behöver relationsråd
Hej!
Är en kille på 30 som lever i en relation med en tjej sedan 8 år tillbaka. Vi har ett barn ihop på 2 år och han är det bästa som har hänt mig.
Det som gör mig mer och mer fundersam över hur jag ska orka leva i denna relationen för evigt är att jag och min sambo är så otroligt olika. Hon är väldigt introvert, vill egentligen bara umgås med sina föräldrar (min relation till dem kommer senare). Hon har några tjejkompisar som bor i samma stad som oss, men dem kontaktar hon kanske en gång i halvåret sådär. Hon vill mest vara hemma eller hitta på saker med sina föräldrar. Jag är tvärt om, jag är social, vill umgås med vänner då och då, bjuda på middagar osv. Detta sida får jag trycka tillbaka eftersom min sambo inte vill träffa folk. Jag känner att jag kvävs av att bara umgås med henne och hennes föräldrar.
Nästa grej är att hon är otroligt snål. Vi har en väldigt bra ekonomi, där pengar inte är något problem alls. Problemet är att hon tycker i princip allt är slöseri på pengar. Vi reser aldrig någonstans, och om vi gör det så är det budget budget budget, även om vi skulle ha råd att unna oss ett bra boende eller en smidigare resa dit osv.
Sexuellt är vi på helt olika nivåer, men det är det minsta problemet för min del, jag har inga problem att leva i celibat i perioder för att hon inte är sugen.
Hennes föräldrar är ett särskilt kapitel i sig. De tar en så otroligt stor plats i vårt liv, de är hemma hos oss 2-3 gånger i veckan, i princip alltid oanmälda, och de tar sig friheter som får mig att explodera. Det händer ganska ofta att jag hittar hennes far i vårt förråd när jag kommer hem från jobbet, där han "städar", för att han tycker att det ska se ut på ett visst vis. En annan episod var när vi letade hus, och sambons föräldrar fick minst lika mycket inflytande i beslutet som jag hade, i vissa fall större. Jag har försökt ta upp detta några gånger, men min sambo går ihop i försvarsställning så fort jag nämner det, och vägrar att prata om det.
Jag vill inte att min son ska behöva växa upp med föräldrar som inte bor ihop, men jag vet fan inte vad jag ska göra. Jag mår dåligt i situationen som den ser ut nu, det känns liksom som att jag drunknar på något vis. Personen jag egentligen är har under så lång tid blivit tillbakatryckt att jag inte längre känner igen mig själv. Jag har ingen glädje (förutom mitt barn) längre. Jag märker hur jag blir sur och butter, något som jag egentligen är motsatsen till.
Har FL några råd?