Längtar så det gör ont

Hej allihopa!

Jag är en 27 årig tjej som verkligen genuint velat bli gravid i 10 år. Duktig flicka som man är så har jag väntat. Väntat på att bli klar med studier, väntat på att få fast jobb, väntat på att få köpt lägenhet, väntat på rätt partner osvosv, listan är lång. Jag insåg för ett år sedan att jag inte ville vänta mer, jag har gjort allt ovanstående, otroligt nog även hittat kvinnan jag vill leva med resten av mitt liv.

Vi har skickat in remiss på ofrivillig barnlöshet, vi har varit på första psykologbesöket (utredningen om vi är lämpliga föräldrar), nyligen lämnade vi blodproven (som båda tar för att se om man har HIV, syfilis osv) och vi väntar nu på att få tid hos läkare så att vi kan kontrollera att allt står rätt till i min kropp innan vi kan träffa en koordinator som kan para ihop oss med rätt donator osv och SEN starta inseminationsförsök OM allt ser bra ut.

Nu till problemet.

Processen känns så himla, otroligt, rent förjävligt lång, jag vill gråta ungefär varenda gång jag går innanför dörren hemma och kallelsen inte ligger på golvet och väntar. Graviditet har aldrig känts så här nära men ändå så himla långt bort! Jag vill slita mig i håret, skrika rakt ut, jag vill gråta och vagga mig själv till sömns varenda eviga natt men försöker hålla modet uppe och tänka positivt. Men ärligt talat så är barnlängtan så stor att jag inte längre vet hur jag ska hantera det.

Finns det någon där ute som känner/har känt likadant? Finns det någon som har tips om hur man får dagarna att gå snabbare? Och finns det någon som kan hjälpa mig att förbereda mig på att jag kanske inte ens är fertil?

TACKSAM FÖR ALLA SVAR!!!!