Jag vill ligga med min kollega, är gift

Det är bara att ställa dig själv frågan -Hade jag accepterat att min man låg med en annan kvinna för ett tillfälle pga fysisk attraktion men inget mer, om ditt svar är nej på den frågan tycker jag du ska undvika honom. Förstör inte det du har, det kan verka lockande nu men kommer bara leda till trubbel.

Man skulle kunna tro att det vore så enkelt, men tyvärr är människor ofta experter på att ändra attityder och åsikter för att minska kognitiv dissonans. Precis som i surt sa räven fabeln, där räven efter att han inte kunde nå druvorna ändrar uppfattning och tycker att druvorna säkert var sura och äckliga.

Personer som har varit eller funderar på att vara otrogna (dvs något som går emot deras principer och sabbar deras syn på sig själva) upplever ofta skuld / skam och för att motverka det så ändrar de många ggr attityd till otrohet. Innan de själva var otrogna hade de aldrig accepterat att eras partner var det. Efter att de varit det eller blir sugna på att vara det så tycker de helt plötsligt att det är ok för det rättfärdigar lite deras eget beteende eller önskan och dämpar skuldkänslorna.

https://www.kjell.com/se/sortiment/dator-natverk/kablar-adaptrar/vga/adapter/adapter-dvi-till-vga-p68111

"En individ som är otrogen mot sin partner kan känna skuld och ånger över sitt beteende men bortförklara detta för sig själv genom att ändra sina attityder kring otrohet. Vid ett val mellan två lika goda eller dåliga alternativ kommer man att försöka övertyga sig om att det man valde var bättre än det andra alternativet, eller det som man håller på att bestämma sig för trots allt är bättre. I daglig mun - "att försöka övertyga sig själv".

Man strävar alltså efter kognitiv balans och försöker undvika kognitiv dissonans."

Det mötet vi hade då var just pga besked om en nära som dött. Då satt vi och pratade i två timmar. Det tänker jag inte ha ett dugg dåligt samvete över.

Sen ja. Vi borde nog säkert annars helt slut hänga om det inte är en snabb kaffe i köket. På god väg, inte helt, men nästan där.

Det känns lite som att mina förutsägelser stämmer ganska bra. Jag hade hoppats på att jag hade fel, och trodde faktiskt det ett tag, men trots en tillbakagång från det stegrande förloppet under några månader, har ts tagit ännu ett steg, och till en ny nivå.
Alla ingredienser finns i ts text ovan...dum/onödig, bjuder inte med någon annan, Alltid bara han och jag, ingen av oss VILL att någon hänger med oss.

Jaja, jag säger då det... 

Lugn vecka har det varit, knappt hörts på skype och inte nån annanstans heller (eller jo på tel, men inget som inte varit jobbrelaterat), utom två möten (som var både jobb och häng). Jag vet vart jag står, jag vet att inget kommer hända, det var jag osäker på i höstas. Kanske kommer det alltid finnas en kemi mellan oss, men det trubbas ju av med tiden.

Nej, jag vill inte behålla den till ?till varje pris?. Då hade jag inte minskat på min kontakt. Men jag är bara människa - det är klart att det är en härlig känsla att känna - men den är lika delar härlig som asjobbig. Det är ju dessutom mer självplågeri än något annat isåfall att umgås och till och från känna den kemin, med tanke på att jag inte kan / får / kommer agera på känslan. Inte sant?

Jag dras verkligen till honom, men mitt liv är inte med honom. Det är med min man.

TS, ta inte åt dig. Tycker du har skött det här helt OK faktiskt. När man vill men inte får är man i en svår situation. Om man då ser till att inte agera på känslan har man gjort mer än gott nog. Du kan gå stärkt ur situationen!

Vissa anser kanske att du gjort fel bara för att känslorna uppstod från början, och att när du dessutom ser till att njuta av era helt platoniska om än spänningsfyllda möten har du gått alldeles för långt. Att inte attraheras av andra är dock inget löfte man avger varandra när man ingår i äktenskapet. Att låta bli att agera på det (hångel, sex mm) är dock en annan femma.

Du tar åt dig alltså. Men medan du tycker det är OK att känslorna uppstod från början så finns det andra "vissa" som tycker att det var fel att känslorna uppstod från början.Ja, och då får det stå för dessa "vissa", men då kan dessa individer kanske också inse att deras sätt inte är det enda rätta sättet att definiera otrohet på. Något som alltid förvånar är hur säkra personerna i dessa trådar är på att just deras gräns är den rätta. Någon annan kanske sätter gränsen vid förbjudna tankar, ska man förbjuda det också då? Gränsen är flytande. "Spänning i luften vid möten" är lite väl vagt för andra.

Vad menar du med att jag inte gärna ville att min man skulle få reda på något? Citera mig gärna, för så är det inte och så har jag inte uttryckt mig och min man vet väldigt mkt. Min man vet att vi hänger mkt m varann, han vet att vi hörts på insta, han vet om den gången vi sågs utanför kontoret. Han vet att jag fick en present av X när han varit på resa. Jag och X åt lunch igår, det berättade jag för min man också.

Så är vi där igen alltså... Att det är just känslorna det är fel på. Behöver man verkligen redovisa alla sina känslor och tankar för sin partner? Alla kanske inte har samma behov av att styra sin partner som ni har?

TS man t.ex. har ju haft alla möjligheter (om han nu är av den svartsjuka sorten) att fråga TS om hon är kåt eller kär på kollegan. Han har ju vetat om luncherna, kontakten och presenten. Kanske är han av den andra sorten, som vet och förstår att nog så "fel" känslor kan uppstå för andra personer än ens partner från tid till annan av olika orsaker, men att man kan se mellan fingrarna för en sådan mild överträdelse som luncher med någon man har känslor för, så länge det stannar där och inte blir till något annat.