Önskar tips från erfarna (långt)
Hej. här kommer ett långt inlägg. Jag vänder mig till familjeliv i hopp om kommentarer o input från vanligt folk. Jag känner mig ensam och har ingen att tala med. Har dålig kontakt med min familj, har försökt ta upp ämnet med min mor men vi har inte den sortens relation. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, samtidigt skäms jag lite för egentligen har jag ju ett bra liv med tak över huvudet, utbildning och mat på bordet.
Skriver från mobilen och ber om ursäkt för stavfel.
Ok. Jag är 27 och vet inte vart jag ska ta vägen. Jag var en högpresterande elev med en ljus framtid hela grundskolan, sen fick jag insomnia sommaren efter studenten och livet blev sig inte likt men det gick vidare. Jag haltade mig genom en kandidatexamen o träffade min nuvarande partner år 2 på utbildningen, en norrman. Ingen har någonsin gett mig så bra orgasmer och jag tyckte jag slog ihop flera flugor i en smäll genom att ganska omgående flytta till honom i norge och läsa sista året på distans då det var tråkigt med distansförhållande med 8+timmar i avståndsskillnad. Jag var inte förälskad i honom och var tydlig med det men samtidigt har jag från början sett honom som en oslipad diamant och väldigt bra pappamaterial och jag är väldigt glad i honom. Sen har jag svårt för känslor så kag tänkte att det kanske växer fram något djupare med tiden. Kärlek kommer ju i månha former varav blixtförälskelse inte är den mest stabila.
Jag trivdes inte i norge och min utbildning gav inga kvalificerade jobb. Efter ett års jobbsök och Depp (jag slet fortfarande med insomnia vilket gjorde livet mörkt i allmänhet) så längtade jag hem. För mig är jobbmöjligheterna i sverige goda,mycket bättre än i norge som ligger efter.
Jag tog hursomhelst ett sommarvikariat i mina älskade norrlänska hemtrakter, insomnian gav vika och vikariatet blev förlängt över vintern och sedan åkte jag till honom för att finna ut om/hur vi skulle fortsätta vår relation. Försökte väl göra slut för bådas bästa men väl hos honom fick jag ett (för min utbildning orelevant) årsvikariat i staden och vi tänkte att det kunde vara inkörsporten till något större, samtidigt som det gav oss tid att vara tillsammans och planera vidare. Nu har året snart gått och jag får ångest av att känna hur jag kastat mina 4 års utbildning i sjön för ett skitjobb i norge.
I somras kom jag på min pojkvän med att dejta en annan tjej online. Han har tidigare haft kontakt med henne och jag har då bett honom berätta för henne att han har flickvän. Något han inte gjort, istället hade det eskalerat till sexchattar, telefonsamtal och planer om att träffas irl. Självklart väldigt sårande att hon varit den första o sista han kontaktat morgon o kväll även när jag sovit vid hans sida. Kanske extra sårande då jag litat 100%på honom då hans ex var otrogen mot honom och jag från början varit tydlig om att jag vill ha en ärlig relation. Han skämdes otroligt och menade att han aldrig skulle kunna gjort något irl och att det var för att få upp självförtroendet. Jaja, det är förbi nu och jag försöker gå vidare men det skaver fortfarande. Som jag sa till honom: om vår relation nu är osäker, borde han då inte arbeta på att vårda och förbättra den istället för att gå bakom ryggen på mig?
Alla mina (få) vänner o familj säger att jag borde återvända till sverige och satsa på ett relevant jobb, och det tycker jag också men min pojkvän vill inte följa med. Han har alla sina barndomsvänner o sin familj i hemstaden där han bor och vill inte ta risken att åka till sverige. Mina föräldrar är skilda och min familj utspridd, dessutom har jag som sagt inte så bra relation med dom.
Alltså, jag dagdrömmer om att gifta mig och få barn med den här klumpedunsen och hans online-snedsteg kändes som ett wakeupcall för oss båda men jag vet inte hur jag ska lösa situationen med framtida jobb, boende och familj.
Jag har sökt distansstudier till våren och om jag stannar i norge kan jag kombinera det med att kanske bli spring-vikarie på min nuvarande arbetsplats vilket är positivt ekonomiskt och emotionellt då jag slipper dra flyttlasset till någon okänd plats i sverige samtidigt som jag avskyr den norska smutsiga staden vi bor i och som han älskar.
Och vad gör jag sen? Med vidare utbildning ökar mina chanser till intressantare jobb i sverige, men om jag ska hitta något i norge i det området måste jag först iaf ha några års erfarenhet från exempelvis Sverige att visa till då det till största del är chefsjobb i norge. Så då ska vi fortsätta ha distansförhållande i 3 år till innan jag ska flytta tillbaka till den där trånga norska skitstaden? Och sikta på barn vid 35 och hoppas att vi fortfarande vill samma i vårt osäkra förhållande? Nej, jag orkar nog inte leva det livet i väntan.
Vi har letat hus länge i norge men det är ju fördjävligt mycket man får punga ut för ett fult fuktskadat ruckel på en bergssluttning i norge. Alltså att stanna i norge är bra för min pojkväns karriär, får vi barn har vi också hans familj nära. Men alla mina drömmar är knutna till norrland, den långa solnedgången, de mjuka kullarna, stora skogarna, det behagliga klimatet, stjärnklara vinternätter och inte minst billiga hus med stora marker för jakt och skogsbruk.
När jag frågar min pojkvän vad han drömmer om och vilka ambitioner han har så svarar han att han vill ha barn med mig och få ha ett hälsosamt liv (utan sjukdom etc). Jag kan tycka att han saknar drivkraft, för om hans största dröm nu vore att bilda familj med mig så borde han väl aktivt uppmuntra det? Planera för när det skulle passa, fria till mig, aktivt söka passande boende (vilket jag gör) eller ja... Lösa det? Kan han tänka sig att söka jobb i sverige o bo där några år (inga problem då det är brist i sverige på såna som han)? Men nej, han svarar inte när jag frågar och är den tysta manstypen som verkar tro att allt glöms bort om man sopar det under mattan.
Hans ovilja att prata om framtidsplaner gör mig galen då det för mig är stora frågor som berörs beroende på vilket land vi bor i och när. Jag är 27 och skulle kunna tänka mig ha barn hus och hund redan nu, han har velat ha barn med mig sedan vi träffades. Det känns som att jag går och väntar på att han ska våga bestämma sig för något. Antingen sälja lägenheten o köpa hus i norge, eller flytta till sverige. Eller göra slut. Jag fattar inte att han inte gör slut med mig om vi inte kommer någonstans? Han säger att han är nöjd bara han får vara med mig, men han vill inte följa efter mig.
Jag har försökt göra slut flera gånger då det ibland känna som att vi kommer från olika planeter med olika mål i livet men jag vill liksom att det ska vara ett gemensamt beslut och att han n ska förstå varför. Men när vi typ nästan gjort slut så gör det så ont att vi ser det positiva i vår relation och bestämmer oss för att fortsätta försöka lite till. I slutändan tror jag att vår relation är stark men ovissheten tar kål på mig nu när jag är utan relevant fast jobb och väldigt väldigt långt bort från mina drömmar.
