Vi som planerar äggdonation 2019

Förstår dina funderingar helt och fullt, var ju där själv för snart 2 år sen. Först tänkte jag såklart jättemycket på hur det skulle kännas när folk letade likheter osv. Men ju längre jag kom i processen så bleknade svårigheterna och jag såg bara möjligheter i att få bära mitt eget barn, för ja, hon är bara min oavsett vem som hade den sista ingrediensen som fattades. Sen hon kom kunde jag inte brytt mig mindre! Snarare har jag svårt att hålla mig för skratt när nån säger att hon är lik mig för hon är en kopia av sin pappa. Inte alls lik donatorn faktiskt.

Vi kommer berätta för henne och många i vår närhet vet och jag berättar gärna om det kommer åtal, även för stt kunna hjälpa.

Oroa dig inte, det känns annorlunda sen!

Kram

För mig med många egna biologiska barn och sen av flera olika andra anledningar valde göra ED efter två misslyckade IVF minns jag mkt väl hur svårt känslomässigt det var just vid beskedet då vid VUL då vi fick se att vi faktiskt lyckats redan på första försöket med embryodonationen väntade tvillingar men tårarna föll över att dessa barn inte riktigt var våra min mans och mitt just då men allt det försvann fort lyckan var trots det total och allt eftersom graviditeten fortgick och när dom föddes vet jag också att jag hade vid två tillfällen ena när första flickan kommit ut hur jag mellan väntan på nästa värkarbete skulle dra igång såg redan då hur olik hon faktiskt var våra egna barn och väl hemma från BB var jag extra känslig såg olikheter grät men var också säkert nyttigt att tillåtas känna så sen har aldrig dessa känslor dykt upp mera.Viktigt för mig var dock att ge dom helsyskon om möjligt och det är jag nog inte ensam om ifall allt går bra och man har kvar från första försöket.I vårt fall gav det utdelning i form av ytterligare ett tvillingpar pojkar och sist men inte minst en rejäl söt pojke till som snart är större än sina storebröder!!!

Alla är otroligt syskonlika var och en på sitt egna lilla vis precis som mina biologiska barn.Dom är även otroligt olika mina andra barn i sättet MEN inte att förglömma jag/vi är otroligt ödmjuka tacksamma över detta sätt att kunna få fler barn och jag pratar öppet med mina vänner om att vi gjort ED och kommer förklara för barnen på lämpligt sätt en dag då det känns rätt om hur och varför.

Har du lyssnat på ivfpodden? Finns på Spotify bland annat. Tyckte det va fina ord både från en donator och från ett par som fått barn genom donation om detta :) Ett tips!

Jag var säker på att jag skulle älska barnet redan innan jag blev gravid, är säker på att jag hade älskat ett adopterat barn också. Älskar ju min hund väldigt mycket - och vi är ju verkligen inte släkt hahaha! Men jag hade många år på mig att vänja mig vid tanken på ÄD eftersom jag förlorade mina egna ägg i en cancerbehandling för ett antal år sedan och ÄD var enda alternativet om jag ville föda mina barn. Dottern är väldigt lik sin pappa vilket gör att jag ändå haft lätt att ?känna igen? henne så att säga. Hon är lik mig på vissa sätt också när jag var i hennes ålder (ca 6 mån). Jag har aldrig sett donatorn på bild, vilket jag också tror underlättar för mig att ?tänka bort? donatorn och leva med min dotter som om donatorn aldrig funnits med i bilden, just det tror jag underlättar en del när det kommer till tankar kring genetik och genetiskt arv. Dock tänker jag ofta på att hon inte är mitt genetiska barn ändå och tänker ofta på donatorn och undrar om de är lika. Men tankarna är väldigt odramatiska och inget som får mig att må dåligt på något vis. Känner snarare en tacksamhet. Dottern har ju aldrig heller varit hos någon annan mamma och pappa, hon har ju alltid varit hos oss och hade aldrig funnits om inte just vi ville att hon skulle bli till.

Mina tankar och min oro ligger snarare i hur hon kommer känna kring allt detta med att ha kommit till genom ÄD. Jag hoppas innerligt att hon aldrig ska må dåligt över det och känna att hon inte vet vart hon kommer ifrån, att hon inte är arg på oss för att vi ?krånglat till det? för henne, eller känner sig annorlunda pga detta.

Alla i min närhet vet att cancerbehandlingen gjorde mig steril eftersom detta var en enorm sorg för mig då och jag behövde prata om det. Detta har ju medfört att vi valt berätta för familj, närmsta släkt och närmsta vänner om hur hon kommit till, något alla verkar vara positivt inställda till. Alla har tagit till sig henne som precis så som man förväntar sig att ett nytt litet barn ska behandlas - inga konstigheter där. Mina föräldrar är oerhört lyckliga och tacksamma för sitt första barnbarn som de aldrig trodde att de skulle få uppleva pga min tidigare sjukdom. För dem spelar genetiken ingen roll, hon har förtrollat oss alla.

Nej, det funkade inte den här gången heller. Kollat med blodprov och fortfarande negativt. Så jag slutar med mediciner och väntar på nästa mens..

Men jag är ju lyckligt lottad som redan har en liten ädprinsessa här hemma.

Apropå tankar om att ha fått barn via donator så har ju min dotter både manlig och kvinnlig donator. Och jag skulle ju aldrig velat ha en annan unge nu när jag har henne:)

Det händer ganska ofta att folk säger att vi är lika.. ( det är vi inte,mer än till hår å ögonfärg) men hon härmar mig i allt, ansiktsuttryck å vad jag säger.. så vi kommer nog bli lika på många sätt framöver.

Jag var ju beredd på kommentarer och de närmast mig vet hur de ligger till. Jag vill att hon själv ska kunna berätta sina tankar för de nära utan att de ska reagera med överaskning när hon börjar prata om det. Däremot på jobbet eller de jag inte umgås med så ofta har jag inte sagt så mycket till alls om ingen frågar.

Men det är väldigt vanligt att när en ny bebis kommer så

Måste alla fråga vem hon är lik.. det kommer direkt efter kön, vikt nästan...

Jag brukar inte säga så mycket. Fick fråga nu i veckan om jag oxå var så blond när jag var liten.. å då svarar jag på det så klart.. även om det inte spelar ngn roll hur jag såg ut när jag var liten .. på BVc fick jag påminna barnmorskan ofta då hon frågade lite titt som

Tätt om ärftliga saker... bara man är beredd själv så

Tycker jag inte det är ett problem. Frågan kommer men inom en minut så går samtalet in på annat och personen som frågar har ju ingen aning om att det kan vara känsligt.

Jag är fantastiskt glad åt möjligheten att ha fått bli mamma til just min lilla tjej och det enda som kan grusa tankarna ibland är ju att jag hoppas att hon är lika trygg i det här som jag är när hon blir äldre. Men jag hoppas å ska verkligen försöka få henne att känna hur speciell hon är.

Att ha fått min dotter är det är det bästa jag har gjort!

Jag ringde obstetriska idag för att få tid för KUB men sköterskan menade att det inte alls var säkert att jag får göra det då det är en ÄD-graviditet. Hon skulle ?höra med läkare?. Vet dock att andra fått göra det i samma landsting efter ÄD.

Hur har det varit för er? Någon som blivit nekad?

Nu drar vi till st Petersburg! Prover och diverse möten imorgon sen insättning på tisdag. Hoppas vårt bästa ägg klarar upptining, sen har vi två till med något sämre gradering på.

Spännande men åker med lite mindre fjärilar i magen denna gång!