Finns det någon andrahandsmarknad?

Nej du har inte för höga förväntningar! Och ja, det finns en sk. Andrahands marknad :)

Det finns många som skilt sig för att de helt enkelt inte passar ihop, och många som lever själva av någon anledning. Kanske satsar på karriär först.

Jag separerade för 1,5 år sedan. Blev också tagen för givet och nu när jag ser tillbaka inser jag hur nertryckt jag blev från start. Idag är jag en mycket starkare kvinna! Och jag har inte ångrar mitt beslut att gå isär, inte ens för en sekund!

Jag har dejtat en del och haft ett kortare förhållande sedan min separation, men idag lever jag själv. Jag vill som du inte vara själv hela livet, men jag tänker inte bli behandlad som luft igen. Dessutom har jag också två barn i skolåldern och det är viktigt att det fungerar mellan dem och en ny partner.

Kort och gott är mitt råd till dig att skilja dig om du inte trivs i din relation. Det finns bra singel män där ute, men det kan ta tid att hitta.

Tack, det känns hoppfullt. ???? Just detta med att ha så många barn tänker jag mig kanske utgör ett hinder för många. Men jag kanske tänker fel, själv skulle jag kunna tänka mig att inleda något med någon som har många barn. Helt klart är allt enklare utan barn när det kommer till nya relationer, men å andra sidan behöver man inte känna någon press att hinna skaffa några innan tåget har passerat. Hur man än vänder sig, du vet! ????

Du vet var!

Är det sant som det sägs att man inte ska springa efter killar och bussar? För att det hela tiden kommer nya? Jag har alltid tyckt att det varit segt som attan, jag faller inte ofta, men HÅRT.

I alla fall ska man inte ta någon bara för att man tror att det inte kommer nån igen så snart. Man ska bara bli ihop med någon om det känns rätt.

Jo, det är ju bäst i längden. Men är man galen i någon som inte vill ha en är det svårt...

Nej, inte om man är en vuxen och mogen människa. Då låter man bli såna som inte passar.

Hört den förut? Faktiskt. Är just nu i nästan samma situation som du var när du startade tråden i oktober. Den enda skillnaden är att jag är man, men nästan allt du skrev då passar in så himla bra.

Hur har det gått för dig med boendet och separationen?

Jodå, jag har flyttat. Det är skönt att rå sig själv, men tankarna om framtiden är många och skrämmande. Jag mår inte bra, men jag vet att jag inte skulle ha mått bättre om jag hade stannat heller.

Jag är rädd att dels inte träffa någon ny någonsin igen, och jag är rädd att jag inte själv kan bli kär. Så det är jättejobbigt. Alla säger att det kommer bättre tider, men just nu känner jag mig skeptisk.

Kanske vi kan hitta tillbaka till varandra igen, men som läget är nu kan jag inte ens tänka tanken att flytta tillbaka heller.

Hur är det med dig, känner du också så?

Som det känns nu tror jag inte att vi kommer hitta tillbaka till varandra. Jag är emotionellt färdig och även om hon har ändrat på sig rejält så har jag inte fått känslorna tillbaka på samma sätt som tidigare.

Jag tror att det är bättre att titta framåt och då är jag inte så orolig. Jag har många bra sidor så möjligheterna att på lite sikt hitta en kvinna som faller hårt för mig borde finnas där. Att bo själv oroar mig inte heller utan kan faktiskt känna att det skulle vara skönt ibland. Känns dock inte helt optimistiskt när det gäller att hitta en någon som har den personlighet och det yttre som jag söker.... och som dessutom ska vara tillgänglig och känna samma sak för mig. Mycket ska klaffa. Känns som att dessa få guldkorn borde vara upptagna sedan länge. Drömmen hade ju varit att få träffa någon som verkligen vågar öppna upp sig för mig och som kan hantera att jag gör samma sak. Tänk om den ca 20-åriga relation som jag vill lämna faktiskt inte var "den stora kärleken i livet"..... Omtumlande tanke..

Har också lite samma känsla som dig om att man kanske valde fel från början, att jag nöjde mig istället för att följa hjärtat..... och att man förebrår sig själv för massor av saker.

Tycker att du är stark som ändå har tagit dig loss. Var mannen helt emot det eller såg han också behovet av separation/lång paus? Inga problem för dig att hitta ny bostad?

Tack. Jo, mannen var emot det men jag framhärdade för jag höll på att duka under. Att få tag på egen bostad fanns det bara en lösning på - att köpa en lägenhet för det går ju inte att få tag på något att hyra. Tur att jag kan bära mig själv så att jag hade råd, mitt rättesnöre har alltid varit att vara ekonomiskt oberoende ifall något sådant här skulle hända. Girlpower! Kanske därför jag upplever att män är rädda för mig...?

Det du skriver träffar mig rakt i hjärtat, det är exakt så jag känner jag med angående den stora kärleken. Vissa av oss kanske aldrig får uppleva den ömsesidigt heller, vad vet man. Det viktigaste är ändå att man mår bra, dit håller jag på och jobbar mig fram nu men det går sakta. Ja, vi får väl se om man träffar någon en vacker dag, men lätt är det då inte. Jag faller inte enkelt, men hårt. Och det gör ont. De jag faller för faller inte för mig och så vidare, och jag har alltid haft den där skavande känslan av att jag nöjde mig med mindre än jag egentligen ville ha. Jag var nog helt enkelt inte kär på riktigt utan kär i kärleken. Vi är säkert många som gjort det valet, men få vill nog erkänna det inför sig själva ens. Vad tror du?

Hej. Skriv gärna ett mail till mig.. Jag är i likande situation som du.

Det var bra att du ändå orkade framhärda för det är fruktansvärt tufft att ta det där samtalet med partnern och medvetet sätta henne eller honom? och barnen så klart?  i en situation där dessa blir jätteledsna och samtidigt har liten chans att påverka beslutet. Man känner sig egoistisk. Samtidigt kan man ju inte själv på obestämd tid ta ansvar för sin partners välmående om det sker på bekostnad av en själv?. Då förgås man till sist och det blir varken barn, partner eller man själv gladare av? så en lose, lose, lose situation att fortsätta med något som inte funkar. Vad känns jobbigast i livet nu? 

Intressant det du skriver om girlpower och att du upplever att män är rädda för dig?. Hur upplever du det? Jag har nämligen läst samma sak många gånger tidigare, men har lite svårt för att förstå varför en man skulle känna rädsla för en sådan sak såvida han inte enbart ser sig själv som en försörjare med mindre bra självkänsla. Det är väl fantastiskt om man lyckas träffa en stark, självständig, smart och driven kvinna med förmåga att stå på egna ben men som ändå har plats för en partner in crime? Om båda har de egenskaperna och samtidigt vågar vara öppenhjärtiga om allt så kan de skapa en H-relation med goda förutsättningar i livet för att inte tala om alla drömmar man kan realisera tillsammans. Själv är jag i en A-relation med långvariga obalanser där dessa nu känns oöverstigliga.

Ja du? The Big L? Hard to find and Hard to keep för många. Tror ändå att man ska välja att ha en positiv attityd till livet och att det finns en andrahandsmarknad där man kommer att hitta ett riktigt fynd till sist. Annars blir det jobbigt och ensamboende hela livet lockar definitivt inte heller. Allt blir roligare när man upplever det tillsammans med någon man älskar och bucketlistan har så många frestande punkter kvar. Som du säger, i väntan på att hitta rätt så måste man se till att må så bra som möjligt så man är redo den dag han eller hon står framför en.

Det är klart det gör ont att falla hårt och de som faller hårdast tror jag är de som verkligen vågar ge sig hän och tillåta sig att bli hejdlöst förälskad i en annan. Detta utan en massa fjärmande försvarsmurar som skyddar egot men som samtidigt skapar distans till den andre när man inte riktigt vågar släppa in denne i sitt inre. Kanske du känner igen dig i den bilden av en "hårdfallare"?

Kär i kärleken stämmer in rätt bra på mig också och den skavande känslan du beskriver har varit en följeslagare sedan många år. Det skulle vara såååå skönt att åka vidare på livets resa utan detta sällskap framöver. Samtidigt gör det på ett sätt ont att erkänna det eftersom det påverkar synen på de 20 åren. Tyvärr inte helt positivt. Jag tror att denna insikt i många fall kommer smygande när skillnaden mellan vad man förväntade sig från äktenskapet och den verklighet man känner blir för stor under en lång period. Den riktiga kemin och attraktionen kanske inte fanns där från början och när vardagen kommer, alla måsten pockar på uppmärksamhet, engagemanget och de små kärlekstecknen i vardagen långsamt tynar bort så vaknar man upp och inser att relationen egentligen vilar på ganska tunn is. Man kanske inte var helt 110% såld på sin partner, ens i början... Fast därifrån till att verkligen bli riktigt medveten om den, erkänna den för sig själv och även våga prata om den med partner eller vänner är steget nog ganska långt. Jag tror att många hellre väljer att leva i förnekelse och biter ihop för ?barnens skull? eller genom att intala sig att det nog blir bättre snart. Sent vaknar man upp och undrar vart livet tog vägen och varför det blev som det blev..