Hej!
Jag är 29 år och är mitt i bebisverkstan för att lyckas bli gravid med första barnet. Har försökt några månader utan minsta plus på stickan... Vore kul att dela denna resa med några som är i samma situation. Är du en av dem? :)
Fick just ett ultraljudsklipp upp i ansiktet via messenger från min 3:e vän, den 3dje gravida i det kompisgänget jag har och det gör så jäkla ont i hjärtat. Jag skäms verkligen över mina känslor för att jag inte längre kan känna någon glädje då det är allt jag drömmer om själv. Det känns som att jag håller på att tappa bort mig själv i allt dethär. Det känns som att jag håller på att isolera mig totalt från allt och alla för att undvika att det ska lysa igenom hur trasig jag känner mig i själen... Är det någon som känner igen sig? Vad gör ni för att inte gå under i denna längtan? Ursäkta för världens deppigaste inlägg:/
Hej alla!
Jag är ny här och hoppar gärna in i tråden. Jag är 35 och vi har försökt bli gravida sen i mars och inget har hänt. Jag känner i kroppen och ser på flytningar att jag borde ha ägglossning, men testerna visar inget. Är på dag 17 idag och testerna visar inget, (har en cykel på 31 dagar) så hoppas bara att jag har sen ägglossning.
Min bästa kompis berättade igår (genom att skicka bild på sitt plus) att hon var gravid (de har lyckats jättesnabbt) och jag har typ gråtit sen dess. Jag är så avundsjuk!! Jag är såklart glad för hennes skull och samtidigt har jag sorg för att vi inte lyckas. Längtansblåblomma jag förstår verkligen vad du menar och hur du känner kring att du isolerar dig. Jag vill helst bara sjukskriva mig och sova...men det hjälper väl inte.
Har Bim 25/11 men har tappat hoppet känns det som...
Underbart iallafall att få skriva av sig och läsa att jag (tyvärr) inte är ensam. ??
Kram på er
Inte behöver du be om ursäkt heller! Det är ju helt naturligt att du känner så! Du är ingen dålig kompis eller människa för att du känner så! Undvik ALLA situationer som får dig att må dåligt. Det kan bara du ta ansvar för. Man kan ju inte förvägra andra att känna glädje med sin graviditet (på samma sätt som du kommer glädjas när du blir gravid förhoppningsvis).
Min kusin ringde och babblade om barn, jag var så less och hon vet inte om att vi har det svårt så jag lade helt sonika på och skickade ett ursäktande sms senare att jag har en trasig telefon. Jag höll på att kräkas och kände att jag måste få ett slut på hennes snack, och vips blev det tyst när luren lades på.
Försök höra sånt som du tycker om! Med din partner, vänner/släkt etc som förstår din situation och som inte smetar im sin babyslycka.
DU ÄR HELT NORMAL!
Om jag gör! Vet exakt vad du menar.. även fast man försöker vara den större personen och glädjas med dem så blir de inte genuint. Jag gav mig själv en break och sa du behöver faktiskt inte alltid vara den bästa vännen i alla lägen. Tror säkert dom skulle förstå om dom hade varit i samma sits eller visste om hur man kämpade.. va inte för hård mot dig själv!
Hej alla!
Jag är ny här och hoppar gärna in i tråden. Jag är 35 och vi har försökt bli gravida sen i mars och inget har hänt. Jag känner i kroppen och ser på flytningar att jag borde ha ägglossning, men testerna visar inget. Är på dag 17 idag och testerna visar inget, (har en cykel på 31 dagar) så hoppas bara att jag har sen ägglossning.
Min bästa kompis berättade igår (genom att skicka bild på sitt plus) att hon var gravid (de har lyckats jättesnabbt) och jag har typ gråtit sen dess. Jag är så avundsjuk!! Jag är såklart glad för hennes skull och samtidigt har jag sorg för att vi inte lyckas. Längtansblåblomma jag förstår verkligen vad du menar och hur du känner kring att du isolerar dig. Jag vill helst bara sjukskriva mig och sova...men det hjälper väl inte.
Har Bim 25/11 men har tappat hoppet känns det som...
Underbart iallafall att få skriva av sig och läsa att jag (tyvärr) inte är ensam. ??
Kram på er
Ja okej, så jag tänkte att man skulle göra!!!! :) Tack för infon, då börjar jag så fort jag har fått min höjning!
Jag förstår sååå väl! Ja alla här inne förstår nog! Det blir enorm press...allt det roliga blir som förbytt till fabriksmonotont produktions sex. Börja gärna innan blinket, spermierna kan ju leva upp till 5 dagar i en. Sen fortsätter ni dagligen när den börjat blinka. ÄL sker ju 24-48 h från det att du får utslag på stickan MEN eftersom du mäter på morgonurin så blir det inte exakt. Stickan mäter bara hirmonnivån men den säger inget om när du peakar.
Fick just ett ultraljudsklipp upp i ansiktet via messenger från min 3:e vän, den 3dje gravida i det kompisgänget jag har och det gör så jäkla ont i hjärtat. Jag skäms verkligen över mina känslor för att jag inte längre kan känna någon glädje då det är allt jag drömmer om själv. Det känns som att jag håller på att tappa bort mig själv i allt dethär. Det känns som att jag håller på att isolera mig totalt från allt och alla för att undvika att det ska lysa igenom hur trasig jag känner mig i själen... Är det någon som känner igen sig? Vad gör ni för att inte gå under i denna längtan? Ursäkta för världens deppigaste inlägg:/
Åh, tack för din förståelse och fina ord. Jag känner igen mig till hundra procent i din situation med din vän! Man vill vara glad, samtidigt som man går i tusen bitar.. Inte helt enkelt... Och sen att behöva bli påmind om den där växande magen när ens egna fylls av ett tomt hål:/
Jag har också försökt sen i våras, och trots utslag på tester, temp höjning, sekret metoden så verkar ingenting vilja fastna där inne.. :( jag har bim om några dagar men känner precis som du, hopplöshet.. Varför skulle det bli någon skillnad denna månad? :(
Vilka tester använder du? Jag tycker att clearblue tester känns lättast att läsa av.. Hoppas att du snart får utslag på testet! Förstår din frustration! <3
Ja, just nu har jag lust att bosätta mig i sängen och komma ut först när jag fått ett plus på stickan, för att känna någon glädje igen, för både mig själv och andra.. Har liksom kommit in i nån fas av att allt känns meningslöst och att allting påminner om allt man inte har...
Kram och styrka till dig!
Och ja, det är väldigt skönt att inse att det är fler som känner precis likadant som en själv, för ibland känns det som att man är ensammast i hela världen... <3
Åh då har vi bim samtidigt! Förra månaden kom min ägglossning 7 dagar senare och förlängda min cykel med lika länge så det kan ju vara stress som påverkar (tyvärr).. märkte att allt blev som vanligt denna månad igen. Vet inte om det är någon hjälp men hoppas din ÄL dyker upp snart!
Ja visst är det orättvist?! Det känns som att alla mina närmsta vänner plussade på första eller andra försöket. Alla pratar om hur fort det går och hur kompatibla man är.. är inte jag och min sambo kompatibla då? Usch som längtansblåablomnar sa, känns som att man kanske tappar lite vänner under denna period. Jag skärmar av mig och orkar inte umgås med dem när man själv inte kan få känna samma lycka.. kanske egoistiskt men man ju orkar fortsätta själv också! Jag hejar på er och följs gärna åt här på familjeliv med stöttning och allt som kan tänkas behövas <3 tänkte ni söka hjälp efter ett år?