Anonym (Mathilda, 22 år)

Äldre 26 Oct 11:26

14 svar

Återfall i Anorexi - ska jag söka hjälp?

Jag är i 20 års åldern och har i flera år lidit av ätstörning och det har gått fram och tillbaka. När jag har en lugn tillvaro, inte väger mig och inte tänker på vikten så är jag ångestfri och har inte så mycket tankar kring mat, vikt osv.

När någonting traumatiskt inträffar eller när jag är i en stressig period (som nu) så kickar dessa dumma tankar igång. Jag har tagit bort kaloriapparna men min hjärna registrerar ändå varenda kalori som jag får i mig. Jag vågar äta stekt mat, potatis, bröd som jag absolut inte vågade äta innan men det kanske blir 1 potatis eller 1 bröd. Men nu eftersom jag åt en skiva bröd till frukost så vill jag inte äta lunch. Och nu märker jag hur allt har förändrats och jag är tillbaka i ångesten och alla dåliga tankar om mig själv, fixeringen vid vågen och maten och allt dåligt är tillbaka.

Min psykolog vill att jag ska göra en egenanmälan till en ätstörningsklinik och vi har som mål att till nästa träff i november, så ska jag ha gjort detta. Men jag vet inte om jag vågar söka hjälp.

Jag vill söka hjälp för att jag inte vill må dåligt, jag vill bli fri och frisk från onda tankar och jag tycker det är skönt att prata med någon. Men jag vet inte om jag vågar söka hjälp för jag vill inte ha den där stämpeln på mig, jag vill inte bli frisk för detta är en del av mig men jag känner mig kluven..

Känner mig så fruktansvärt ensam i detta, jag har ingen att prata med..

Anonym (M)

Äldre 26 Oct 22:23

#1

Jag är i samma situation. Har haft ätstörningar sen jag var i yngre tonåren och börjar närma mig 30 nu. Har sökt hjälp under många år men aldrig fått nån, den enda hjälp jag fått har varit ett matschema att följa och att bli vägd, ingen terapi eller nåt alls. "Konstigt" nog har det inte hjälpt... problemen kommer tillbaka, jag kanske tycker lite bättre om min kropp ett tag men så fort jag känner mig ful eller misslyckad eller bara mår dåligt så börjar jag svälta igen. Känns som att jag aldrig kommer kunna ta mig ur det här.

Anonym (Mathilda, 22 år) Trådstartaren

Äldre 27 Oct 11:05

#2

Anonym (M) skrev 2018-10-26 22:23:52 följande:

Jag är i samma situation. Har haft ätstörningar sen jag var i yngre tonåren och börjar närma mig 30 nu. Har sökt hjälp under många år men aldrig fått nån, den enda hjälp jag fått har varit ett matschema att följa och att bli vägd, ingen terapi eller nåt alls. "Konstigt" nog har det inte hjälpt... problemen kommer tillbaka, jag kanske tycker lite bättre om min kropp ett tag men så fort jag känner mig ful eller misslyckad eller bara mår dåligt så börjar jag svälta igen. Känns som att jag aldrig kommer kunna ta mig ur det här.

vad konstigt att du inte fått någon terapi, för det är i princip det enda jag längtar till med att söka hjälp. Hoppas du får en du kan prata med om inte via klinik så via vårdcentralen <3

Anonym (M)

Äldre 27 Oct 11:35

#3

Anonym (Mathilda, 22 år) skrev 2018-10-27 11:05:09 följande:

vad konstigt att du inte fått någon terapi, för det är i princip det enda jag längtar till med att söka hjälp. Hoppas du får en du kan prata med om inte via klinik så via vårdcentralen <3

Jo, det är väl det man förväntar sig när man söker hjälp för psykiska problem, men de har resonerat så att om man är normalviktig så är man frisk, och då avslutas kontakten. Innan man når normalvikt får man ingen terapi heller eftersom man inte kan ta till sig det om man är i svält, så då blir det inget alls till slut. Jag har redan sökt överallt där det går i min stad och alla resonerar likadant. Har även sökt till ätstörningsenheten i Stockholm efter att en läkare tipsade om det men där ville de inte hjälpa mig alls eftersom jag då åt relativt normalt (antar jag, har ingen aning om vad som är normalt längre), trots att jag fortfarande var väldigt underviktig tyckte de att jag var på väg att bli frisk på egen hand eftersom jag åt.

Anonym (Morot)

Äldre 8 Nov 19:41

#4

Jag har haft ätstörning av anorexia-typ i 12år och som ovan säger är det periodvis men tror att jag snittar på att jag 8-9 månader om året kontrollerar maten. Har dock på olika vis ?lyckats? undgå behandling.

Just nu är jag dock väldigt kluven då jag är inne i en period där ätstörningen känns som min livboj och jag vill inte släppa taget men det hindrar mig oxå från att gå vidare i livet och bli lycklig.

Anonym (Bullen)

Äldre 8 Nov 21:18

#5

Anonym (M) skrev 2018-10-27 11:35:18 följande:

Jo, det är väl det man förväntar sig när man söker hjälp för psykiska problem, men de har resonerat så att om man är normalviktig så är man frisk, och då avslutas kontakten. Innan man når normalvikt får man ingen terapi heller eftersom man inte kan ta till sig det om man är i svält, så då blir det inget alls till slut. Jag har redan sökt överallt där det går i min stad och alla resonerar likadant. Har även sökt till ätstörningsenheten i Stockholm efter att en läkare tipsade om det men där ville de inte hjälpa mig alls eftersom jag då åt relativt normalt (antar jag, har ingen aning om vad som är normalt längre), trots att jag fortfarande var väldigt underviktig tyckte de att jag var på väg att bli frisk på egen hand eftersom jag åt.

Åh, känner igen mig så i att man antingen är för sjuk eller för frisk i vårdens ögon. Som att man ständigt ska balansera - vara duktig patient som lyder men vara tillräckligt sjuk för att inte dumpas.

Det där med att man förvägras terapisamtal när det är vad man känslomässigt verkligen hade behövt - att någon lyssnar, validerar, visar empati. Att de bara trycker ett matschema i handen på en och lägger all fokus på vågen och ger en skuldkänslor när man inte når deras mål. Som att man är en "dålig" patient som misslyckas. Trots att man inte ges det känslomässiga stödet som behövs för att faktiskt klara av att äta normaliserat.

De har väldigt svårt för att se bortom BMI och fyrkantiga diagnoskriterier. De verkar ha väldigt svårt att bemöta individer och bejaka det friska. Själv upplever jag det som mest piska och noll morot. Samt förminskade av mig som person.

Anonym (Ja)

Äldre 8 Nov 21:44

#6

ja du ska såklart söka hjälp. Det "farliga" blir när sjukdomen blir ens identitet, som du skriver, du vill inte bli frisk för det är en del av dig.

Det är inte en del av dig. Det är en sjukdom. Du och din kropp förtjänar att må bra, att slippa vara sjuk.

Anonym (M)

Äldre 8 Nov 22:13

#7

Anonym (Bullen) skrev 2018-11-08 21:18:44 följande:

Åh, känner igen mig så i att man antingen är för sjuk eller för frisk i vårdens ögon. Som att man ständigt ska balansera - vara duktig patient som lyder men vara tillräckligt sjuk för att inte dumpas.

Det där med att man förvägras terapisamtal när det är vad man känslomässigt verkligen hade behövt - att någon lyssnar, validerar, visar empati. Att de bara trycker ett matschema i handen på en och lägger all fokus på vågen och ger en skuldkänslor när man inte når deras mål. Som att man är en "dålig" patient som misslyckas. Trots att man inte ges det känslomässiga stödet som behövs för att faktiskt klara av att äta normaliserat.

De har väldigt svårt för att se bortom BMI och fyrkantiga diagnoskriterier. De verkar ha väldigt svårt att bemöta individer och bejaka det friska. Själv upplever jag det som mest piska och noll morot. Samt förminskade av mig som person.

Det är en hårfin gräns mellan att vara för sjuk och att inte vara tillräckligt sjuk, och jag har fasen aldrig lyckats hålla mig där. Jag kan känna mig motiverad och vara så trött på ätstörningen att jag vill göra vad som helst för att bli frisk från den, men då ska det först ta ett år innan man får ett första bedömningssamtal, och sen ska man proppas full med ångest genom att bara äta äta äta utan nåt stöd eller hjälp eller verktyg att hantera ångesten, och när man kämpat hur länge som helst utan minsta lilla stöd och bryter ihop lite grann, då är man för sjuk för att få hjälp.

Det här med BMI och vikt är också en jävla sörja. Jag har av ca hälften av alla i vården jag träffat fått höra att det är superfarligt att vara minsta lilla underviktig och hoppar man över ett mellanmål i veckan så dör man av svält typ. Den andra hälften har inte brytt sig alls. Jag har vägt mig hemma och rapporterat vikten till dem och trots att jag varit nere på långt under gränsen för undervikt, och långt under gränsen för anorexi, så har de skrivit i journalen "ser normalviktig ut", och då blir man inte direkt prioriterad (hur det påverkar självbilden ska jag inte ens snacka om).

Anonym (Morot)

Äldre 9 Nov 08:23

#8

Anonym (M) skrev 2018-11-08 22:13:20 följande:

Det här med BMI och vikt är också en jävla sörja. Jag har av ca hälften av alla i vården jag träffat fått höra att det är superfarligt att vara minsta lilla underviktig och hoppar man över ett mellanmål i veckan så dör man av svält typ. Den andra hälften har inte brytt sig alls. Jag har vägt mig hemma och rapporterat vikten till dem och trots att jag varit nere på långt under gränsen för undervikt, och långt under gränsen för anorexi, så har de skrivit i journalen "ser normalviktig ut", och då blir man inte direkt prioriterad (hur det påverkar självbilden ska jag inte ens snacka om).

Eftersom min ätstörning började redan i mellanstadiet har jag aldrig varit i närheten av normalvikt. Som högst BMI 16 och det var när jag hade mina två bästa år i livet hittills. Varje vägning i skolan har de konstaterat att jag är underviktig, men jag har ju alltid varit det så det är inte så big deal. när man istället för tappa i vikt inte ökar trotts att man blir längre. När jag var 12år vägde jag 29kg och var 1,48m. (=13,2 i BMI men bmi stämmer väl egentligen inte före 15års ålder?)

Anonym (M)

Äldre 9 Nov 11:07

#9

Anonym (Morot) skrev 2018-11-09 08:23:53 följande:

Eftersom min ätstörning började redan i mellanstadiet har jag aldrig varit i närheten av normalvikt. Som högst BMI 16 och det var när jag hade mina två bästa år i livet hittills. Varje vägning i skolan har de konstaterat att jag är underviktig, men jag har ju alltid varit det så det är inte så big deal. när man istället för tappa i vikt inte ökar trotts att man blir längre. När jag var 12år vägde jag 29kg och var 1,48m. (=13,2 i BMI men bmi stämmer väl egentligen inte före 15års ålder?)

Det är samma här. Jag har som mest varit uppe på BMI 17.4 (alltså under gränsen för anorektiskt BMI), mina ätstörningar började när jag var 13-14 år. Det kanske är därför folk inte reagerar och sjukvården inte tror att jag mår dåligt, har man alltid varit smal så ser man väl frisk ut trots att man väger väldigt lite. "Vanligt" BMI ska inte användas på barn under 18 men det finns omvandlingstabeller så man ändå kan få fram ett värde som visar på vikt-"kategori".

Anonym (Morot)

Äldre 9 Nov 12:44

#10

Anonym (M) skrev 2018-11-09 11:07:07 följande:

Det är samma här. Jag har som mest varit uppe på BMI 17.4 (alltså under gränsen för anorektiskt BMI), mina ätstörningar började när jag var 13-14 år. Det kanske är därför folk inte reagerar och sjukvården inte tror att jag mår dåligt, har man alltid varit smal så ser man väl frisk ut trots att man väger väldigt lite. "Vanligt" BMI ska inte användas på barn under 18 men det finns omvandlingstabeller så man ändå kan få fram ett värde som visar på vikt-"kategori".

Ja det finns ju någon ?normal?-kurva för barn med längd/ålder och vikt och på den minns jag att jag låg way off. I 7an så mailade skolsystern mina föräldrar och sa typ ?kontrollera att erat barn äter enligt kostcirkeln?. Inte så smart för min mamma är lite lättstöt och tog det som obefogad kritik så hon försökte inte påverka vad jag la på tallriken och hade ju ingen aning om att mina skolluncher bestod av rivna morrötter och keso.

Jag fattar att den som alltid varit underviktig inte kan hanteras som akut undrviktig eftersom kroppen anpassar sig och efter några år i undervikt så tänker inte omgivningen på det längre heller. Även om man periodvis svalt sig själv så har man ju överlevt och det tycks ju som att vården i allmänhet har bara plats för de som är döende här och nu. Men jag känner som ts att jag önskar jag vågade bli helt fri men om jag ska ta det steget måste jag kunna lita på att vården finns dör för mig.

Anonym (M)

Äldre 9 Nov 13:38

#11

Anonym (Morot) skrev 2018-11-09 12:44:50 följande:

Ja det finns ju någon ?normal?-kurva för barn med längd/ålder och vikt och på den minns jag att jag låg way off. I 7an så mailade skolsystern mina föräldrar och sa typ ?kontrollera att erat barn äter enligt kostcirkeln?. Inte så smart för min mamma är lite lättstöt och tog det som obefogad kritik så hon försökte inte påverka vad jag la på tallriken och hade ju ingen aning om att mina skolluncher bestod av rivna morrötter och keso.

Jag fattar att den som alltid varit underviktig inte kan hanteras som akut undrviktig eftersom kroppen anpassar sig och efter några år i undervikt så tänker inte omgivningen på det längre heller. Även om man periodvis svalt sig själv så har man ju överlevt och det tycks ju som att vården i allmänhet har bara plats för de som är döende här och nu. Men jag känner som ts att jag önskar jag vågade bli helt fri men om jag ska ta det steget måste jag kunna lita på att vården finns dör för mig.

Jag känner likadant. Jag har dock tyvärr försökt så många gånger med vården och varje gång blivit besviken så jag tänker inte försöka mer. Det är fruktansvärt hemskt att lägga sitt liv i andras händer, följa deras "order" och blint lita på att de sen hjälper en ta hand om det känslomässiga vrak man blivit efter att ha lytt dem och ätit upp sig, och sen inte få nån hjälp. Jag tänker inte riskera det igen.

Anonym (Morot)

Äldre 12 Nov 19:30

#12

Det är så jävla skevt, orkar inte stå emot anorexia-tankarna nu, som är en produkt av att livet just nu är för stressigt och jag inte känner att jag har någon kontroll över något så jag tänker på mat och kalorier 24/7. Men jag vågar inte berätta det för min kontaktperson eller läkare för jag är rädd att de ska agera utifrån att ätstörningen är problemet och jag vill inte stå försvarslös mot ångesten för inget de gett mig hjälper. FAAAAAAAAN!!!!!!

Sorry behövde skriva av mig lite :?(

Anonym (M)

Äldre 12 Nov 21:13

#13

Anonym (Morot) skrev 2018-11-12 19:30:29 följande:

Det är så jävla skevt, orkar inte stå emot anorexia-tankarna nu, som är en produkt av att livet just nu är för stressigt och jag inte känner att jag har någon kontroll över något så jag tänker på mat och kalorier 24/7. Men jag vågar inte berätta det för min kontaktperson eller läkare för jag är rädd att de ska agera utifrån att ätstörningen är problemet och jag vill inte stå försvarslös mot ångesten för inget de gett mig hjälper. FAAAAAAAAN!!!!!!

Sorry behövde skriva av mig lite :?(

Känner igen mig i det där. Ätstörningen blir ett sätt att hantera det andra. Tyvärr är de snabba i vården med att skylla allt på ätstörningen så man alltid får höra "du har ångest för att du inte äter", "du är nedstämd för att du är i svält" osv, och deras enda mål verkar vara att ta ifrån en det enda verktyg man har för att hantera skiten, och inte erbjuda nåt annat alternativ.

Anonym (Mathilda, 22 år) Trådstartaren

Äldre 13 Nov 09:12

#14

Jag känner också just nu att jag inte har kontroll över mitt liv, ingenting är som jag vill att det ska vara känns det som. Och det enda jag kan fokusera på är maten.

Återfall i Anorexi - ska jag söka hjälp?

INNEHÅLL