Jag var otrogen...
Jag och min sambo har varit ett par i 25år, ett barn. De senaste åren har livet blivit lite trist och jag har tappat lusten vilket naturligtvis har orsakat gräl. Min sambo tycker att jag borde bara "kämpa på" och att lusten kommer nog men jag orkar bara inte. Men med ett krävande jobb, sömnbrist, sjukdom, olika tidtabeller osv så vill jag bara sova. Sambon tycker att alla dessa är svepskäl. Vet inte om jag på riktigt älskat honom på länge men tycker dock han är ok, som vän och sambo.
I fjol träffade jag en annan man. Gick på luch, fika, träffades hos honom några gånger, men hade inte sex. Det kändes skönt att inte hela tiden ha någon på mig - man kunde prata, ligga bredvid varandra, göra saker utan att jag var pressad av att ligga med honom. Gjorde allt detta i smyg förstås, blev fast och min sambo blev urförbannad av att jag varit otrogen och svikit honom. Vilket jag förstår, men blev litet kär i den andra mannen och kunde bara inte låta bli. Känner mig helt skit och inser ju att jag gjort fel. Svikit min familj.
Det blev så att jag flyttade bort ett tag då jag kunde helt enkelt inte stå ut med frågorna, anklagelserna, skitet hemma. Allting gick fel, sambon lät mig inte träffa barnet, bombarderade med meddelanden där han förhörde mig, skyllde mig, vände alla mina ord emot mig, berättade vilken dålig mamma jag osv. Till sist och slut gav jag upp, orkade inte kämpa för att klara mig ensam och flyttade tillbaka.
Nu har jag inget eget liv. Sambon kollar och dubbelkollar allting jag gör, vill veta vem jag träffar, vem jag pratar med och vad jag pratar om med mina väninnor. Har inte haft kontakt med mannen och har försökt be om ursäkt, förklara att det är över men sambon låter inte saken vara! Han hånar mig, påminner mig att jag inte dög till mannen, skäller på honom...och det känns ännu värre då jag ändå tycker om honom men måste ju bryta upp det och lyckades bränna mig här. Jag förstår ju att han inte litar på mig men jag står inte ut! Felet är ju mitt men tycker att sambon reagerar för starkt och har faktiskt märkt att det kanske bor en liten narcist inne i honom. Han kommer aldrig att glömma det jag gjort fel och kommer i evighet att påminna mig om det!
Vet inte varför han ville ha mig tillbaka - kanske för att visa att han är "kungen" och har makten över mig? Han bestämmer och allt jag gör eller säger blir fel. Han vrider mina ord och har faktiskt märkt att jag har jättesvårt att minnas saker, orkar inte koncentrera mig och reagerar starkt direkt då han påpekar om något han tycker jag gjort fel igen. Orkar inte gråta mer, orkar bara inte bry mig. Kan bara inte längre hantera mitt liv!
Oftast önskar jag bara att jag inte vaknar på morgonen men gör det för barnets skull. Har ingen kraft kvar i kroppen att ändra det här - känns att jag använde allt jag hade för att komma iväg och nu när jag är tillbaka hos sambon och mitt liv är slut.
Sofia