Ja du vad gör man då.
Jag tänker så här, att du ska göra det som är rätt för dig.
Jag känner så väl igen känslan, skillnaden är att jag inte är rädd för ensamheten.Trivs rätt bra ensam, har ganska många projekt jag skulle vilja ta tag i nu.
Mitt problem är väl mer att jag vet att jag krossar en dröm, en familj och så klart en man som jag bryr mig väldigt mkt om. Han är dessutom en riktigt bra man och frågan är om jag kan rasera hela hans tillvaro.
Det är den hårda sanningen!
Vågar knappt nämna hur jag känner för jag ser att han blir ledsen och sviken in i själen.
Men åter till dig, jag har varit ensam tidigare och det är inte så farligt. Man vänjer sig och hittar sin rytm i vardagen.
Kan ni dessutom vara vänner så är allt vunnet, barnen får två lyckliga föräldrar.
Klart att man får en annan livsstil ekonomiskt, men man rättar mun rätt snabbt.
Kom på en till sak som jag har tänkt på ang bra män. Jag är lite små rädd för dating av massa okända människor, tänker att en galning kan dölja sig bakom en profil. Det är säkert väldigt jobbigt när man är singel, att våga träffa en ny man. Är rädd att jag skulle föredra selibat eller när lusten faller på, vilja vara med någon jag redan vet vem personen är.
Nu har jag lite problem med tilliteten, vet att andra kan träffa ngn random bara så där, tror dock inte jag skulle fixa det.
