Dottern mår inte bra!

Kanske inte att bonusmamman tjatar och är elak egentligen, men att man ställer krav på en 10-åring och att hon då känner som att de tjatar för det lilla barnet säger de ju inte så till (förstås)? (jag menar, hur mycket tjatar inte vi bioföräldrar ibland på våra barn?) 
Eller så är det precis så som dottern säger. Oavsett vilken version som är rätt så måste det kommuniceras och du måste ta upp det med pappan oavsett hur jobbigt det är. 

Säg som det är: dottern har berättat om något som är jobbigt för henne och nu har du fått veta och dottern vill ha hjälp av er för det är inget hon kan lösa själv. Säg att ni föräldrar måste samarbeta så att dottern mår bra (du har alltså än så länge inte sagt vad saken gäller). Är pappan någorlunda vettig säger han ju så klart att han vill att dottern ska må bra och att han så klart vill samarbeta. 
Då, när du märker hans engagemang och oro för sin dotter tar du upp saken. Du ska dock inte ta upp det anklagande utan försöka vara ganska neutral, vara förstående för att det kanske finns nyanser i historien som dottern inte framfört eller inte förstått och att där måste pappan vara behjälplig och förstås i samråd med sin nya partner, prata om hur de har det hemma. 
Om samtalet går bra så här långt så bör ni också kunna diskutera hur ni tillsammans kan prata med dottern. Om pappan blir irriterad så får du säga att du beklagar att han känner att han måste gå i försvarsställning; det handlar inte om honom utan om hans dotters mående. Om ni inte kan prata om det här sansat kommer du få skaffa hjälp tex via Soc eller familjerätten (vilken han kanske inser är lite att gå över ån efter vatten, ni borde kunna prata om detta)