Aldrig åtrådd? (TLDR)
Jag är man, 35. Vi är gifta och har ett barn som strax fyller sju.
För ungefär två år sedan kom chocken. Min fru hade varit på stor branschkonferens i USA och några extradagars semester, sammantaget borta i typ två veckor. Vi hade aktivt försökt få ett barn till i drygt ett år och sex hade blivit något man hade några dagar runt förmodad ägglossning.
Några veckor efter att hon kom hem började min fru prata en kväll om en bekant hon hade som lämnat sin man för en annan, men till slut gått tillbaka. Jag visste inte riktigt vart hon ville komma, kändes lite privat att snaska i de detaljerna om en person som jag kände till till namnet, men inte så mycket mer. Men sedan kom det, ungefär så här "Jag träffade någon i USA som jag känner väldigt mycket för. Vi har fortsatt prata sedan jag åkte hem och jag skulle vilja åka över igen och utforska det här."
Det var strax före jul. Sedan ägnade min fru stor möda åt att skicka julpaket till några företagsrepresentanter hon hade träffat där (som hon pratade med mig om), och ett paket till, som jag mer såg av en slump. Men det gick väldigt mycket tid åt det paketet. Hon hämtade också ut ett paket med exklusiva nya underkläder som skickats med DHL-bud från en butik i Storbritannien. Det visste jag inte då, men lådan stod kvar i ett gemensamt förråd sedan när jag städade ett tag efter jul. Eftersom det varit olika julklappar kollade jag bara om kvittot i lådan var något som borde sparas och såg att det var saker jag över huvud taget inte kände till.
Efter ett tag fick jag också klart för mig att de inte bara pratat och varit intresserade av varandra, de hade haft sex redan under den första resan. Vid gräl många månader (år?) tidigare hade min fru sagt att jag gjorde henne olycklig och jag hade svarat att jag inte ville bära ansvaret för att ha "förstört hennes liv", att hon inte skulle känna sig tvingad att stanna. Med det hade jag ju menat att jag inte skulle bråka om hon ville separera (hur bemöter man att hållas ensamt ansvarig för att någon är missnöjd med sitt liv?). Men hon hade, i alla fall i efterhand, tolkat om det som "jag är helt okej med att vi har ett öppet förhållande". Så nu tyckte hon att det var "småaktigt" av mig att inte vilja låta henne utforska det här vidare, när jag tidigare varit okej med det (vilket jag absolut inte hade varit).
Till saken hör kanske också att vårt äktenskap är mitt andra längre förhållande någonsin (och att det dessförinnan var under gymnasiet och närmast därefter). Det hade gått nästan fem år sedan jag senast hånglade eller kramade någon sensuellt senast när vi träffades -- och jag hade börjat ge upp hoppet på allvar om att någonsin träffa någon. Trots det tidigare förhållandet var jag praktiskt taget oskuld om man drar gränsen för det vid penetrationssex (komplicerad historia, men jag var helt klart den mindre erfarna av mig och min fru när vi träffades). Att känna mig sexuellt oönskad är med andra ord något jag redan varit rädd för.
Sedan bestämde sig min fru för att satsa på oss, sa hon. Efter någon månad kom det fram att de fortfarande pratade online. Det var väl inte riktigt vad jag uppfattade som att "satsa på oss", men hon menade att hon ju måste få välja sina kompisar själv. "Skulle jag låta bli att prata med folk som jag kanske haft sex med innan vi träffades?" Jag tyckte inte att det var samma sak, att allt det här skett under helt falska förespeglingar. Hon kunde i alla fall gå med på att göra klart för honom att det aldrig kunde det bli som det var innan mellan dem och att hon ville satsa på sitt äktenskap och inga andra sexuella eller romantiska relationer utanför det. Om det är den person jag tror att det är vet jag att de åtminstone har sporadisk kontakt fortfarande, men inget som direkt skulle säga att de gått bortom en kompisrelation.
Min självkänsla var körd i botten, men ändå var det fortfarande jag som skötte det mesta av hemarbetet. Jag har aldrig varit bra på att hålla städat, men det har ändå varit jag som lagat maten mest, tvättat mest, diskat mest, sett vad som behöver handlas, lämnat och hämtat oftast på förskola/skola, hållit reda på när det är friluftsdag, när deklarationen ska in, vilka storlekar vårt barn har på kläder... Min fru säger att hon inte "får göra på sitt sätt", men jag kan inte känna att hon direkt låter bli att invända mot hur jag gör. Mitt förslag var att vi skulle försöka dela på veckorna, så hade var och en möjlighet att "göra på sitt sätt". Det gick hon med på, men det har hänt betydligt oftare att hon bara somnat efter jobbet så jag har behövt ordna mat åt mig och barnet, eller att hon mår dåligt och inte orkar kliva upp på morgonen så jag plötsligt måste stressa för att vi ska komma i tid till skolan. Jag gör absolut inte allting rätt, men om det är någon av oss två som fått rollen att vara "projektledaren" (och backuplösningen) i familjen skulle jag säga att det är jag. Och det fortsatte även under den här perioden. Jag fick som längst under flera månader samla *mina* tankar under 36 timmar när min fru tog med sig vårt barn och hälsade på sina föräldrar en helg. Annars skulle jag hela tiden finnas där inte bara för mitt barn, utan även för min fru som bedragit mig.
Jag skrev ett tag mail till henne för att försöka formulera i lugn och ro hur jag tänkte. Det handlade mycket om hur jag saknade att känna mig åtrådd, önskad. Mer sorg och desperation än anklagelser och ilska, om ni förstår. Hon sa att mailen var stressande, så jag började spara små tanketexter i en delad mapp på datorn. Det kändes på något sätt bra att veta att hon *kunde* läsa dem, även om hon oftast inte gjorde det.
Nästa slag mot självkänslan kom när vi satt och åt lunch ute en dag. Hon uttryckte att det hon känt för honom var något annat än hon någonsin har känt för mig. Hon var kåt *på honom*, hon behövde inte anstränga sig för att bli kåt. Hon pratade om hur fantastisk den känslan var och att jag borde vara glad för det, för om hon någonsin kunnat känna så för någon kanske hon skulle kunna känna så för mig också, någon gång.
Jag trodde mig ha en viss koll på min frus sexlust, att den inte var så jättestor efter en första intensiv förälskelsefas. Jag kunde leva med det. Jag trodde framför allt inte att det var mig "det var fel på", utan "hon är sådan, hon trivs med mycket stimulans och förspel". Men, nä, ett ragg på en resa var allt som behövdes. Ett ragg som hon i flera veckor drömde om att träffa igen. Mellan raderna antydde hon väl också att "satsa på mig" delvis handlade om att hon ju ändå var "fast" eftersom vi hade ett gemensamt barn.
Mitt humör gick upp och ned. När sommaren kom bröt jag i stort sett ihop. Att hålla reda på alla rutiner, få vårt barn till skolan o.s.v. hade väl givit lite struktur till tillvaron, något att hänga upp det på, även om det var kämpigt. Jag hade intensiva gråtattacker nästan varje natt och fick till slut SSRI när mildare lugnande inte fungerade. Om jag var deprimerad eller inte var väl bara en fråga om det var en "normal krisreaktion" eller inte?
Tabletterna hjälpte lite (hade olika former av samtal också, som jag mest fortsatte med för att "jag borde försöka", familjerådgivning gick däremot helt åt skogen, rådgivaren tog min frus parti som det kändes). Jag gav min fru presenter ibland, eftersom hon sagt att hon uppskattade det. Men efter ett tag sa hon tvärtom, att jag nog borde sluta för att det kändes för krävande. (Kunde alltså vara någon liten överraskning mellan någon gång i veckan och någon gång i månaden.) En gång hade hon köpt en sexleksak till mig som hon också erbjöd sig att pröva på mig. "Tyvärr" råkade hon spreja rengöringsvätska i stället för glidmedel innan hon använde den och sedan vidröra det redan irriterade ollonet med nageln. Så i stället för en skön upplevelse hade jag ont i flera dagar. Hon berättade inte ens att hon tagit fel medel, det fick jag råka upptäcka själv när jag skulle ställa undan flaskorna. Det gav i alla fall en förklaring till varför det sved så mycket. Till hennes födelsedag i år fick hon en surfplatta som skulle funka bra med en speciell GPS-app för en hobby hon har. Jag hade valt ut bra skärmskydd och fodral så den skulle funka att ha med sig ut. Vi hade också ett gammalt presentkort på Cervera som höll på att gå ut (egentligen en födelsedagspresent till henne från hennes föräldrar ett tidigare år), så jag köpte smågrejer som jag trodde skulle passa henne. Jag fyllde år några veckor senare och fick? ingenting. Det jag vill ha sagt med det är ju att även om hon inte åtrår mig på samma sätt som den här personen så påstår hon att hon vill leva med mig och älskar mig. Då finns det ju fler chanser att visa det på, men det enda jag får höra är att jag är "svår" att köpa saker till. Så om det är någons fel att hon inte visar sin uppskattning är det alltså på något vis mitt eget.
Vi återupptog i alla fall ett sporadiskt sexliv. Sedan åkte vi på en gemensam jobbresa + semester alla tre (jag hade mest jobb ena veckan, min fru andra veckan, så vi skulle turas om att åka på utflykter med barnet och hinna göra en del gemensamma saker på helgerna). Min fru var "stressad" och "orkade inte" under "min" jobbvecka, så jag fick pussla som en tok och se hur de stannade på hotellrummet hela dagarna om jag inte ansträngde mig för att de skulle göra något. Jag kände mig återigen sviken -- jag hade varit skeptisk mot att vi skulle åka alla tre på det viset för att det kunde bli stressigt, men min fru hade sagt att det kunde bli en kul grej och en nystart och att hon skulle göra sin del.
Efter den resan slutade vi ha sex. Det märktes förstås inte omedelbart, eftersom det varit lite sporadiskt, men efter ett tag blev det ju tydligare att hon aldrig ens antydde något igen och att små försök från mig avvisades. Ett plötsligt undantag några månader senare, men sedan stopp igen. Hon har däremot själv använt leksaker till och från under den tiden (inte direkt så jag snokar, de ligger framme helt plötsligt i vårt gemensamma sovrum). Samtidigt talar min fru (som är i en mansdominerad bransch) allt oftare om hur allt är så lätt för män, att män bara tänker på sex, att män kan göra precis som de vill. Häromnatten vaknade jag lite förvirrad och började långsamt klappa/smeka min fru på ryggen. Reaktionen, efter en stund: "det är mysigt, men jag tänker bara <mitt-namn vill ha sex>".
Jag känner mig så lurad, så sviken. Jag ska alltid finnas där om min fru är "stressad", "får panik", "mår dåligt". Jag ska styra upp och ge stöd (inklusive väldigt konkret hjälp med arbetsuppgifter när hon inte orkar) när projekt på hennes jobb går dåligt. Men jag kan inte ens komma i närheten av att prata om min sorg, min längtan. Den är tabu, den är äcklig, den är "kontrollerande". Om vi alls pratar om mitt mående brukar hon föreslå att jag borde jobba mindre, men mitt jobb och delvis vårt barn är ju det enda jag har kvar.
Det finns en del man skulle kunna säga om vad som hände åren före hennes otrohet som hon skulle tycka förklarar en del. Men jag har också överlag tagit tag i dem på de olika sätt hon har tyckt att jag borde göra. Men som jag uppfattar det vägrar min fru inse hur djupt hon skadat och sårat mig och har en helt annan uppfattning än jag om vem som stöttar vem i vårt förhållande. Hur ska jag eller vi kunna komma vidare? Om jag pratar om att jag inte orkar eller i affekt rent ut talar om skilsmässa slutar det också bara i att jag enligt henne är "hotfull" och "kontrollerande" eller "vill hindra henne från att flytta". (Det har varit aktuellt att vi skulle söka oss till en annan ort för nytt jobb för henne, jag kan hitta jobb där också relativt lätt, men det är absolut hennes önskan som driver det.) Hur ska jag kunna uttrycka att jag har behov, utan att de är krav eller hot?