya som helst...
Ja, även om det inte känns så just nu så har du ju rätt i att en ny kärlek kanske kan dyka upp fortare än man tror... (eller aldrig. ) Då blir det ju svårare...hmm.
Jag tänker lite så här att nu när barnen är mindre så är det ju bästa läget att vara flyttbar.
Om några år har de etablerat sig i skolan, fått kompisar, har fritidsaktiviteter etc och inte lika självklart längre att då bryta upp och flytta.
Om det ska vara en övergångsperiod måste ni vara noga med att den är tillfällig och tidsbegränsad och att den tiden inte är förhandlingsbar. Och att ni båda två under tiden aktivt letar permanenta lösningar på boende.
Ja det är ju det som är frågan. Kan plan B göra saken värre om ni redan hamnat i groll? Kan er överenskommelse bli en källa till ännu mer skit? Att sabotera för varandra pga besvikelse? Nån stövlar in hux flux med nya förutsättningar och nya krav och så står man där och är grundlurad även på plan B.
Det gäller att båda tjänar på en plan B/överenskommelse och att det är vattentätt. Det är ju bara ni som vet hur ni funkar när ni är arga o besviken på varandra.
Nu när min exman vänt åsikter bara sådär är jag tacksam för att vi har en plan B i äktenskapsförord. Då kan jag känna mig trygg i juridiken och veta att hans plötsliga intresse för bodelning ( pga eventuellt ny sambo) inte kan bli en källa till gräl. Han får tycka vilka vansinnigheter han vill om hus o prylar och jag behöver inte bry mig då en utomstående sköter juridiken.