Kär i upptagen man, ett 7 mån långt helvete
Hej. LÅNG & rörig historia: Jag skilde mig för 7 månader sen.. I samma veva träffar jag då en man genom jobbet. (Vi kan kalla honom A) Vi hade bara pratat i telefon tidigare, jag hade alltid väldigt trevliga och lättsamma samtal med honom.. En dag ska jag till honom på möte & när han går mot mig är det som om att det slår blixtar mellan oss, jag har ALDRIG känt en så stark attraktion till någon i mitt liv. Det mötet varade i 2 timmar. Vi pratade om ALLT, det kändes som om att vi känt varandra en evighet.. Han gjorde mig knäpp. Jag blev blixtförälskad & kunde för inget i världen få honom ur skallen. Samma eftermiddag mailar han mig och min kollega, tackar för det trevliga mötet och önskar oss välkomna när helst vi känner för det (eh ja min stackars kollega satt med under mötet och det var som om att hon var osynlig, vi hade bara ögon för varandra.) Jag svarar då på mailet, UTAN min kollega som kopia.. Ville ju så gärna prata mer med honom. (I efterhand har han berättat att han satt och tänkte ?snälla, snälla svara utan kollegan som kopia?) Han svarar glatt på mitt mail och ställer privata frågor, om jag bor kvar där jag växte upp osv, eftersom att det visade sig att vi växte upp bara några kilometer från varandra och har gemensamma vänner.. Vi mailar fram & tillbaka under dagen och dagen efter. Under helgen som kom tänkte jag på honom varje vaken minut. Vi ses på måndagen, eftersom att jag ringer honom och säger att jag ändå skulle på ett möte i närheten av hans jobb, frågade om han hade tid för en kaffe. Den koppen kaffe tog timmar & jag var så lycklig. Så jäkla kär, jag svävade på moln. Vår kemi är från en annan värld. Vi ses dagen därpå, vi kysser varandra & såhär fortsätter det i flera veckor. Vi ses i bilen, gör allt förutom att ha sex.. Och ja, jag vet hela tiden om hans sambo och deras barn. (Snälla gå inte på för detta, jag är inte en sån tjej. Jag HATAR otrohet, men jag kunde inte stoppa mina känslor. Det gick inte. Omöjligt. Varje tanke på att vara utan honom var som knivar i mitt hjärta) Vi är enormt kära i varandra, ses varje dag om så bara för fem minuter.. Pratar i telefon och sex-textar.. En dag upptäcker hans tjej våra sms, som han glömt radera. Hon blir såklart helt galen, han berättar allt (inkl att han är kär i mig) men säger att vi avslutat det. Till mig säger han att vi måste sluta ses såhär till han vet vad som hnder hemma. Jag blir såklart förkrossad. Hon vill fortsätta. Meeeen, vi ses på en utekväll i början av sommaren & såklart sover han hos mig. Vi ligger för första gången.. I 3 månader hade vi hållt oss. Jag misstänker att hon förstod var han sov, men hon blundar för det och förlåter igen. Jag vet att hon vet om mig, men varför och hur jag vet, att hon vet, kan jag inte skriva här då det blir uppenbart vilka ?vi? är.
Jag börjar efter sexet misstänka att jag kan vara gravid, eftersom att min mens är sen. Den är aldrig sen. För mig är valet självklart, skulle aldrig i mitt liv behålla om det vore så. Vill inte för något i världen behålla ett barn i denna situationen, stackars barn. Jag berättar för honom att mensen är sen & hör inte ord från honom. Ingenting. Han frågar inte hur jag mår, om mensen kommit eller så.. Han går typ under jorden. Jag hör inte heller av mig, eftersom att jag tycker att det borde ligga i hans intresse huruvida jag fått mens eller inte med tanke på att det är lika mkt hans ansvar om jag är gravid. Det visar sig att jag är gravid. Jag messar en bild på testet till honom, han ringer och skämtar typ ?haha ja jag fick en bild på ett test! Vad betyder två streck?? Jag förklarar läget och hör hans panik ?Ehh okej. Shit. Vad tänker du göra?? Jag svarar typ ?Vi är två om detta, men jag vill inte sätta ett barn till världen i en situation som denna? han menar på att han inte är redo för ett tredje barn. Tiden går & han hör inte av sig alls i stort sett. När jag bokat tid för abort får jag ett tidigt missfall, tack o lov.
Skriver då ett jävligt argt sms till honom om att jag fått missfall & får något i stil med ?Åhh förlåt att jag inte stöttat dig tillräckligt, har varit så chockad och kluven i vad jag ska göra.. Du förtjänar det bästa i världen och jag är så ledsen över att jag inte hört av mig. Snälla säg till om jag kan göra något?
Jag svarar att han aldrig någonsin igen behöver höra av sig till mig igen.
En dag i slutet av sommaren är jag hundvakt och ute på promenad.. Helt plötsligt kör A förbi, han stannar, vänder och kör tillbaka. Kommer ut. Vågar knappt hälsa, frågar om han får krama mig. Jag kramar honom, men backar liksom med hela kroppen under samtalet. Jag darrar i hela kroppen.. Vi pratar 5-10 minuter, innan han måste hem till familjen. Jag ringer min kompis och storgråter. Vilken chock. Och helvete vad han är snygg.
Vi pratar till och från jobbrelaterat, med inslag av flört under sommaren och nu början av hösten. Jag behöver komma dit på möte, men känner mig okej. Ändå stark. Jag träffar en annan kille som jag tycker om, men det blir liksom inte ?det där? och jag får avsluta det igen. Jag kan inte få A ut ur mitt huvud. Han har gjort något med mig som jag inte kan beskriva, men konstigt nog har jag kunnat hålla avstånd till honom ändå sedan missfallet.. Kunnat må bra ändå, fokuserat på annat än honom. Meeeen Vi ses igen på en utekväll nu i oktober & han följer med mig hem, såklart. Vi pratar i timmar, pussas, håller om varandra.. Vi pratar om det vi känt för varandra, det var något magiskt, något vi aldrig känt innan. Han berättar att han blev kär i mig ?på två jävla minuter? under det där mötet. Vår kärlekshistoria var som i en film.. Han håller om mig till jag somnar & vi gör inget mer än att kyssas den kvällen. Han åker hem tidig morgon & sen har vi såklart pratat varje dag sen dess. (Jag sa under kvällen att jag VARIT så jävla kär, och att jag inte känner samma längre, att jag är lättad över det.) Han börjar alltid höra av sig mer när jag backar. Säger att han vill vara med mig, att han inte kan vara utan mig.. Han vill inte leva livet utan mig i det. Hans tjej har efter utekvällen såklart misstänkt att han var med mig och de pratar om att flytta isär, trots att han inte erkänner något. Vi ses på en lunch onsdagen efter helgens utekväll. Pratar om allt, skrattar osv. Jag säger att jag inte kan träffa honom på detta viset igen, inte förrän jag har ett besked från honom gällande hans flickvän. Jag vill inte göra så mot mig själv, eller henne, igen. Vill inte må skit ytterligare ett halvår. Han förstår det, men säger ändå att vi kanske kan vara vänner. Ses då och då, prata om livet som vi alltid gör. Självklart tycker jag att det är en bra idé och vi fortsätter vår kontakt. Den utvecklas till att han hör av sig hela tiden, så som vi gjorde i våras. Vi pratar om att ses och fika till helgen osv. Nu är jag så in i helvetes kär IGEN. Trots att vi bara pratar när vi ses nu, inga pussar eller så. Varför gör jag så mot mig själv? Jag vet vad folk kommer att skriva ?Skit i det, lämna honom? osv. Men dessa känslorna är så starka. Jag kan inte hindra det. Vill bara vara med honom.. Vill att hans tjej ska veta att vi ses igen, för hennes skull och såklart för min. Vet inte var jag vill komma med detta inlägget, vill nog bara skriva av mig. Och kanske få prata med andra som varit i liknande sits, vad gjorde ni?
Till er som vill skriva att jag är dum i huvudet som gör så mot hans familj, gör inte det. JAG VET. Jag vet att jag är hemsk som gör såhär.
