Anonym (Två år) skrev 2018-11-04 20:22:53 följande:
Om din avsikt inte är att lämna din man, så måste du släppa taget om kollegan. Det finns ingen anledning att ta reda på om där finns något mellan er eller inte. Hur har du tänkt att agera på den vetskspen? Tro mig, jag vet i allra högsta grad exakt vad du går igenom. Skillnaden är att jag lämnar mitt äktenskap. Jag och en kollega till mig har ungefär samma relation till varandra som du beskriver relationen till din kollega. Känslorna jag har för honom går bortom allt jag varit med om. Jag vet faktiskt inte hur jag ska fortsätta att hantera det. Just nu äter det upp mig.
Jag vet att jag måste släppa taget om honom. Jag vet, men jag tänker på honom hela tiden. Jag känner ju att det här inte går åt rätt håll. Men jag känner att jag verkligen behöver veta om han känner samma eller ej. Att bara få veta.
Har du och kollegan pratat om det?
Anonym (Två år) skrev 2018-11-04 20:48:32 följande:
Frågan är vad du tänker göra om han säger att han delar dina känslor, vad är du beredd att göra då? Jag ifrågasätter dig på inga vis, men det kan vara bra att ta reda på vad man är beredd att göra när man får sitt svar. Jag berättade för min kollega. Jag klarade inte av att bära på det längre. Detta var över ett år sedan. Han sade då att hans känslor för mig är starka, men kanske inte så att det räcker hela vägen. Under den tiden som varit så har vi på många sätt bara kommit närmre varandra. Vi har inte pratat om det igen. Det hänger outtalade saker i luften. Kemin som finns emellan oss går inte att mista sig på. Jag misstänker att han faktiskt känner som jag, men att han inte är beredd på att göra något åt det. Jag har kommit till en punkt där jag måste sätta stopp. Om det inte finns förutsättningar för ett vi, så måste vi släppa taget om varandra. Det gör förtvivlat ont att tänka så, men jag måste gå vidare i mitt liv. Jag vet faktiskt inte hur han kommer att reagera på det samtalet.
Usch vad jobbigt. Har ni nånsin gjort något du och kollegan, eller bara pratat?
Men ja - det är just det som stoppar mig från att prata med honom. Tänk om han tänker samma - hur fan ska jag/vi kunna låta bli då? Det är jag rädd för (samtidigt som den drlen av mig som vill, skulle jubla. Den förnuftiga delen, not so much). Jag vet inte om jag klarar att stå emot honom, det känns inte så.
Men tänk om han INTE känner så och det går över
Jag VILL inte lämna min man. Men jag fattar inte hur jag ska kunna släppa den här mannen.