Jag vill ligga med min kollega, är gift

Åh jag känner samma precis! Har ett bra och härligt äktenskap och tre barn, ganska små. Träffade en upptagen man med barn via jobb och vi föll pladask för varandra. Gjorde inget av det och pratade inte om det. Sedan upphörde vår kontakt av naturliga själ då jag gick vidare till annat jobb. Vi pratade vidare via sms och till slut la vi korten på bordet. Uttryckte båda att vi inte ville lämna våra familjer och bröt kontakten. Men hur går man vidare?! Jag tänker på honom jämt. Så jävla tråkigt att inte kunna göra något av det! Förstår att det går över men hur lång tid tar det? Någonstans kan jag känna att vad ångrar man på dödsbädden; det man gjorde eller det man inte gjorde?

Gillar den här tråden! Känner igen mig i så mycket! Är också lycklig med min man och vårt liv med våra barn. Men är så otroligt förtjust i en upptagen man jag träffade via jobb. Vi träffas inte men jag kan inte riktigt släppa sms-kontakten vi har.. Önskar så att vi inte hade setts men nu blev det så. För mig har det också spillt över positivt på mitt och min mans sexliv, minst! Klart man måste få fantisera, ens egna tankar har man ensamrätt till och där får man göra vad man vill. Skönt att vi är fler, men fan vad livet kan spela spratt med en ibland..

Lång historia vid det här laget.. Varit ihop med min man i 13 år, tre barn. Vi har aldrig haft det dåligt. Hade praktik och ?den andra? var min handledare, vi hade sjukt bra flyt i vår kommunikation från start. Eftersom han var min handledare hängde vi ju väldigt mycket ihop och i vissa arbetsmoment väldigt fysiskt nära. Och så blev vi tvungna att prata väldigt mycket. Tänkte inte så mycket på det under praktiken mer än att jag kände mig kär när jag gick därifrån, men kopplade ihop det med att jag äntligen hittat mitt drömyrke och min typ av folk. När sista dagen kom så tänkte jag att vi måste ju bli bästisar.

Efteråt sågs vi på lunch och då märkte jag att det var pirrig stämning mellan oss och tänkte att det här går ju inte.. Vi smsade en del och det var flirtig stämning men vi nämnde aldrig elefanten i rummet. Till slut bad jag honom att sluta höra av sig för jag kände att jag måste få distans och försöka glömma alltihop. Det gick ett tag men sedan hörde han av sig ändå och till slut sa vi båda som det var telefonledes; att fan vad jag är förälskad i dig men det går ju inte. Så bestämde vi återigen att vi skulle sluta höras och glömma varandra.

Problemet är att oavsett om vi hörs eller inte så kan jag inte sluta tänka på honom. Så just nu har vi sporadisk sms-kontakt och jag försöker lära mig att leva med vemodet. Typ. Önskar så att vi kunde bli just bästisar men just nu går inte det. Det är för jobbigt. Typ så, kortfattat alltså ;)

Lite svårare när man jobbar ihop och måste ses.. Men när går det över?! Känns så otroligt sorgligt just nu, att man inte kan få ha kakan och äta upp den.. Skönt att få prata om det med någon som fattar känslan ändå :)

Praktiken var i december, sista gången vi sågs var i januari. I februari hördes vi inte alls och nu i mars har vi smsat lite sporadiskt. Min man vet om delar av historien då jag har svårt att inte vara ärlig. Han blev arg och ledsen först men inser att förälskelser på jobbet kan hända vem som helst, det har även hänt honom. Jag har bara så jättesvårt att gå vidare från den här mannen, men vill verkligen inte lämna det liv jag har med min man. Hoppas det ger sig med tiden. Jag och den andra mannen har numer ingen anledning att ses och gör därför inte det. Men jag är lite rädd för att vi kommer springa på varandra i framtiden då vi är i samma bransch, vet inte vad som händer då. Man tänker ju liksom inte så logiskt när man känner så här..

Jag tänkte att det skulle hjälpa att lägga korten på bordet, att få det ur sig liksom. Visste redan intuitivt att han kände samma. Vet i fan alltså om det hjälpte eller inte.

Hade föreläsning på hans jobb igår och då revs ju såret upp igen. Bestämde mig för att inte höra av mig, pallade inte och gjorde det ändå fram på eftermiddagen. Han hade varit på jobbet men hunnit gå hem, tur! Han skrev att det är svårt att glömma någon man inte vill glömma. Så vi står och stampar kan man säga.. Så jävla drygt, livet. Försöker ändå att njuta lite av förälskelsen, men den smärtar mest.

Svar till orolig man: nej det är verkligen inte klass, det håller jag med om. Det är ju meningen att det ska upphöra, tids nog. Men att få prata om det jobbiga hjälper mig liksom att ta mig vidare lite grann. Att bara sätta plåster på ett öppet sår är ju inte alltid framgångsrikt.

Det var så jag gjorde, bröt kontakten och blockade på sociala medier. Men det går ju inte över direkt bara för det. Det känns som att det är en lång kamp kvar.

Men jag har också funderat mycket över varför det blev så här. Vad är det jag saknar och vad är det jag vill med mitt liv? Inte konstigt kanske att man hamnar här efter ett långt förhållande och efter att ha varit helt upptagen med att ta hand om små barn. Jag tror att det är nyttigt att reflektera över vad man vill ha ut av livet och hur man kommer dit. Vet att min man är nöjd nu och kan känna mig lite provocerad av att han bara tagit för givet att det är vi för resten av livet. Jag kan känna lite stress och press över den känslan, när barnen blir stora, vill vi samma saker då? Ska det vara vi för evigt? Vill jag det? Tror det kallas 40-årskris. Jobbigt men nyttigt att ta sig igenom. Troligtvis bäst att inte göra något drastiskt förrän man är ur krisen. Nu kanske det inte är så för dig, ts, men bara nåt jag själv funderat över. Att handlar det verkligen om den nya förälskelsen? Eller är den ett symtom på något större?

Ja, men jag känner igen mig precis i det. Jag saknar inte heller bekräftelse eller någonting annat i mitt äktenskap. Min man är både snyggare och hetare än den andre. Men vi klickade också, verkligen! Trots att jag inte heller letade efter något annat. Försöker tänka att det här trots allt det jobbiga kanske ändå är bra för mitt äktenskap så småningom. Att det fick mig att börja tänka efter och reflekera över saker. Alltid ger det något liksom, hur jobbigt det än är. För jobbigt är det!

Jag har försökt att tänka ett steg längre, vad skulle hända om jag verkligen gjorde något? Det skulle min man aldrig förlåta och det kan jag inte leva med. Skulle jag bli lycklig i längden av att lämna allt och kasta mig in i något nytt? Nej! Det skulle vara spännande i början pga kemi men sedan skulle det ju också bli vardag och min vardag är redan bra. Så ja, på pappret är det enkelt. Men på riktigt är det ändå så svårt!

Skönt att dela det ändå :) Vet ett par fler som är i samma sits faktiskt. Så inte är detta ett ovanligt fenomen inte. Dricka lite vin och älta det med andra är väl receptet för att ta sig igenom det. Men förstår att det är ännu svårare att gå vidare när man är på samma jobb och fortsätter att ses. Hade faktiskt en förtjusning för längesedan på samma jobb, inte lika intensivt som denna gång, men ändå. Det gick faktiskt över så småningom, om det kan ge hopp.