Skulle ni skämmas om ert barn fick sin partner att begå självmord?

Jag hade skämts över otroheten och misshandeln. Inte bär han ansvar för att en annan person tar livet av sig. Det är enbart hennes ansvar.

Om det aldrig förekommit misshandel tidigare undrar jag ju lite över hur kommunikationen såg ut. Var det bara misshandel från ett håll? Och uttrycket "men hoppa framför ett tåg då" tolkar jag som svar på ett hot, typ "om du lämnar mig nu hoppar jag framför ett tåg".
Fy fan vad lågt att hota med något sådant, emotionell utpressning. Jag kan bara gå till mig själv om jag hade fått kastat i ansiktet: "drar du nu tar jag livet av mig". Jag hade blivit fly förbannad. Möjligen hade jag ringt en släkting eller nåt till personen men finns inte på kartan att jag hade stannat kvar. Aldrig.

Min svägerska lämnade sin sambo för många år sedan då föhållandet varit dött, från hennes sida, i flera år. Han hade typ ingen annan och hängde upp hela sin tillvaro på hennes familj, föräldrar, syskon och deras familjer.
Han hotade inte men tog sitt liv någon vecka efteråt. Han lämnade efter sig ett långt brev där han gav henne hela skulden för sitt självmord, uppenbarligen var målet var att försöka förstöra hennes framtid. Vilken skitstövel!!

Allt har alltså varit bra tills dagen före självmordet, såvitt alla vet?
Ingen misshandel vare sig psykisk eller fysisk innan detta?
Och den misshandel som skett är, enligt dig, "istället för krama slog henne för hen blev hysteriskt ledsen"?
Om någon är helt hysterisk vill man ju stoppa hysterin på något sätt. Man kan hålla fast (=krama?), överrösta eller ge en örfil, vad som helst som stoppar hysterin. Är det en örfil det handlar om?
Det råder ingen tvekan om att han sårat henne genom otroheten. Är han då verkligen den bäst lämpade att krama och trösta. Han kände sig sig säkert som en skitstövel där och då. Inte nödvändigtvis pga det han gjort utan pga att hon fick reda på det. Är man orsaken till hysterin är det inte konstigt att man drar sig undan tills den andre lugnat ned sig.
Jag förstår faktiskt inte hur du kan utmåla honom till ett monster? Han var ett otroget svin, ja. Alla vi människor säger saker under bråk som är alltför hårda, som vi kanske ångrar för just där och då tycker man inte särskilt mycket om den man bråkar med.

För mig låter det som att du vill lägga all skuld på honom, och kanske hans föräldrar.
Kanske känner du själv ångest och skuld. Inte konstigt om du stod henne nära och samtidigt inte förstått att hon var så här labil. Men vet du, det är inte ditt fel heller.

Jag blir lite chockad av hur en del här inte skuldbelägger personer som valde att ta sitt liv. Hon tog sin tid att förbereda sig vilket bevisar av att hon tagit sig tid att skriva ett långt brev. Där faller liksom impulshandlingsteorin enligt mig. Ingen hänsyn eller omtanke för de nära och kära som hon i sin tur sårar.
Om hennes mamma skulle ta sitt liv pga av detta, anser ni då, med samma resonemang, den döda dottern vara skyldig till vållande till annans död?

Jag har aboslut inte mobbat någon någonsin. Jag har däremot blivit mobbad.
Jag har även blivit utsatt för otrohet vilket var fruktansvärt. Jag har även lidit stora förluster i mitt liv och lärt mig att efter mörker kommer ljus. Smärta, liksom alla andra känslor är övergående.
Mannen i det här fallet är inte utan skuld. Han är skyldig till otro och en örfil (el likande) i ett försök att stoppa hysterin (jag är mkt tveksam till benämningen misshandel i det här fallet). Han är ett otroget svin. De allra flesta jag känner har antingen utsatts för otrohet eller varit otrogna.
Men ingen, inte heller den aktuella mannen, bär skuld till att någon tar sitt liv av orsaken att de blivit utsatt för otrohet.

Det är tragiskt att offret i TS valde den utvägen. Mycket mycket tragiskt.
Det är också fegt, svagt och egoistiskt. Hade hon valt kontakta någon närstående, TS exempelvis, hade hon sannolikt levt idag.

Hur kan du veta det?

Jag har närstående som haft för avsikt att ta sitt liv men som stoppats i sista stund. De mådde fruktansvärt dåligt just då men med hjälp, stöd och tid är de otroligt tacksamma idag för att de inte lyckades.